Det rör sig i Småland läser jag hos DN. Rockparty har lagt sina pannor i djupa veck, och kommit fram till en lösning. - Flytt av festivalen från juni till 8-11 juli. Helt ok. - Utökning av festivalen till 4 dagar. Men kuken på er!
Vem fan orkar trampa omkring och se på sketen musik i fyra dagar? Icke jag kan jag direkt tala om. Varför tror alla festivaler att man mäter deras kuk genom hur många dagar de håller på? På vilket sätt blir Hultsfredsfestivalen bättre genom att den ska hålla på i fyra dagar? Tänk er. Fyra dagar tomt på Hawaii-scenen, förutom när de visar fotboll på storbildsskärm och så en konsert med Håkan Hellström och kanske The Hives. De är ju heta. Fyra dagar trötta föredettingar som Rage Against The Machine och Him kanske? Fyra dagar äcklig mat?
Näe, nu får ni ge er! Boka bra, intressanta och heta band istället (det finns ett helt gäng i Umeå har jag sagt i några år nu). Kom ihåg att ni för tio år sedan bokade punkband, och folk gillade det. Då ska ni se att både kidsen och de bittra bloggarna kommer till er lilla festival. Och korta för bövelen ned eländet till två dagar istället. Tack.
Ni känner förmodligen igen Kane Roberts som Alice Coopers gitarrist 1986-87. Snubben med en gitarr formad som ett maskingevär (med ett litet tomtebloss längst ut på pipan som sprutade lite fånig eld ibland) och en kropp som John Rambo.
Sejouren hos Alice Balice gav honom råg i ryggen och en möjlighet att gå solo. Första skivan är lika dålig som den är töntig, ingen bra kombination. Men skiva nummer två är helt andra bullar. "Saints And Sinners" är grymt bra, om än ganska välpolerad. Det som doftade mest hit från skivan är den av Desmond Child och Bon Jovi-gossarna skrivna "Does Anybody Really Fall In Love Anymore". Nedrans så bra. Jag jagar Kane med blåslampa och hoppas kunna redovisa lite frågor och svar senare, så jag nöjer mig med att posta videon till låten nu.
Och bara för att ni ska haja klasskillnaden mot första skivan kommer här den helt sjukt usla "Rock Doll". Både musik och lyrik får mig att reflexmässigt greppa efter skämskudden.
Jag gillar Poisons sångare Bret Michaels. Jag tycker han verkar vara en hyvens kille. Om än väldigt amerikansk.
Men du behöver inte leta länge förrän du stöter på någon som tycker han är en oduglig tönt, med fånig hårförlängning, ful bandana och cowboy-hatt. Värdelös sångare i ett sopigt band. Och då har vi inte ens nämnt filmen "Letters From Death Row" (1998) som han har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. Pava borde kanske titta på den och skriva en recension.
Är du en av de som ogillar Bret Michaels. Då tycker jag du ska ta en titt på den här bilden från boken "American Hair Metal" som jag nämnde för några dagar sedan. Ser du? Titta närmare.
T-shirten.
Snubben har på sig en Suicidal Tendencies-tischa. Och det är inte någon nedrans "Art of Rebellion" eller "Suicidal For Life" inte. Det är "Join The Army". Coolt va? Visst tycker ni lite bättre om Bret Michaels nu?! Kanske börjar ni fundera på om bandanan egentligen är en hyllning till Mike Muir. Det skulle inte förvåna mig om det är.
Pava, för femton år sedan praoelev hos Siskel och Ebert i staterna där han lärde sig allt han kan), har gått på bio! I Motala! Det garanterar träsmak i baken låter Pava hälsa. Givetvis har han sett The Dark Knight, och jag är spänd på att höra oraklets utlåtande. SJälv har jag faktiskt styrt upp biljetter till att se den ikväll, så jag lär återkomma med mina intryck också. Här kommer i alla fall Mr Pavas recension av den senaste Splatmanfilmen.
Batman är en av få seriehjältar som jag kan med. Till stor del beror det nog på att han är av kött & blod och inte har en massa otroliga egenskaper. Sen är ju självklart Jokern den coolaste skurken att tillgå. Och i Dark Knight får han en framträdande roll, ja han snor la hela jävla föreställningen kan man säga, mer om det senare. Att dra handlingen känns som överkurs men på det stora hela så dyker Jokern upp i Gotham City och skapar minst sagt kaos, samt är en stor fet, irriterande finne i röven för Batman och alla dess invånare i Gotham.
