måndag 29 december 2008

Årets bästa låtar



Hej gott folk.
Så här mot slutet av året tillhör det ju god sed att lista grejer. Så det tänker jag göra de närmaste dagarna.
Jag startar med min maffiga lista över årets 25 bästa låtar.
Komplett med nedladdningsmöjlighet.

Jag umgås med ett gäng glada musikälskare och en gång om året träffas vi för att dela med oss av årets bästa låtar. Det är skitsvårt för mig, jag är ju hårdrockare och gillar hela album. En bra låt kan vilken klant som helst snickra ihop, det svåra är ju att göra ett helt album som glänser.
Men jag kämpade som ett svin och fick lyckades så skilja agnarna från vetet och här är listan över Pelles 25 bästa låtar år 2008.

Ladda hem här.
ID-taggarna är i topptrim, så släng bara in i iTunes.

Och så låtlistan för den som inte gillar överraskningar.
1 Nitad - Sök & Förstör
2 Henry Fiat’s Open Sore - Phil Spector Kill Kill
3 The Haunted - Moronic Colossus
4 Disfear - Get It Off!
5 Jay Reatard - Hiding In My Hole
6 The Dirtbombs - Ever Lovin’ Man
7 The Night Marchers - Jump In The Fire
8 Motörhead - Runaround Man
9 RTX - How’d You Do It
10 I Are Droid - Bring Your Machines
11 Brant Bjork- Born To Rock
12 Dead Meadow - What Needs Must Be
13 Om - Gerbel Barkal (Version)
14 Serpentcult - Arkanum
15 Sons & Daughters - Chains
16 David Sandström Overdrive - These Are The Days
17 Okkervil River - Pop Lie
18 Death Cab For Cutie - I Will Possess Your Heart
19 Jenny Lewis - The Next Messiah
20 Early Man - Sinking The Blade
21 Annihilation Time - Bad Luck
22 Moss - Gate III: Devils From The Outer Dark
23 Black Mountain - Bright Lights
24 Endless Boogie - Gimme The Awesome
25 Mudhoney - I’m Now

Suicidal For Life


Oj oj!
Jag har ju försökt lova mig att sluta samla på vinyl-leksaker och istället hålla mig till vinylskivorna.
Men det här kan jag ju inte bara låta smita undan.
Suicidal Tendencies Be@rbrick.
Så nedrans tufft.
Jag skulle vilja påstå att den piskar Darkthrone-be@rbricken på fingrarna (om än marginellt) och sparkar stjärt med Kiss-be@rbricksen.
Och en 400% till på köpet. gotta have it!

söndag 28 december 2008

Johnny Crash - Hey Kid



Johnny Crash är från USA och bildades 1987. 1990 släpptes debutalbumet "Neighbourhood Threat" och låten "Hey Kid" är singel och videospåret från albumet.
Bandet droppades av Columbia innan andra skivan hann släppas, och nyrekryterade medlemmarna Matt Sorum och Dizzy Reed försvann till Guns'n'Roses.
"Hey Kid" är en äkta sleaze/glam/rock-rökare med hockeykörer och AC/DC-rivig röst. Min kopp med te helt enkelt.
I år släppte Johnny Crash med 18 års försening sin andra platta, den heter "Unfinished Business" och är värd era öron.

onsdag 10 december 2008

Pandemonium släpper sig, gratis!

Lundabandet Pandemonium har valt att släppa sin senaste skiva "Whispers" för gratis nedladdning.
Så simma över till deras hemsida och sladda hem skivan.
Stöd deras spridning av kultur, och så går ni och ser en spelning med dem istället.

Gott initiativ som i övrigt brukar funka bäst när redan etablerade megaband ger sig på idéen, så jag hoppas det funkar även för Pandemonium.
Men det skadar nog inte att lägga upp ett gäng torrents också, för det är ju där dagens musikintresserade ungdom kollar först.

måndag 8 december 2008

Gradvall skriver smart om fildelning


Gradvall har i sin krönika i Dagens Industri fredagen den 28:e november föga förvånande skrivit initierat, smart, tänkvärt och väl underbyggt om fildelning och kulturkoftor.
Med rejäla exempel på tidigare omvälvningar inom massmedia sätter han den nuvarande debatten i sitt rätta perspektiv.
Plus att han fick mig att köpa november-numret av Wire.

Tack Janne!

LÄS HÄR!

söndag 7 december 2008

The Devil's Blood är ju bedrövliga!

Nu måste jag sätta ner foten och styra upp den allmänt rådande villfarelsen att belgiska The Devil's Blood skulle vara något värt din dyrbara lyssningstid.
Överallt jag styr min blick i bloggosfären hyllas de utan minsta antydan till ironi. Och den svenska recensentkåren verkar helt ha tappat konceptet när de överöser bandet med superlativ och goda betyg.

Själva grundbulten till varför alla tycker att bandet är så bra verkar vara för att de påminner om Roky Ericksons gyllene år under tidigt åttiotal när skivan "The Evil One" släpptes. Samma känsla, samma samhörighet med de onda krafterna osv.

Ursäkta mig kära kollegor där ute. Ni kan för bövelen inte mena allvar? Nu har jag lyssnat på The Devil's Bloods nya EP "Come, Reap" ett gäng gånger och det finns inte en sekund på den som har ens det minsta samröre med Roky Erickson. Att de totalt slaktar hans "White Faces" borde inte lyftas fram utan så fort som möjligt sopas under mattan, tillsammans med den hemska sången.

Vad låter det som då? Jo det ska jag tala om för er. Ronnie James Dio (runt "Lock Up The Wolves") sitter på kafferep med Helloween (runt "Chameleon") hemma hos Asia. Där lyssnar de på "The Heat Of The Moment" på repeat och försöker göra något lika bra. Det misslyckas hela tiden.


Här hade jag tänkt bjuda på en jämförelse. Men The Devil's Blood är tydligen så dåliga att det inte går att hitta några livematerial med dem. De är faktiskt så dåliga att jag inte ens lyckas lägga upp bilden på dem i det här blogginlägget. Men för all del, gå till Tantogården i Stockholm den 13:e december och se dem spela.
Här kommer lite av guden Roky istället.

tisdag 2 december 2008

American Idols kärnpublik

Alltså.
Kolla det här klippet.
Jag tittar inte på American Idol, Svenska Idol eller något annat lands idol.
Men det är tydligt att det framkallar vissa känslor hos sin kärnpublik.
En kärnpublik som jag på alla sätt är långt ifrån, tack gode satan.

Audrey Hepburn = tuff




När jag tänker på Audrey Hepburn är det lätt hänt att jag ser en något töntig mes för mitt inre.
Jag tänker inte på en tuff brud som kör improviserad dans i en fransk opiumhåla iförd kroppsstrumpa.
Men här är det.
Från trevliga filmen Funny Face.
Verkar dock som snubben har filmat en tv-skärm, så ha överseende med kvallen. Alla andra klipp är förstörda med Justin Timberlake-musik och dylikt, det kan jag inte länka till.

Inte nog med det, Audreys karaktär i Breakfast at Tiffanys har ju givit namn åt tuffa brittiska skrammelrockande Holly Golightly.

måndag 1 december 2008

Truckstop Alaska är tillbaka i Göteborg


Fräcka konserthaket Truckstop Alaska har efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen hittat en lokal att ha roligt i.
Tufft.
Även om det verkar vara en hel del pill innan det vankas några konserter på bygget.

Detta mail från dem hittade jag i alla fall i inboxen imorse.
Så hugg i och hjälp till!


"Vi kan gladeligen deklarera att Truckstop Hemlös har blivit Truckstop
Lindholmen. Inte så långt från kajkanten, bakom universitet och stora
telefonbolag, inklämt mellan Nemos Pizzeria och Lundby Hotell framfinns
vår nya lokal! Hjärtat skruvar och hjärnan gängar. Det känns skönt att det
kommer bli ännu en utpost, denna gången på andra sidan Berings sund. Stryk
oss medhårs Hisingen!

Dit kommer du fortfärdigt antingen med båt eller buss. Älvsnabbast går
från Rosenlund o tar ca 4 minuter. Stombuss 16 (Eketrä-Markland) går till
Brunnsparken på 8 minuter för att sedan fortsätta via
Domkyrkan-Vasaplatsen. Den går även på natten.

