Maiken
Visst är han fortfarande bitter, men att se på film är som en drog för Pava. På gott och ont. Eller som Pava själv låter hälsa:
Såg en rulle på jöbbet igore..
Plooss:
Man fick betalt å rullen var pröjsad.
Minoos:
Rullen
Här kommer Pavalainens recension av Jumper, en film jag i ett svagt ögonblick själv tänkt spana in.
Här får man följa femtonåriga David Rice som har det riktigt tufft hemma: Morsan stack när han var 5 bast och farsan har krökat ned sig och bryr sig föga om grabben. Som lök på laxen är han mobbad i plugget. Livet är skit på ren svenska. En dag när mobbningen eskalerar upptäcker han att han kan teleportera sig själv (så kallad ”hoppare”), runt om i världen. Eftersom han inte har nåt att hämta i sin håla (förutom en brulla som han är kär i) stämplar han ut till New York. Åtta år senare kommer vi in i matchen igen. Dave har en flådig lya som bas och lever la dolce vita helt enkelt, tack vare sina inhopp i diverse bankvalv.
Men hack i häl har han ett gäng ”paladins", med Roland (Samuel L. Jackson) som manisk hänförare i spetsen. Hans hemliga organisation fungerar ungefär som ett tok-kristet Ghostbusters. Ja alla ”hoppare” ska utrotas helt enkelt och hans ess i ärmen är självklart Davids ungdomsförälskelse från hålan. Som Roland själv uttrycker det ”Only God should have this power”.
Jaa, det är väl nu hela skiten går överstyr. Det är ett evigt swishande fram och tillbaks i olika delar av världen i rena rama MTV-klippningen. Man orkar inte bry sig helt enkelt, det blir för mycket av det goda. Hade jag vart 12 bast hade jag säkert älskat skiten. Men nu 23 år äldre faller rullen platt. Står ni å håller i Jumper hos videonasaren blir mitt råd följande: gå vidare eller håll i stålet….
(Knappt)Två hopplösa pavor blir det.
1 kommentar:
Hoppade du över att vara 34?
Skicka en kommentar