Kan inte sluta att dra paralleller med James Bond rullarna (som jag är ett stort fan av). Dels hightech köret: Lucios Fox (Morgan Freeman) får agera rena rama Q här, som serverar den mörka riddaren med fantastiska prylar. Sen produktplacering: inge bra. Skiter väl fullständigt om Bruce Wayne ringer med en Nokia eller om Borgmästaren har en Dell skärm. Med det är la tyvärr tidens tand. Rullen drog ju bara in 400 miljoner kr på arton dagar… Sen den sista gemensamma nämnare: En löjligt enkel story som dom krånglar till mest för sakens skull, känns det som. Men det straffar sig för vissa sekvenser känns lite långtråkiga innan det smäller till igen. Kommer på mig själv att försöka hitta ”Lika som bär”. Gick väl inge vidare. Men konstaterar att snubben som spelar åklagaren Harvey Dent ser ut som en övervintrad surfare, Waynes gamla hål ser för beige ut och att Jokern ser ut som ett Slipknot fan (Maggot) som har vart på en extremt blöt efterfest.
Ja så var det där om Heath Ledgers sista knäck - tolkning av Jokern. Hypen var total och jag ville verkligen hitta något att klaga på. Visst spelar han på gränsen till överspel någon gång, men hej vi snackar superhjältefilm och Jokern här. Så jag får helt enkelt kapitulera, lyfta på hatten och tacka för showen. Bale är mer tillbakalutad, men som Bruce Wayne & mörkrets riddare är han perfekt. Så låt han köra vidare och bygg nästa rulle på ”Killing Joke”. Den stora frågan är bara vem som ska spela Jokern, Gert Fylking? HA HA HAAA…
Hårdrock är ju för jävla töntigt ibland (ofta). Och det hela passar ju så perfekt in när ett töntigt band som Dragonforce publicerar en så här töntig bild (som ni hittar i nya numret av Close Up Magazine).
Förutom att bilden inte är så töntig egentligen. Det kan vara något av det mest homoerotiska jag sett i hårdrocksväg och genom det så utmanar ju Dragonforce stereotyper och machokillar i sin publik.
Och homosexuell kärlek är ju äkta kärlek som Dennis Lyxzén sa när han var på provkationshumör på Söderköpings fritidsgård någon gång på mitten av nittiotalet. Kan ha varit samma kväll som han introducerade den nya krullhåriga basisten som en bög från Tyskland. Mina kvällar med Refused har flytit ihop i minnets mörka vrår.
Den lilla frågan är ju: Var det meningen att den här bilden skulle se ut som en ormgrop i tekniska metal-landet? Eller är det ett misstag i arbetet? Hur det än är med den saken är bilden fantastisk, på alla sätt och vis. Förutom den där fördömda keyboard-gitarren. Är den snubben med i bandet på riktigt?
Bilden är för övrigt tagen av Frank White, en tjomme som redan för 20 år sedan var het i fotobranschen. Då som fotograf av ungefär varenda band som fanns i Hollywoods glamscen. Här ser ni honom i full färd med att plåta Brett Michaels. Bilden är tagen ur boken American Hair Metal skriven av Steven Blush (som även ligger bakom boken och filmen American Hardcore, men där måste associationsbanan avslutas, annars tar det aldrig slut).
Det är ju fredag och dags för helg. Så här kommer ett långt och härligt blogginlägg som ni kan suga på i flera dagar.
Fy Fan! bildades 2006 och består till 50% av skåningar och 50% av östgötar. Inte så konstigt kanske. Deras självbetitlade debutsingel är en fantastisk bit vinyl som fått goda vitsord på alla möjliga håll. Inte heller så konstigt eller ovanligt.
Däremot har grabbarna under vårkanten varit ute på en liten Mexiko-turné. Det känns både konstigt och ovanligt. En sån grej vill man ju höra allt om. Och därför tvingade jag Fy Fan! att berätta om att spela på Punkfestivalen Chaos In Tejas, att turnera i Mexiko och längs den amerikanska västkusten samt hur det går när man spelar in nya låtar i Portland.
-- Först åkte vi tåg till Kastrup. Sen satte vi oss i ett flygplan, som tog oss till andra sidan världsalltet. Sen var vi nästan i Mexiko, men där emellan träffade vi Billy Gibbons på flygplatsen i Houston. Han hade skägg och den där vidriga mössan som han alltid har på teve. Och Roky Erickson var där, fast i en annan stad, en annan dag. Och de stod på en scen tillsammans tack vare oss. Så kan det gå.