Vår kropp e en rivningskåk, men bättre än på Österhalm. Mycket kommer att
behöva göras och förgöras i den nya lokalen, rivning av väggar, scen- och
barbygge, vvs-installationer, bygge av kök, pråm, vägg, dörr och lucka,
garderob, dj-bås, elinstallationer mm. Sen skall allt målas, trollas och
göras fint. Också matlagning finns på schemat. Vi kommer under de närmaste
månaderna att vara en tomteverkstad och tillsammans bilda olika team efter
tycke, smak och kunskap.

Vill du vara med och bygga upp Truckstop från grunden är du välkommen att
anmäla ditt intresse till oss via mail eller vanligt telefonsamtal. Många
har redan under ryktesspridningen anmält sitt intresse att hjälpa till,
tyvärr kommer vi, på grund av hjärnbrist, inte ihåg exakt vilka... Arbetet
kommer kunna sätta igång snarast mögligt. Vare sig du kommer enslig eller
i kotteri så tror vi att det kommer att bli sköj!

Skriv en kort rad om vilket typ av arbete du föredrar eller e bra på. Du
förbinder dig inte till något, vill du bara komma en gång, eller tröttnar
du efter 10 minuter och vill gå hem så e det fritt fram.

Arbetet är ideellt, så ingen betalning kommer utgå. Men det kommer mat
serveras under arbetsdagarna för alla deltagare. Första dagen kommer vi
tillsammans diskutera vad som behövs göras, planera arbetet och dela in
folk i klasar. Närmare info kommer snart, så vrid på vatten!!

Hör av er!!

MAIL: truck@mustafazine.com"

torsdag 27 november 2008

Nifters live i Berlin och på Myspace



Salta Norrköpingsbandet Nifters drar till Berlin för en blitz. Turligt nog för oss som får stanna hemma streamas konserten på Myspace vilket en gammal stöt som jag tycker verkar asfräckt.
Från runt kl 21.00 till 22.30 tycker jag ni ska sitta hukade framför dataskärmen på adress www.myspace.com/nifters.

tisdag 25 november 2008

Stickerguy.com hyllar George W Bush

Ah, typ asså.

Välkända klistermärkestillverkaren Sticker Guy tackar på sitt egna lilla sätt George W Bush för all inspiration han givit deras kunder under de senaste åtta åren.
Vad hade de gjort utan honom.

Läs mer här och spana sedan in galleriet med Bush-klistermärken som beställts under åren.


torsdag 20 november 2008

Läst men ej förstått

Det här är den bästa stämpeln någonsin.
Jag skulle vilja stämpla den på allt, kan man applicera den på hela livet?

onsdag 19 november 2008

Melodifestival, äntligen!!

Vad fräscht! Så nytt det känns! Så lockande, sexigt och alldeles underbart!
Eller?

Klart jag är ironisk. Jag hatar ju skiten.

Det enda som får mig att "se fram emot det" är att jag efter en lördagskväll med Melodifestival är fylld med så mycket hat att jag har bränsle nog att fungera som en vanlig människa i minst ett halvår framöver.
Dock får jag akta mig för att titta på för många deltävlingar, det kan få farliga konsekvenser.

De presenterade artisterna är pisstrista och kan knappast få någon att kissa på sig av upphetsning.
Till och med Aftonfabeln verkar ha börjat tröttna på dyngan. Det känns ju skönt.
DN däremot verkar vilja fortsätta att pussa rumpa på Christer Björkman även om jag med lite vilja kan läsa in en avståndstagande kyla mellan raderna.

Hur länge överlever Melodifestivalen i nuvarande form? Inte alltför länge hoppas jag.
För att citera ett gäng troll:
Bränn Bränn Bränn!

Återuppliva Kenta och låt honom dra en duett med Roger Pontare, DET skulle vara något!

måndag 17 november 2008

D-A-D, eller vad heter de egentligen


La precis vantarna på ett recensionsexemplar av danska veteranerna D-A-Ds nya skiva, "Monster Philosophy".
Det första man gör när man får en recensionsskiva är ju att rippa den till iTunes, så man kan lyssna på den var och när man vill.
Så gjorde jag även den här gången.
Hade dock problem med att hitta skivan på datorn efteråt.
Efter lite sökande ser jag att någon har döpt om bandet till D-D-E.
Hur i hela fridens namn går något sådant till?

Här har vi en av Danmarks största musikexporter, aktiva sedan tidigt 80-tal, alltid populära och så vidare. Och så år 2008 sätter sig en praktikant på EMI Music Denmark och knappar in att bandet heter D-D-E.
Om jag hette Stig Pedersen och spelade tvåsträngad bas vore jag lite sur nu. Faktiskt.

fredag 14 november 2008

Tim Gunn, cool kille


Jag har ganska nyligen avslutat säsong på Project Runway, och min Tim Gunn-abstinens börjar tillta.
För att dämpa den har jag börjat kolla på Project Runway Australia, men där är ju inte Tim Gunn med. Så jag provade Tim Gunns Guide To Style istället, det var riktigt jäkla uselt.
Så istället får man nöja sig med Youtube-klipp på modeikonen!




Här får man koncentrera sig utav helvete, men roligt är det när Tim pratar om sina klockan 3-misstag:

söndag 2 november 2008

Pop Workshop - Vol. 1, Great Jazz/Rock/Fusion


This record usually sells for USD150, and it's too bad great music like this isn't available for "common people".
So here it is, a great jazz/rock/fusion-record from 1973, never re-released, and not available on CD.

Centred around Swedish pianist Wlodek Gulgowski, the Pop Workshop project was formed in part from young Swedish musicians and in part from internationally recognized jazz greats.
Besides bassist Stefan Brolund and percussionist Ola Brunkert, the band also included the guitarist Janne Schaffer, who would become known in later years (as a guitar playing Zebra...).

Together with drummer Ed Thigpen, percussionist Amadu Jarr, who with the Swedish fusion band EGBA also released some interesting recordings himself at this time, lent this line-up its rhythmically dense, energy-laden and complex groove.

Thigpen, who had already played in the States with such major names as Bud Powell, Billy Taylor, Oscar Peterson and Ella Fitzgerald, had moved to Copenhagen in 1972, where he taught at the Conservatory in Aarhus.

The actual star of this group was saxophonist Zbigniew Namyslowski. He already played with legendary Krzysztof Komeda and the Novi Singers, and was one of his countrys best know musicians.

Great music, so enjoy!
And with some luck and love from you I will have the second album from Pop Workshop, "Song of the Pterodactyl" up here as well.

Download Pop Workshop Vol. 1

Plus-Sverker är på min sida

Med Plus-Sverker på min sida i biljett-debatten är jag segerviss.
Krossa Ticnet och svartabörshajarna! (eller något sådant)

onsdag 29 oktober 2008

Eagles of Death Metal, lite skrönor

Nu i veckan släpper Kalifornienbandet Eagles of Death Metal sitt tredje album.
Tänkte passa på att dra några historier om sångaren och gitarristen Jesse Hughes.
Under 2004 hade jag ganska täta kontakter med den mustaschprydde mannen då det var tänkt att jag skulle släppa en vinylsingel med bandet på mitt skivbolag Black Juju.

Planerna gick givetvis i stöpet, och det här är en berättelse om hur det kan gå när en blyg skivnörd från Sverige kastas in i konversation med en utåtriktad och väldigt amerikansk amerikan. Det kan också vara så att Jesse Hughes helt enkelt är tokig. Det är mycket möjligt om ni frågar mig.

Det hela började när jag helt fräckt mailade Jesse Hughes med en fråga om de var intresserade av att släppa en singel.
Snabbt kom ett positivt svar och Jesse Hughes bad även om mitt telefonnummer.
Oops, allvar direkt. Jag mailade numret. Och givetvis ringde han samma natt.
En sömndrucken svensk vs. en högvarvande sjukt positiv amerikan.
Vi skulle ta över världen, hävdade han.

Jag skickade ett paket med en massa Black Juju-skivor till honom. Vi pratade i telefon igen.
"Jag visade dina skivor för Josh Homme, han tyckte de var asgrymma"
"Kan något av dina band agera kompband till mig när jag turnerar Europa?"

Jag stakade fram mina förvirrade tack och svar. Jesse Hughes pratade på ännu fortare.

Han hade även en förmåga att börja telefonsamtal med ett så storslaget påstående eller tillkännagivande att jag kände mig helt tillintetgjord och, om möjligt, ännu töntigare.
"Jag kommer precis från akuten. Jag och Josh Homme var ute på en bar igår och hamnade i slagsmål. Jag har två brutna revben!"

eller en annan gång:
"Ursäkta att jag inte har hört av mig, jag har legat inne på drogavvänjning. Men jag röker fortfarande en shitload of weed, I'm not totally sober you know!"

eller när han pratade om sina problem med exfrun:
"Vi är i domstol nu, hon vill ha 5.000 dollar i månaden i underhåll"
Femtusen jäkla dollar!? Det är ju för bövelen mer än 35.000 kr i månaden! Jesse var inte helt nöjd. "Bara för att man är på MTV tror de att man tjänar pengar".

Vad svarar man på såna här grejer egentligen? Jag tror jag svarade typ "öh, öh, hö hö".

Vi pratade även kvinnor. Eller rättare sagt, Jesse pratade kvinnor, jag lyssnade förundrat. Han bekände sin kärlek till Misdemeanor-Jenny och ville att jag skulle föra dem samman. Han berättade även om när han kärade ner sig i basisten i ett hyfsat känt amerikanskt garagerockband, och om hur hon dansade endast iklädd ett par cowboyboots på ett hotellrum för honom. Raskt skrev han och spelade in en sång till henne som han mailade till mig.

Nästa gång vi var i telefonen beklagade han sig över att hon tyckte han gick för fort fram.
Jag kanske borde gräva fram alla heminspelningar han mailade mig, göra dem tillgängliga för allmänheten, om de nu inte redan är det.

Att jag inte visste vilket nummer som gick hem till Jesse och vilket som gick till hans mobiltelefon gjorde mig också förvirrad. Ibland stod han på farstukvisten och skällde på sin son, ibland spatserade han längs Sunset Boulevard och raggade på tjejer medan jag själv fick hänga kvar i luren. Exotiskt värre!

Exakt när våra singelplaner ihop gick i stöpet vet jag inte riktigt. Kanske var det när han skickade mig ett maffigt paket med skivor, singlar och tröjor men bara skrev Black Juju och inte mitt namn på. Det har fungerat tidigare, men det här var på sommaren och de odugliga sommarjobbarna på posten skickade tillbaka paketet till USA.

När Eagles of Death Metal spelade på Debaser Slussen i februari 2007 fick jag så äntligen träffa Jesse Hughes på riktigt. Jag presenterade mig som Black Juju-snubben och beklagade att det inte blev någon singel. Jesse Hughes såg lite förlägen ut, men frågade snabbt om jag ville dela en omgång flipper med honom. Efter det kände han nog att vi var kvitt.

Nya skivan då? Är den något att ha? Nej. Tyvärr känns den efter ett par lyssningar som flera klasser sämre än de två tidigare alstren. Men det kanske ger med sig efter ett tag.
"Wannabe in LA" är däremot ganska svängig på klassiskt Eagles of Death Metal-vis.

Tuff version av videon till "Wannabe in LA":


Vanlig version av videon till "Wannabe in LA"

måndag 27 oktober 2008

Facit från Skivmässan


Jag var ju på skivmässa i Linköping i helgen.
Peppad till tusen.
Givetvis gick det överstyr.
Jag hade helt enkelt inte orken att gå på djupet i skivbackarna. En sån skitsak som att försäljarna proppar i alldeles för mycket skivor i backarna får mig att tappa sugen lite.
Så det var aldrig någon fara för att budgeten skulle överskridas, och några rejäla fynd gjordes det inte.
Mest nöjd är jag väl med Wendy O Williams "Maggot" (nu har jag hela hennes åttiotalsproduktion) och Kingpin-vinylen. Kiss "Unmasked" (utan poster) på japanpress var mest ett tröstköp.
Och Kenwoods testskiva kunde jag ju inte motstå omslaget på. frågan är nu bara vad jag ska ha den till?

Jeff Beck? Näe, inte för 300 spänn.
Autograpg? Lyste med sin frånvaro.
Alla MPS-släppta jazzskivor? Spårlöst försvunna.
Tyska Bon Jovi-kopian Vice? Köpte jag på Ebay när jag kom hem.

fredag 24 oktober 2008

Keytar Goddess, Belinda Bedekovic

Ja, vad ska man säga egentligen. Vilken glädjespridare!
Hon är i alla fall tuffare än jönsarna i Dragonforce och Sonata Arctica.

onsdag 22 oktober 2008

Svartabörsnasare. Vänligen självdö.


AC/DC och Metallica har i alla fall fått fart på biljettdebatten i Sverige och den öppna svartabörsförsäljningen av biljetter. Att systemet vi har nu inte fungerar är ju helt uppenbart.

Till råga på allt verkar det givetvis som att det pågår en hel del fuffens hos både Ticnet och ATG-ombuden. Sluta med det era nedrans mög!

Markus Larsson säger något vettigt, för en gångs skull. Jo, jag raljerar, igen. Enda anledning till att jag tycker det är vettigt är ju för att han tycker precis som jag.

I danmark är det olagligt att sälja biljetter vidare för högre pris än inköpspris.
Inget att snacka om, inför i Sverige omedelbums!

Givetvis är Ticnet inte med på banan utan vill istället starta en egen auktionstjänst för att sälja biljetter. Alltså, de vill kunna tjäna precis lika mycket pengar som svartabörshajarna. Greedy Bastards!!

Jag ber om ursäkt för alldeles för många länkar till Aftonfabeln. Det ska inte upprepas.

tisdag 21 oktober 2008

Skivmässa Linköping Lör 25/10


På lördag är det dags för höstens skivmässa på Cupolen i Linköping.
Lilla julafton alltså!
Jag kan knappt bärga mig, så mycket längtar jag efter att huka mig över tiokronorsvinylerna.
Men vad ska jag köpa?
Vilka guldkorn ur rockhistorien har jag missat och borde leta efter?

Alcatrazz kanske?
Demon kanske?
Kansas? Horst Jankowski? Vice? Helter Skelter?

Ge mig köptips är ni snälla.

måndag 20 oktober 2008

Cancerforskning på Scandic Hotel

Jag tillbringade en natt på Scandic Hotel i Jönköping i helgen.
Helt ok.

Utanför badrummet hängde en affisch. "Badrummet är extrautrustat för cancerforskning" stod det. All heder åt Scandic som drar sitt strå till stacken tänkte jag och blev mycket nyfiken på hur detta badrum som taget ur framtiden skulle se ut. Vad är det för spännande utrustning?

Pja. Badrummet såg ut som vanligt ungefär. Ljust, smakfull färgsättning, rent och prydligt. Men ingen spännande utrustning kunde skönjas. Så föll min blick på en papperslapp hängandes på en krok.

Där har ni den. Utrustningen.
Visst, Scandic gör en bra sak och skaffar sig goodwill hos gästerna. Men jag tycker att någon har gjort en feltolkning av orden "extrautrustat" och "cancerforskning".

Sen undrar jag lite var lappen för prostatacancerundersökningen finns.

fredag 17 oktober 2008

SJ - FTW!




Att åka tåg = anger management. Tvi vale, ge mig en sparkcykel.

Personalrabatt




Ge sin personal (förmånsbeskattningsbar) rabatt?! Vilka svin alltså. Rabatter borde inte få förekomma.

torsdag 16 oktober 2008

Expressen, the torture never stops!


Det är ju lönlöst egentligen. Ska jag påpeka Expressens idiotier varenda gång jag ser dem får jag ju inte tid över till något annat.
Låt oss istället konstatera att Expressen är en idiottidning, som skapad för idiotläsare.
A match made in heaven!

Andfådd? Läs här.

American Hardcore 1978-1987



På min lediga tid hänger jag på ett forum för smått missanpassade musikälskare (jag hänger även på ett forum för välanpassade musikälskare), och där snappade jag upp fyra stycken tuffa samlingar med Amerikansk hardcore från de gyllene åren 1978-1987. Sammanlagt ungefär 200 låtar.
Så här delar jag med mig av dem till Er.