Men rent allmänt så hamnade vi i Mexiko därför att Timmy hörde av sig och undrade om vi ville spela på Chaos in Tejas, som är en punkfestival i Austin, Texas. Att flyga dit och spela på en festival och inget mer gränsar ju till vansinne, så vi ville göra en liten turné i samma veva. Runtikring de trakterna i USA finns just ingenting förutom vapenivrare och män i vita kåpor, så vi tänkte att Mexiko, där tequilan flödar som vin, och alla maträtter utgörs av nånting med bröd runtom, kunde vara ett kul resmål.
Vi styrde upp en blind date med Deskonocidos och begav oss över den omtalade gränsen, som skiljer möjligheternas land från USA. Det blev en lyckad resa med fräsiga spelningar, vattenfallslek i djungeln och umgänge med limsniffande tioåringar. Mart fick nya loafers och en läderslips. Adrian fick en piñata. Den överlevde hela turnén och flygresan hem.. OCH de tio-femton första slagen på hans födelsedagsfest. Gott godis i den, iaf.
Chaos in Tejas var ett äventyr i sig, och en fantastiskt bra festival, med så sjukt mycket bra band att man till slut slutade bry sig, och somnade när japanska Crude spelade. Vi avslutade turnén med en golvspelning på en pizzeria tillsammans med Los Crudos. Lite tuffare än Skylten. Faktiskt.
Västkustsvängen i USA; makalöst. Över förväntan. Om man tar en av de roligaste, ösigaste spelningar man varit på i Sverige. Sen tänker man sig den varje dag på en turné. Ungefär så var det, med ett undantag eller två. Kalifornien är en plats där människor förnekar att det finns en värld utanför punkspelningar, fylla, droger, musik, vansinne, skateboard och Annihilation Time. Man måste varit där för att förstå hur korkat och samtidigt otroligt bra det kan vara. Vi kanske hade tur, men vi har bara positiva upplevelser därifrån.
Vi spelade in i Portland, och den inspelningen lever uppenbarligen ett eget liv. Den låter tydligen svinbra i Portland - och det kanske är tidsskillnaden - men här hemma låter den som sju svåra år, och då menar vi inte det där braiga bandet från Stockholm.
Hursomhelst har vi spelat in samma låtar igen, med Lasse från Hjertestop som producent och cheerleader/drugdealer. Låter jävligt gôtt. Vi hoppas att tidskillnaden inte funkar på samma sätt åt andra hållet också, utan att vår partner in crime, mister Yannick, är nöjd med inspelningen, så skiten kan hamna på en plastbit snart.
Pelle här igen. Där har ni't. Fantastiskt gott initiativ tycker jag, och ser redan fram emot att få rapporter från kommande Australien och Japan-vändor.
Det ska finnas videoklipp från Fy Fan!s resor till andra sidan Atlanten, men de har inte dykt upp på Youtube än (finns det sådana klipp?!), därför får ni se lite andra rörliga bilder här: Live i Malmö:
Live i Umeå
Stillbilder från staterna hittar ni om ni klickar här
Pava, lika som bär med Hans Wiklund, har glott på dumburken igen. Givetvis avlämnar han rapport: Hansa
Jessica Alba får oförklarligt vara i centrum även på den här filmaffischen. Men var är Flipper?
Pava says: Clay är ung, snykk, har ett lökigt jöbb, är rik som ett troll och är nygift med Sam (Jessica Alba: ja skulle lätt offra en pungkula för att få vuxenkramas mä henne). Livet leker asså. Bara ett litet krux: Clay har dålig pump och måste snabbt som kattsingen få tag i en donator. När det väl klaffar (höhö) så har hans överbeskyddande mor (Lena ”MILF” Olin) valt ut en hjärtspecialist. Men Clay går emot morsan och väljer en läkare & tillika nyfunnen kompis på ett betydligt enklare sjukhus. Han blir sövd, men han kan fortfarande höra och känna allt under operationen fast hans kropp är helt paralyserad, snacka om mardrömssits.
Han blir då varse om att det inte står rätt till. Med andra ord: han har blivit ”rövknullad” (med en twist) så det sjunger om det!
Rullen har potential och att få dregla till Alba för en femtiolapp känns värdigt. Men känslan av att det fattas något väsentligt pulserar filmen igenom, ett mer trovärdigt manus kanske?
I början av nittiotalet dog den färglada och livsbejakande hårdrocken. Grungen brukar alltid få skulden för detta. Testa att bläddra i valfritt ex av Sweden Rock Magazine och se hur många sidor du kommer innan detta påstående dyker upp.