Snubben som ligger bakom hästjobbet kallar sig TompaRens, och ni fattar ju att det blir bra skit alltså!
Ladda hem, och passa även på att läsa lite frågor och svar med TompaRens nedan.


CD1: http://www.sendspace.com/file/ktpm8a

CD2: http://www.sendspace.com/file/jf1swh

CD3: http://www.sendspace.com/file/bvfh2u

CD4: http://www.sendspace.com/file/v7fcnc

Hur har du valt ut låtarna?

Det hela började med att jag skulle göra ett blandband med tidig US Hardcore till en vän och det gick ganska smidigt och enkelt enligt min arbetstakt, alltså ca en månad.
När bandet var klart och överlämnat låg låtarna kvar på datorn och jag fick den briljanta idén att bränna två CD4s av de två sidorna. Men en CD har ju lite längre speltid än en sida på ett kassettband så jag fyllde två skivor med så mycket musik jag kunde. Ganska enkelt än se länge tyckte jag.

Brydde mig inte mer om det där på nån månad utan lyssnade glatt tills jag en dag förra sommaren kom på att det saknades en del självklara band se jag började på en tredje volym.
Samtidigt som jag höll på med den hörde jag en hel del mer obskyra band från diverse vinyl- och kassettsamlingar och slängde in en del letar här och där.
Tycker det är extremt kul att upptäcka bra band som man inte hade en aning om att de ens existerade, och det är ju möjligt nu när det finns en massa mp3-bloggar här och var på nätet. Dock kan jag väl säga att det bara är en blogg som håller riktigt hög klass när det gäller den sorts hardcore jag letar efter.

Nu har jag ju inte svarat på frågan då och för att göra det så kan jag säga att vol. 1 och 2 var väldigt enkelt att välja låtar till. Man börjar väl med klassikerna antar jag. Dock är det ju även en del lite mer okända band på dem också.
Vol. 3 och 4 blev ju som sagt till eftersom jag missade att ha med vissa band som jag tyckte var givna exempelvis Cro-Mags, Dag Nasty, Social Unrest, Septic Death osv. Det visade sig bli väldigt svårt när jag insåg att det inte
bara skulle räcka med en volym tre utan även var tvungen att göra en fyra. Och eftersom jag har nån sorts sjukdom så ville jag ju fylla den också. Vol. 3 och 4 tog mig ca ett år att få klara. De ska väl sägas att jag inte satt
så ofta med dem och jag fick lyssna på en del obskyra samlingar för att hitta de där fantastiska guldkornen.
The Guns och No Mercy är exempel på såna band. Hade inte en aning om att No Mercy fanns innan Mike Muir kom in och försämrade.
Vissa dagar känner jag även att jag har valt fel låtar med vissa band men nu får det vara som det är.

De enda reglerna jag hade var att det bara skulle vara en låt per band samt att det inte skulle manglas på för länge.
Se därför är det vad jag anser en lite mer melodiös låt var fjärde låt.
Enkla regler, men det visade sig vara tidskrävande för att få klart samlingarna. Vissa dagar ville jag bara slänga in lite låtar med band som redan varit med men det hade inte alls varit lika kul i slutändan så jag kämpade på och lyssnade vidare. Har ju som sagt upptäckt en del band genom det här så det är ju bara positivt.

Sen var det även tänkt att bara vara band från USA, men kände att det var en del band från Kanada som jag verkligen ville ha med. Kanske kommer en femte volym framöver men det känns som det dröjer ett tag i så fall. Har ju Europa kvar också.

Och det finns säkert folk som säger att Germs, Dicks, Misfits och säkert nåt mer band inte var hardcoreband. Men de levde och verkade i hardcorescenen mer än i punkscenen så därför anser jag dem vara hardcore.

Allt är ju egentligen menat att vara till mig själv (och ovan nämnda kompis), men det är ju kul om nån annan uppskattar skiten.

Är det några vinylrippar med?

Det är både vinyl, CD, och kassett-rippar med. Har inte rippat ett dugg själv och skulle jag rippat alla låtarna skulle jag ha en fantastisk US Hardcore-samling här hemma. Dock kommer man ju närmare i dessa bootlegtider men en bootleg är ju inte i närheten av ett original. Får väl hoppas att pengarna börjar rulla in så jag kan komma i närheten nån dag.
Det enda jag kan störa mig på är att nivåerna på ljudet kan vara se olika från låt till låt. Men jag kände att det fick vara som det är istället för att sitta med nåt program jag inte förstår mig på för att försöka fixa till skiten.

Vad kännetecknar en fantastisk HC-dänga från den klassiska eran?

Svår fråga, som egentligen kan delas upp i regioner antar jag. I södra Kalifornien var det ju nästan uteslutande melodiska band med smittande refränger. I Texas var det mer politik inblandat, på västkusten mer rått och förbannat. Även om banden i Washington mesade till sig lite mer efter några er. Dock inte något negativt menat med det. Sen finns det ju de flummigare,
mer spexiga banden också. De verkar ha varit spridda över hela USA. Är ju inte så stort fan av spexiga texter men har svårt att motstå Angry Samoans, Adrenalin OD osv.

Fast man skulle kunna säga att ett kännetecken som de allra flesta band har gemensamt är Reagan. Det känns som de flesta band som fanns medan han satt som president har en låt om honom.

Vad går du loss på mest?

Korta låtar, ren jävla ilska och en bra refräng. Men även en melodisk bit kan ju sitta som en smäck när man känner för det.
En låt som Radiation Masturbation med The Authorities eller Johnny’s Got A Problem med D.I. är ju minst lika bra som en Negative Approach, SSD eller Antidote-låt.

Som bonus får du min tio-i-topp lista av låtar från samlingarna. Den kommer ju se annorlunda ut i morgon, du vet ju hur det dr med listor.

*Koro - Dear Sir’s
*The Guns – I’m Not Right
*Urban Waste - Public Opinion
*Jerry4s Kids - Tear It Up
*Red Cross - Cover Band
*Angry Samoans - Lights Out
*Meat Puppets - In A Car
*The Authorities - Radiation Masturbation
*Negative Approach - Friend Or Foe
*Minor Threat - Guilty Of Being White

tisdag 14 oktober 2008

Expressen, känner du hatet?


Finanskrisen stormar, krig, det närmar sig val i USA.
Det finns MÅNGA VIKTIGA SAKER man kan skriva om.
Sket väl Expressen i.
Grattis till dagens löpsedel, puckon!

Jag tycker vi kan finanskrisa lite mer, med lite tur blir Expressen tvungna att lägga ner. Vad ska alla "journalister" göra då? Och hjärntrusten som pular ihop löpsedlarna, de kan ju bli politiker eller något sådant fint.

För att inte tala om tjommen som designat Expressens hemsida. Vilken toppenlirare alltså (not).

Om du mot all förmodan är sjukt intresserad av flingsalt och/eller fetma finner du artikeln här.

söndag 12 oktober 2008

AC/DC, det kommer att bli fantastiskt.

Pava, Sveriges bästa filmrecensent och innehavare av oklanderlig smak (nåja), har gjort veckans (månadens, årets?) goda gärning och nosat upp samt bokat AC/DC-biljetter till fredagsspelningen med en bussresa från schlätta.
Det är ju så man blir tårögd.
Ståplats och allt.
Sjukt bra jobbat PAVA!

Glöm allt tidigare jag sagt/skrivit, klart AC/DC kommer göra en kanonspelning, och Bon Scott, vem är det liksom?
Härligt med dessa stunder då man inte behöver vara en bitter gubbe, utan istället får vara nöjd och glad.
Min fru tycker så mycket bättre om mig då.

Minst så här bra kommer det vara:
1991:


2001:


Och så ett litet bonusklipp med komikern Jim Breuer där han gör AC/DC bättre än dem själva (nästan).

lördag 11 oktober 2008

AC/DC, man blir ju förbannad

Två timmar av mitt mycket jäktiga liv spenderades framför datorn samt med en telefon i vardera hand.
Fick jag tag på någon AC/DC-biljett för det? Näe, givetvis inte.
Jag är så sned för tillfället att ni anar inte!

Kan någon vänlig och påhittig själ förstöra livet totalt för de här jävla ockernasarna:
BiljettNu
Ticket2
Biljettshop

Svinen är inte värda vatten i mina ögon. 4.000 sjuka spänn för en biljett?! Jag hämtar hagelbössan!