Förklaringar som generationsväxling hos lyssnarna, urvattning av musikstilen genom usla band som signas av usla skivbolag som vill hoppa på bandvagnen, eller att rockmusik ska vara farlig men band som Vixen, Warrant och Danger Danger kan knappast kategoriseras som farliga är inte så vanligt förekommande. Det är enklare att skylla på grungen än att ta eget ansvar.
Anyway.
1990 släppte amerikanska Dirty White Boy sitt Beau Hill-producerade debutalbum ”Bad Reputation” på Polydor och försökte att på sista versen få norpa åt sig en bit av sleaze-kakan. Det gick ju inte alls.
Sångaren David Glen Eisley hade spenderat åttiotalet i bandet Giuffra och gitarristen Earl Slick ersatte Mick Ronson i David Bowies band way back på sjuttiotalet. Två rockrävar som närmar sig 40 men ändå vill vara tuffa killar, bära ormskinnsväst och sjunga om det unga vilda livet med pengar och flickor omkring sig.
Vi behöver mer åldersrasism i rockvärlden tycker jag.
”Bad Reputation” är en dålig/tråkig/mossig skiva, klart det inte blev någon succé där. Men videospåret ”Let’s Spend Momma’s Money” är riktigt bra. Om det är morsans pengar eller skivbolagets pengar som pumpats in i den till synes påkostade videon vet jag inte, men det ser dyrt ut. Så där blir det godkänt av gamlingarna. Spana här:
Jag behöver väl inte påpeka att Sammy Davis Jr är bra mycket coolare än de där andra spånen i Rat Pack. Skulle Frank Sinatra eller Dean Martin någonsin gå med i Church of Satan? Skulle inte tro det! Nu är det väl inte helt klarlagt att Sammy Davis Jr var med i Church of Satan, men många vill i alla fall påstå det. Däremot var han ju med i en av världens bästa filmer, Cannonball Run, så där blir det givna pluspoäng och reservationslös dyrkan. Svensk fru hade han också, ett tag i alla fall. I USA blev folk som tokiga då giftermål över rasgränserna var förbjudet enligt lag i 30 delstater vid den tiden. Världen är allt bra tokig!
Här är ett framträdande med Julie Andrews 1972 eller 1973. Det verkar vara något sorts medley, vet inte vad som är med i början, eller vad som är med i slutet, men låten i mitten heter i alla fall ”Spinning Wheel” och är sjukt bra. Att Sammy, som i det här klippet inte många år från 50-strecket, verkar ha blivit någon sorts discosnubbe vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om men låten svänger som satan i alla fall.
Min bästa Sammy Davis-låt är plockad från samma skiva som “Spinning Wheel”. Skivan heter ”Something For Everyone” och gavs ut av Tamla Motown 1970. Låten heter ”You Better Sit Down Kids” och är en Sonny Bono/Cher-cover från 1967 tro det eller ej. Inga rörliga bilder finns, men lyssna och impas av den fräcka trummisen.
Givetvis avslutar jag med lite Cannonball Run. Outtakesen under eftertexterna är fantastiska. Men det vet ni ju redan. Och till alla ungdomar där ute, ladda hem och titta för bövelen!
Stockholmspunksen Nitad släpper snart fullängdare på skivbolaget Kranium. De 170 första som förhandsbeställer plattan får med en gratis exklusiv, handnumrerad, blå vinylsingel! Visst vattnas det i munnen. Ni ser ju (på de mycket små bilderna) hur snygga både albumet och singeln är, klart man vill ha! När plattan släpps? Ingen aning, men det är inte så viktigt. Det viktiga är att man förhandsbeställer tycker jag. Om man ska klaga lite, och det ska man annars kan folk få för sig att man är en hippie, så är jag lite missnöjd med: 1. Att man förhandsbeställer CD-VERSIONEN av "Ibland kan man inte hindra sig själv". Vem fan vill ha en CD liksom. 2. Man har inte en aning om ifall man är bland de 170 första eller inte. Är man det inte kan man ju bare skite i't och vänta tills vinylversionen av albumet kommer.
Pava, Motalas Nils-Petter Sundgren (bara aningens yngre och aningens stiligare) har efter hårda förhandlingar gått med på att tipsa/recensera/betygsätta film exklusivt för Juju Chronicles. Och vilken klockren start det blir. En rulle med en av de tuffaste av de tuffa, Charles Bronson. Death Wish-filmerna var som en legend i barndomen, alla kände till dem men ingen hade sett dem. Nu har i alla fall Pava sett den första av fyra Death Wish. Charles Bronson, ni ser ju hur cool han är...