Dags för Sverige att liksom Danmark förbjuda svartabörshajar (eller hur det nu är de har gjort i Danmark, jag har inte råkoll och är sur och förbannad just nu).

Nåja, det är väl bara att bita i det sura äpplet och fortsätta hoppas på en sommarkonsert.

Enda trösten är ju att jag redan nu vet att det inte kommer vara i närheten av lika bra som de här två gamla pärlorna:


fredag 10 oktober 2008

The Young Ones, en musikalisk odyssé

Som ung sparris hade jag mycket roligt åt den brittiska komediserien The Young Ones (1982-1984).

Vid de få tillfällen jag tittar på något avsnitt nuförtiden har jag kanske inte fullt lika roligt, men nästan. Och jag har avgjort mycket roligare åt de mer psykedeliska och utsvävande inslagen nu.
Och så har vi förstås det i varje avsnitt obligatoriska musikframträdandet (förutom i säsong 1, avsnitt 6). Ascoola grejer, givetvis blandat med en del grejer som sannerligen inte har hållt för tidens tand (hej Nine Below Zero).

Det jag stör mig mest på nu är att Adrian Edmondsons karaktär Vyvyan Basterd åtminstone här i Sverige är känd som punkaren. Vadå punk? För att han har nitar i pannan eller? Så här på rak arm kommer jag i alla fall ihåg att han bär både Saxon och Marillion t-shirts. Punk? Skulle inte tro det!

Här kommer i alla fall lite lysande musikframträdanden:

Motörhead:


The Damned (eller som Rick säger: "only pop music can save us now!"


Rip, Rig And Panic (med en ung Neneh Cherry):


Radical Posture (med Alexei Sayles, fii satan vad bra!):


The Madness (1 av 2 besök, "I hope Mike hurries back with the cure", "no Neil, it's madness this week...")


Amazulu:

Filmtajm - Once (06)

Pava har glott på en rulle igen. Den här gången tillsammans med kvinnan. Och jag förstår att de enades om Once. Rullen har kammat hem imponerande 8.1 på IMDB och omslaget påstår att det här ska vara den BÄSTA musikfilmen i vår generation. Romantik och musik i en total symbios alltså. Eller?
Pava är inte imponerad.


Tänk er en shoppinggata i Dublin. Där står en rödhårig karl med gitarr och lirar låtar för sitt dagliga bröd. Inget märklig med det, det kryllar väl av dom. Men Guy som den här sympatiska karaktären kallas lagar dammsugare hos sin farsa och när mörkret intar staden drar han gärna en egenkomponerad trudilutt (på dagen är han för blyg för dä). En ung blomförsäljerska som håller till på samma stråk stannar förbi och blir intresserad av Guys låtar. Dom slår sina påsar ihop (inte dammsugarpåsar) och ljuv musik uppstår. Ja, bara musik alltså…för själva kärlekshistorien tar sig aldrig riktigt. Intresse finns där men det händer inte mycket. Man vill bara ge rödskägget en stor spark i arslet.
Å slutet är ett ända stort Jaha! Men å andra sidan kan det ibland vara skönt att slippa sliskiga Hollywoodslut.
Musiken som vann en Oscar är ganska skön å mysig. Den ligger och småputtrar lite, som hela filmen kan man säga.
Det här är ett typiskt fall av kompromiss hos videohandlaren (ni som är sambos vet vad jag snackar om): Karl’n vill se en ny Dolphrulle å huskorset vill se snyftiga ”Ps I Love You”. Då kan det gå så här. Ingen blir helt tillfredsställd!
Två pavor.

torsdag 9 oktober 2008

Chunky Pam

Dagarna har bestått av nyheter om Slayer och "Reign in Blood" i Sverige, AC/DC till Globen och konsert med Judas Priest.
Det har blivit overload på hårdrock.

För att väga upp det hela måste jag posta den här hyllningen till Jersey, staten som gav oss Bon Jovi (ni vet, countrybandet som en gång i tiden pudlade för fulla muggar).
Go Chunky Pam!!

söndag 5 oktober 2008

Between or Beyond Complete Compilation of Groovy Jazz

This post will be in English and all.
My favorite record label, Crippled Dick Hot Wax out of Germany, have always been releasing beautiful looking and sounding compilations of cool music. Be it Italian soundtracks, French soundtracks, British New Wave, German commercial jingles or new music from bands like The Earthlings?, Seksu Roba and Appleton & Treu.
Pure class! And I've spent a small fortune on vinyl records from them. They have always been great to do with.
So check them out!
My absolute favorite Crippled Dick Hot Wax releases are the "Between or Beyond" series. 4 albums of sixties and seventies fusion/rock/dope jazz. Great music!
"Between or Beyond the Black Forest" volume 1 and 2 are collected from the vaults of the German record label MPS.
"Between or Beyond the Iron Curtain" is as you can guess seriously groovy jazz music from Eastern Europe between 1967 and 1978.
"Between or Beyond the Northern Lights" is the final volume (so far??) and deals with Scandinavian jazz (Norway, Sweden, Finland).
There has also been two bonus releases, "Between or Beyond the Iron Curtain Revisited" 12" and 10", with the tracks from the Eastern Europe collection being remixed by contemporary electronic artists.

Only two records are available from Crippled Dick now (Northern Lights and Revisited CD), and only the two remix albums are available from Emusic and Itunes.
So I decided to collect them all and make them available for download here. You can find all of them elsewhere on the web, except for The Northern Lights which I haven't been able to track down anywhere. So I ripped my vinyl copy of it.
I have also ripped the five vinyl only bonus tracks from The Black Forest volume 1 and 2.

All ID-tags are in perfect order, so don't worry about them messing up your iTunes.

There is also a seriously cool book and DVD, "Jazzin' In The Black Forest", as well as a classy T-shirt. Buy them from Crippled Dick Hot Wax here!

Download music here:
Between or Beyond Complete Compilation (610mb)







fredag 3 oktober 2008

Julförstöraren nummer ett kommer snart!



Jag citerar pressreleasen (som jag av någon okänd anledning har fått på mailen):
"SANNA, SHIRLEY & SONJA - OUR CHRISTMAS

Tre av landets största stjärnor, Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén gör gemensam sak och levererar årets julupplevelse såväl på skiva som live och i tv.

Tillsammans bjuder de på en kavalkad av sina noga utvalda favoriter.
Med sina fantastiska röster och uttryck blåser de nytt liv i julklassiker som ”Driving home for Christmas”, ”Have yourself a merry little Christmas” och ”Holy night” . Unika tripletter och soloframföranden utlovar en skiva utöver det vanliga. Till detta läggs årets stora, nyskrivna julhit ”Another winter night” och succén är ett faktum!

Tjejerna gör gemensam julshow i "Ladan i Båstad" under november och december med premiär 21 novmber.
Albumet "Our Christmas" har release 19 november.

Lyssna på singeln Another Winter Night här."

Fy fan säger jag bara med blodet kokande inom mig. Man vill ju kidnappa tomten och plåga honom, eller något sådant. Allt för att slippa en jul med Sveriges tantigaste trio.

onsdag 1 oktober 2008

Grattis Crypt Records, 25 år!



Ascoola skivbolaget Crypt Records med europeisk bas i Hamburg och amerikansk bas i New York firar hisnande 25 år i branschen!

Det känns så passande att de har en sån där klassiskt förvirrande hemsida där endast stamkunder kan hitta vad de vill ha. Vi andra bara klickar på måfå och känner kallsvetten komma krypande.
Jag vill ju köpa ungefär allt som finns där.
Trots att jag ju nästan helt säkert vet att skivorna inte är lika bra musikaliskt som omslagen är snygga.

Men jösses, jag är villig att riskera lite slantar för att ta reda på det.

Varje hus och hem borde innehålla åtminstone ett vinylexemplar av ”Back From The Grave”, ”Jungle Exotica”, ”Las Vegas Grind” eller ”Twistin’ Rumble”! Själv uppfyller jag ju bara första kravet, så det är dags att bättra sig!
Och kolla in kategorin ”Buffalo Bop”. Jag vill ju ha dem alla!
Tyvärr är det ju omöjligt att se om de två samlingsvolymerna ”Cheapo Crypt Sampler vol 1” och ”Cheapo Crypt Sampler vol 2” fortfarande finns att köpa från dem.
Men snäll som jag är sätter jag hela min framtid på spel, riskerar en stämning och ger er här länkar för att ladda hem dem. Gör’t!
Ölen får ni stå för själva.

Vol 1
Vol 2

Det kommer garanterat att dyka upp några tuttar på skärmen när du följer länkarna, men bortse från det för jag garanterar skrammelös med band som Revelators, Oblivians, The Gories, The Hookers, New Bomb Turks, Devil Dogs och Jon Spencer Blues Explosions. Och lite skön redneck-rock med DM Bob & The Deficits som plåster på dina mentala sår.

tisdag 30 september 2008

Nu förstår jag varför Backyard Babies bara blir sämre

Dregen för bövelen!
Är du från vettet eller från Nässjö?
Snacka om att vara in too truthful a mood, han borde ha låst in sig på hotellrummet.
Eller är det som så att Backyard Babies behöver en kvällstidningsskandal för att pusha senaste haveriet till skiva (som jag inte ens kommer ihåg vad den heter).
Hur som haver, detta klipp visar en snubbe som borde ta tag i livet och koncentrera sig på rockmusik igen.



I det här fallet måste jag säga att jag inte håller med Bill Hicks, åtminstone inte när det går från sinnesutvidgande småplock utan handlar om kokain eller heroin. Jag ser inget positivt med det.

tisdag 23 september 2008

Bloggtips: The Mongonaut Speaks

Kanske är det lite förmätet av mig att tipsa om en blogg som förmodligen har fler läsare än vad min egen blogg har.
Men det kan jag inte ta någon hänsyn till just nu.
Om ni inte redan har varit där så tycker jag att ni genast ska klicka på länken nedan.
Mongonauten är lika raljerande som kunnig, nyfiken som eklektisk och gillar musik som spänner över hela spektrat. Den gemensamma nämnaren får istället vara att det alltid är angelägen musik. I alla fall för Mongonauten.
Läs!
The Mongonaut Speaks

måndag 22 september 2008

Nitad är här!


Ytterst trevlig överraskning när jag traskade hem på lunchrasten för en bit lökpaj.
Nitads nya platta "Ibland Kan Man Inte Hindra Sig Själv" låg i brevfacket, tillsammans med den grymma bonussjuan "Mina Tankar" (blå vinne)som sjyssta skivbolaget Kranium bjussar oss förbeställare på.
Ni ser ju själva på bilden ovan hur jädra snygga de är när de ligger på mitt köksbord.
Att CDn som bonus innehåller allt som Nitad hittills har släppt på vinyl gör ju saken knappast sämre, eller hur?!

Kan dagen bli bättre?

Jag tror inte det.

Först ska jag bara plåga mig igenom Evergreys nya skiva ett par gånger. Sen blir det Nitad för hela slanten!

Kom nu för allt i hela världen ihåg att köpa skivan och stödja SCENEN.

lördag 20 september 2008

AC4 på Skylten i Linköping


Japp. Bilden ovan är tagen av mig. Med mobilen. Visst är den fantastisk?!

Jag har preeeecis kommit hem från Skylten och lite punk.
När jag tittar på vad folk har googlat efter innan de hamnat hos mig så ligger Dennis Lyxzén och AC4 ganska ohotat i topp. Så det är ju lika bra att ge folket vad det vill ha, mer Dennis Lyxzén.

Jag är glad att jag kämpade mig ur "chips och dipp i sängen"-tillvaron och gick de 500 metrarna till Skylten, hostade upp 50 spänn i mynt och såg AC4.

Det var riktigt bra. Liiite skoj att vad som egentligen är ett demoband drar typ 100-150 pers i Linköping.

David Sandström haltade omkring i lokalen innan spelningen och såg ut att ha övertagit både Peps Perssons skägg och hans fysik. Men han måste ha simulerat, för väl på scenen kunde jag inte skymta någon ålderdom. Dennis Lyxzén ser som vanligt ut som en (tatuerad) fjortonåring, men något äldre måste han ha blivit för han har lyckats att odla polisonger.
Dennis Lyxzén:
"Jag är 36 år, men kommer att tillbringa hela mitt liv med tattare på ungdomsgårdar i Linköping".
"Vi tillbringade 30 minuter på scenen i Stockholm igår och bara jävlades med dem, de tyckte vi var skitbra ändå"
"Vi har älvarna, vi har skogen, vi har malmen" (kille i publiken skriker "och osten!") "Nej va fan, jag är ju vegan, ingen ost"

Dennis Lyxzén är en fan så mycket mer sympatisk och underhållande frontman nu när han har upptäckt självdistansen. Det är skoj att se honom.
Och den enkla, oborstade och sprudlande punkrock som AC4 spelar träffar mig precis rätt. Det svänger som satan och är roligt att ta del av.
Tack för det.
Nu vet jag inte hur framtiden ser ut för AC4, men jag hoppas på någon sorts skiva, och att den sparkar precis lika mycket stjärt.

Måste även nämna den ytterst lilla ankdamm som kallas för Linköpings Hardcorescen. Den har banne mig inte ändrats ett dugg på 15 år. Det finns fortfarande en klick på 5-10 personer (killar) som är mer jämlika än andra. Som ena sekunden kan bete sig som barnungar för att i nästa mosha sönder allt som finns framför scenen och bara förväntar sig att alla ska skratta åt deras skämt, avguda deras manlighet och njuta av att få vara i deras närhet. Fy bubblan vad jobbiga de är.
Står vi verkligen på samma ställe som för femton år sedan och stampar? Det är sjukt.

Är det så här överallt? När AC4 spelar i Umeå, består publiken av killar i "roliga" t-shirts, byggarbetsplatshjälm, linne och handskar? Ligger de på golvet framför scenen och sprattlar? Pysslar de med "roliga" läten och interna skämt?
Eller är det bara i Linköping?
Skaffa flickvän istället för att förpesta spelningar för mig tack.

Restless Knights ska i alla fall ha en eloge för en grym spelning!

fredag 19 september 2008

Pretty Boy Floyd är på gång hitåt


Mitt nya favoritband, Pretty Boy Floyd, kommer till Europa med Bullet Boys och Britny Fox i släptåg. Asgrymt paket helt enkelt.
Sverige? Givetvis inte. Jag lackar.
Så nu är frågan om jag den 10 oktober orkar bege mig till Köpenhamn och Stengade 30.
Stengade 30 har ju onekligen en av norra Europas fräschaste toaletter, se JujuChronicles tidigt i Juni, och det lockar ju något ofantligt.

Surt när man ställs inför såna här dilemman. Alla tre banden är ju sevärda. Tyvärr finns det inte ett enda hål i spelschemat mellan 29 september och 14 oktober där det är möjligt att klämma in Sverige, så det är ingen mening med att leva på hoppet.

Pretty Boy Floyd live 1990 på klassiska Roxy.

måndag 15 september 2008

Filmtajm - Hell Ride (2008)

Pava, den evigt unge östgöten, säger sig ha varit dödssjuk i förkylning och överhopad av arbete. Men ändå har han haft tid att klämma en kvalitetsrulle, nämligen hojåkarfilmen Hell Ride. Läs för allt i hela världen vidare nu och bespara dig ett elände vid senare tillfälle.


Jag hade faktiskt en del förväntningar på den här spaghettiwestern på hjul. Inte att den skulle vara bra precis, men lite så där skönt klyschig med glimten i ögat: Helt enkelt hjärndöd underhållning till lördagsgroggen. Men det blev pyspunka diwekt! Det är macho, stelt och korkat, helt utan finess. Och dialogen ska vi tala tyst om. Lite fritt översatt, så ni får ett humm: ”Min fitta står i lågor. Ta fram din brandslang & släck elden”. Jag har nog sett bättre dialoger i en sunkig p-våffla!

Handlingen är inte heller mycket att skryta om. I korta drag är det två rivaliserande Mc-gäng, en gammal skatt och en hämndhistoria från förr.

Michael Madsen försöker vara cool, men är bara fet och trött. Larry Bishop (huvudroll, manus & regi) ser ut som en mix av Dave Wyndorf och Christer Ulfbåge med en hel tub brunkräm i nyllet. Den enda som klarar sig hyggligt är Eric ”moppemuschen” Balfour (Six feet Under, 24 etc) .

Kan tänka mig att Bishops tänkte nåt i den här stilen: ” Jag samlar ihop lite avdankade polare och drar till öknen. Slänger in Dennis Hopper (Easy Rider) och manuset kan jag alltid improvisera fram när vi krökar. Sen slänger vi upp min gamla homeboy Tarantino på affischen och kryddar hela skiten med nödlösningen: massor av tits and ass.”

Inte ens det sistnämnda funkade på mig. Då är det riktigt illa…

En stinkande pava blir betyget.

JAG är en dålig människa

Jag häpnar. Det har gått en och en halv vecka sedan mitt senaste blogginlägg. Jag förstår inte riktigt hur det kunde gå till.
Jo, det förstår jag visst när jag tänker på saken.
Offline-livet har kommit ivägen, mycket att göra och allt sånt där.
Tyvärr ser det ganska mörkt ut även den närmaste tiden, men håll ut (men håll för allt i världen inte andan) det kommer några inlägg lite då och då.

Kan ju i alla fall konstatera att Jani Lane HAR fått sparken från Warrant. Ersättare är en snubbe vid namn Robert Mason med meriter (?) från Lynch Mob.

fredag 5 september 2008

Jani Lane - En dålig människa



Det ryktas att Jani Lane har fått sparken från Warrant. Det vore visserligen inte så konstigt med tanke på att han snabbare än någon kan säga dirty rotten filthy stinking rich återföll i sitt alkoholmissbruk och nu ser till att varje konsert bandet ger inte bara sågas längs med fotknölarna utan även filmas och läggs upp på Youtube för alla att glo på.
Det är trist att han inte kunde skärpa sig. Alla får visserligen säga "vad var det jag sa", men det är mycket trist.

Inte nog med att Jani raserar sin proffesionella karriär, han är tydligen på god väg att ödelägga sitt privatliv också.
Jani har dragit till med klassikern hos karlsvin.
- Träffat före detta Playboy-utvikerska.
- Sagt följande till Playboy-utvikerskan: "Du vet min gamla tjej?! Jag har gjort slut med henne".
Men se, det hade han ju inte. Så beroende på var i USA han befann sig så kunde han kela med vem han ville. Frid och fröjd tänkte Jani. Tills Playboyutvikerskan, jo hon har ett namn, det är Julie Mccullough (43) kom på dubbelspelet och surnade till in public på sin Myspace-sida.

Det finns givetvis inga ursäkter till att Jani Lane har varit otrogen (på två fronter), han får väl skylla på den där manliga genen som diskuterats på sistone.
Men han kan ju inte vara helt nöjd med situationen.
Tänk dig välkänd rocker, träffar ex-playmate. "Sweet" lär han ha tänkt. Lätt fångat!
Men jag tror inte att Julie Mccullough riktigt var den person han tänkte sig. Jag tror inte ens han har fått till det med henne.
Här kommer ett litet urklipp från det låååånga klagobrev hon har postat på sin Myspace.

"Jani and I had been together for several weeks and we've hungout with most of my best friends, we've gone to church together, hungout with the Pastor and his family and we've hungout with Alot of friends from church, we've hungout with my Brother, we've been very public about our relationship going to concerts, movies, church and dinners together..."

Öh?
Jani trodde han fångade värsta bunnyn. Istället har han fått gå i kyrkan i flera veckor samt HÄNGT MED PASTORN.
Sicken missräkning.
Och nu är han av med båda kvinnorna.

Ja så kan det gå i rockvärlden.
Och så här mot slutet av denna bloggpostning känner jag att jag har glömt bort vad det var jag egentligen ville ha sagt.
Men kan inte någon bara ta Jani i örat och se till att han skärper sig. Och sedan se till att Warrant kommer till Sverige.

torsdag 4 september 2008

Skivor min fru inte gillar. del 3

Ja. Det har dröjt lite med del tre. Inte för att det råder brist på asbra skivor som min fru inte gillar, sanna mina ord det finns gott om dem. Men det har kommit så mycket annat i vägen.
Och jag tänkte jag skulle slå på stort den här gången. Marillion. Och då blir det jättesvårt, för min fru gillar inte någon skiva med Marillion överhuvudtaget. Vilken ska man välja?
Till slut fick det bli två stycken.
Dels "Fugazi" från 1984, dels "Misplaced Childhood" från 1985.
Mästerverk båda två.


Fish i sitt esse, Steve Rothery och Mark Kelly spelar femhundraelva instrument var, perfektionism ut i fingerspetsarna, melodier man kan döda för och förmodligen total avsaknad av självdistans.
Det krävs onekligen en hel del för att kunna uppskatta något sådant.
Min fru saknar DET.
Hon ger mig en av de där föraktfulla blickarna som hon sparar till riktigt speciella tillfällen.
Jag klarar av det.
Hon väser med eftertryck: "synthare".
Det smärtar.

Visst, kärleksförklaringen i "Kayleigh" är kanske lite lökig, och medelåldersrealismen i "Punch And Judy" känns tack och lov ännu väldigt avlägsen. Men för bövelen, släng era öron mot "Bitter Suite", "Heart of Lothian" och "Childhood's End". Eller "Jigsaw", "Emerald Lies", "Incubus" och "Fugazi".
Magi.
Jag säger inte mer, måste ge mig iväg och lyssna på Marillion.

onsdag 3 september 2008

R.I.P. Jerry Reed (1937 - 2008)


Jag emar ur! Tuffaste truckersnubben Jerry Reed gick och dog häromdagen.
Visserligen hade han på något mystiskt sätt hunnit bli hela 71 år, men ändå! Lite förvarning kunde han ju ha givit.

Här kommer lite klipp ur fantastiska filmen "Smokey And The Bandit" där han förutom att spela grymma lastbilschaffisen Cletus "Snowman" Snow även bidrog med stunsiga ledmotivet "Eastbound And Down".


Till uppföljaren, den smart döpta Smokey And The Bandit 2, uppdaterades ledmotivet lite, väldigt lite. Men lika bra är den då rakt inte.


Och så Jerry på scen med låten "When You're Hot, You're Hot"

måndag 1 september 2008

Filmtajm - Jumper (2008)

Pava, en gång var han påtänkt som programledare för MTV At The Movies. Men så svepte Maiken Wexö in och snodde den platsen. Helt oförklarligt.

Maiken

Visst är han fortfarande bitter, men att se på film är som en drog för Pava. På gott och ont. Eller som Pava själv låter hälsa:
Såg en rulle på jöbbet igore..
Plooss:
Man fick betalt å rullen var pröjsad.
Minoos:
Rullen


Här kommer Pavalainens recension av Jumper, en film jag i ett svagt ögonblick själv tänkt spana in.

Här får man följa femtonåriga David Rice som har det riktigt tufft hemma: Morsan stack när han var 5 bast och farsan har krökat ned sig och bryr sig föga om grabben. Som lök på laxen är han mobbad i plugget. Livet är skit på ren svenska. En dag när mobbningen eskalerar upptäcker han att han kan teleportera sig själv (så kallad ”hoppare”), runt om i världen. Eftersom han inte har nåt att hämta i sin håla (förutom en brulla som han är kär i) stämplar han ut till New York. Åtta år senare kommer vi in i matchen igen. Dave har en flådig lya som bas och lever la dolce vita helt enkelt, tack vare sina inhopp i diverse bankvalv.
Men hack i häl har han ett gäng ”paladins", med Roland (Samuel L. Jackson) som manisk hänförare i spetsen. Hans hemliga organisation fungerar ungefär som ett tok-kristet Ghostbusters. Ja alla ”hoppare” ska utrotas helt enkelt och hans ess i ärmen är självklart Davids ungdomsförälskelse från hålan. Som Roland själv uttrycker det ”Only God should have this power”.

Jaa, det är väl nu hela skiten går överstyr. Det är ett evigt swishande fram och tillbaks i olika delar av världen i rena rama MTV-klippningen. Man orkar inte bry sig helt enkelt, det blir för mycket av det goda. Hade jag vart 12 bast hade jag säkert älskat skiten. Men nu 23 år äldre faller rullen platt. Står ni å håller i Jumper hos videonasaren blir mitt råd följande: gå vidare eller håll i stålet….
(Knappt)Två hopplösa pavor blir det.

onsdag 27 augusti 2008

Hultsfredsfestivalen gräver sig allt djupare

Det rör sig i Småland läser jag hos DN. Rockparty har lagt sina pannor i djupa veck, och kommit fram till en lösning.
- Flytt av festivalen från juni till 8-11 juli.
Helt ok.
- Utökning av festivalen till 4 dagar.
Men kuken på er!

Vem fan orkar trampa omkring och se på sketen musik i fyra dagar? Icke jag kan jag direkt tala om.
Varför tror alla festivaler att man mäter deras kuk genom hur många dagar de håller på? På vilket sätt blir Hultsfredsfestivalen bättre genom att den ska hålla på i fyra dagar?
Tänk er.
Fyra dagar tomt på Hawaii-scenen, förutom när de visar fotboll på storbildsskärm och så en konsert med Håkan Hellström och kanske The Hives. De är ju heta.
Fyra dagar trötta föredettingar som Rage Against The Machine och Him kanske?
Fyra dagar äcklig mat?

Näe, nu får ni ge er!
Boka bra, intressanta och heta band istället (det finns ett helt gäng i Umeå har jag sagt i några år nu).
Kom ihåg att ni för tio år sedan bokade punkband, och folk gillade det.
Då ska ni se att både kidsen och de bittra bloggarna kommer till er lilla festival. Och korta för bövelen ned eländet till två dagar istället.
Tack.

Kane Roberts - Does Anybody Really Fall In Love Anymore

Ni känner förmodligen igen Kane Roberts som Alice Coopers gitarrist 1986-87. Snubben med en gitarr formad som ett maskingevär (med ett litet tomtebloss längst ut på pipan som sprutade lite fånig eld ibland) och en kropp som John Rambo.

Sejouren hos Alice Balice gav honom råg i ryggen och en möjlighet att gå solo. Första skivan är lika dålig som den är töntig, ingen bra kombination.
Men skiva nummer två är helt andra bullar. "Saints And Sinners" är grymt bra, om än ganska välpolerad.
Det som doftade mest hit från skivan är den av Desmond Child och Bon Jovi-gossarna skrivna "Does Anybody Really Fall In Love Anymore".
Nedrans så bra.
Jag jagar Kane med blåslampa och hoppas kunna redovisa lite frågor och svar senare, så jag nöjer mig med att posta videon till låten nu.


Och bara för att ni ska haja klasskillnaden mot första skivan kommer här den helt sjukt usla "Rock Doll". Både musik och lyrik får mig att reflexmässigt greppa efter skämskudden.

fredag 22 augusti 2008

Bret Michaels - Join The Army!

Jag gillar Poisons sångare Bret Michaels. Jag tycker han verkar vara en hyvens kille. Om än väldigt amerikansk.

Men du behöver inte leta länge förrän du stöter på någon som tycker han är en oduglig tönt, med fånig hårförlängning, ful bandana och cowboy-hatt. Värdelös sångare i ett sopigt band. Och då har vi inte ens nämnt filmen "Letters From Death Row" (1998) som han har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. Pava borde kanske titta på den och skriva en recension.

Är du en av de som ogillar Bret Michaels. Då tycker jag du ska ta en titt på den här bilden från boken "American Hair Metal" som jag nämnde för några dagar sedan.

Ser du? Titta närmare.

T-shirten.

Snubben har på sig en Suicidal Tendencies-tischa. Och det är inte någon nedrans "Art of Rebellion" eller "Suicidal For Life" inte. Det är "Join The Army".
Coolt va? Visst tycker ni lite bättre om Bret Michaels nu?! Kanske börjar ni fundera på om bandanan egentligen är en hyllning till Mike Muir. Det skulle inte förvåna mig om det är.

tisdag 19 augusti 2008

Filmtajm - Batman - The Dark Knight (08)

Pava, för femton år sedan praoelev hos Siskel och Ebert i staterna där han lärde sig allt han kan), har gått på bio!
I Motala! Det garanterar träsmak i baken låter Pava hälsa.
Givetvis har han sett The Dark Knight, och jag är spänd på att höra oraklets utlåtande. SJälv har jag faktiskt styrt upp biljetter till att se den ikväll, så jag lär återkomma med mina intryck också.
Här kommer i alla fall Mr Pavas recension av den senaste Splatmanfilmen.


Batman är en av få seriehjältar som jag kan med. Till stor del beror det nog på att han är av kött & blod och inte har en massa otroliga egenskaper. Sen är ju självklart Jokern den coolaste skurken att tillgå. Och i Dark Knight får han en framträdande roll, ja han snor la hela jävla föreställningen kan man säga, mer om det senare. Att dra handlingen känns som överkurs men på det stora hela så dyker Jokern upp i Gotham City och skapar minst sagt kaos, samt är en stor fet, irriterande finne i röven för Batman och alla dess invånare i Gotham.

Kan inte sluta att dra paralleller med James Bond rullarna (som jag är ett stort fan av). Dels hightech köret: Lucios Fox (Morgan Freeman) får agera rena rama Q här, som serverar den mörka riddaren med fantastiska prylar. Sen produktplacering: inge bra. Skiter väl fullständigt om Bruce Wayne ringer med en Nokia eller om Borgmästaren har en Dell skärm. Med det är la tyvärr tidens tand. Rullen drog ju bara in 400 miljoner kr på arton dagar…
Sen den sista gemensamma nämnare: En löjligt enkel story som dom krånglar till mest för sakens skull, känns det som. Men det straffar sig för vissa sekvenser känns lite långtråkiga innan det smäller till igen. Kommer på mig själv att försöka hitta ”Lika som bär”. Gick väl inge vidare. Men konstaterar att snubben som spelar åklagaren Harvey Dent ser ut som en övervintrad surfare, Waynes gamla hål ser för beige ut och att Jokern ser ut som ett Slipknot fan (Maggot) som har vart på en extremt blöt efterfest.

Ja så var det där om Heath Ledgers sista knäck - tolkning av Jokern. Hypen var total och jag ville verkligen hitta något att klaga på. Visst spelar han på gränsen till överspel någon gång, men hej vi snackar superhjältefilm och Jokern här. Så jag får helt enkelt kapitulera, lyfta på hatten och tacka för showen.
Bale är mer tillbakalutad, men som Bruce Wayne & mörkrets riddare är han perfekt. Så låt han köra vidare och bygg nästa rulle på ”Killing Joke”. Den stora frågan är bara vem som ska spela Jokern, Gert Fylking? HA HA HAAA…

Tre mustiga pavor får dä bli.

måndag 18 augusti 2008

Dragonforce tallar på varandra!



Hårdrock är ju för jävla töntigt ibland (ofta). Och det hela passar ju så perfekt in när ett töntigt band som Dragonforce publicerar en så här töntig bild (som ni hittar i nya numret av Close Up Magazine).

Förutom att bilden inte är så töntig egentligen. Det kan vara något av det mest homoerotiska jag sett i hårdrocksväg och genom det så utmanar ju Dragonforce stereotyper och machokillar i sin publik.

Och homosexuell kärlek är ju äkta kärlek som Dennis Lyxzén sa när han var på provkationshumör på Söderköpings fritidsgård någon gång på mitten av nittiotalet. Kan ha varit samma kväll som han introducerade den nya krullhåriga basisten som en bög från Tyskland. Mina kvällar med Refused har flytit ihop i minnets mörka vrår.

Den lilla frågan är ju:
Var det meningen att den här bilden skulle se ut som en ormgrop i tekniska metal-landet? Eller är det ett misstag i arbetet? Hur det än är med den saken är bilden fantastisk, på alla sätt och vis. Förutom den där fördömda keyboard-gitarren. Är den snubben med i bandet på riktigt?

Bilden är för övrigt tagen av Frank White, en tjomme som redan för 20 år sedan var het i fotobranschen. Då som fotograf av ungefär varenda band som fanns i Hollywoods glamscen. Här ser ni honom i full färd med att plåta Brett Michaels. Bilden är tagen ur boken American Hair Metal skriven av Steven Blush (som även ligger bakom boken och filmen American Hardcore, men där måste associationsbanan avslutas, annars tar det aldrig slut).