Jaha, nu ryker min bloggoskuld åt fanders. Vad passar sig inte bättre än att starta upp med en kultrulle från Pälles födelseår. Jag hade två stora fel om den här rullen: 1. Jag hade fått för mig att Charles Bronson spelade en snut. 2: Jag trodde att jag hade sett den förut (när movieboxen var ett tempel).
Men oj, vad fel jag hade!
Bronson spelar Paul Kersey som är en framgångsrik arkitekt i New York. Allt vänds upp och ner när hans fru blir rånmördad i hemmet, där finns även hans dotter som blir våldtagen, hamnar i koma och förvandlas mer eller mindre till en grönsak. Från att ha vapenvägrat under Koreakriget så gör ”stenansiktet” en kovändning och ger sig ut nattetid i det ruttna äpplet och rensar upp bland slöddret (helt ”random”). Rånarna dras till Bronson som flugorna till en komocka och skjutfingret får fullt upp, samtidigt som snutarna får en knivig nöt att knäcka. Det är nåt med 70-talet och New York som triggar igång mig. Sen att det är en hämndfilm gör ju inte saken sämre, jag gillart! Fyra Pavor.
Om ni inte redan visste det så är Alice Cooper min nummer 1. Min idol. Min hjälte. Att han var kristen och spelade golf visste jag ju inte 1986 när Bagen visade videon till "He's Back". Alla på mellanstadiet snackade om Alice Cooper dagen efter. Alla utom jag glömde bort Alice Cooper ganska snabbt (för att komma tillbaka tre år senare när "Poison" blev en hit). Men jag grävde mig bakåt i Alices skivkatalog och upptäckte att sjuttiotalet var ännu bättre.
Det tog dock ganska många år innan jag kom att uppskatta Alices tidiga åttiotal. Den mest förvirrade tiden i Alices historia, hans konstigaste skivor. Men även de mest avskalade och enkla skivorna, ärlig musik helt enkelt. Det finns en ganska svåröverkomlig TV-special från Paris inspelad 1981, där Alice med sitt militäriska kompband Special Forces framför både nya och gamla låtar på olika platser i Paris. Det är fantastisk lågbudget, och givetvis asgrymt.
Det finns en fransk DVD-utgåva, bootleg givetvis, Alice Cooper Special Forces in Paris har aldrig släppts officiellt. Men de fördömda grodätarna har vägrat att svara på mina mail i ett halvår nu. Så därför blev jag ju mycket glad när jag fiskade upp den här istället, den måste ha kommit upp där nyligen, för jag letade flitigt utan framgång i internets nedre värld för bara ett halvår sedan.
Som bonus får du även med kalkonrullen "Monster Dog" från 1984 och några intervjuer och liveklipp. Allt från Alices gyllene period 1980-1984. Och ni behöver inte ha dåligt samvete, dessa grejer finns inte på några officiella utgåvor. Så ladda på bara!
Givetvis erbjuder Youtube några smakprov, den danska textningen får ni se som en bonus.
Egentligen vill jag bara låsa in mig en vecka och enbart lyssna på Rainbow. Så sjukt grymt bra. Allt de gjorde är bra, till och med när det är ostigt, mesigt och nerlusat med synthar är det fantastiskt. Och att de spottade ur sig en skiva om året ungefär gör det hela ännu mer fantastiskt. Det finns helt enkelt inte band som Rainbow längre. Men men. Klockan 07.30 imorgon inställer jag mig på jobbet, så det blir inte en vecka nonstop-Rainbow. Får trösta mig med lite youtube-klipp istället. Då kan man ju skratta lite åt att Ritchie Blackmore alltid ser så purken ut.
Graham Bonnett är möjligtvis den sämsta sångaren Rainbow har haft. Eller åtminstone den som passat bandet sämst. Men attans så tuff han är här. Och kvinnan som står och åmar sig vid scenkanten är ganska tuff hon också:
Det är endast ett keyboardsolo i hela världen som är tillåtet. Och det är med i "Spotlight Kid".
Och så en högbudgetvideo från 1982. Ni ser hela budgeten stoppas in i arkadspelat i början (jag är mycket rolig!)
Ta en titt på bilderna ovanför. Den understa är tagen 1980. Den översta är tagen 1985. Vad har hänt?
Saxon var under tidigt åttiotal en av de främsta fanbärarna av New Wave Of British Heavy Metal. Enda bandet som kunde slå dem på fingrarna vad gällde skitighet, tuffhet och äkthet var Motörhead. Nuförtiden är bandet en pålitlig leverantör av stabil heavy metal med ett grundmurat liverykte. Mellan dessa två stadier har Saxon däremot varit ute och sneseglat på djupt och främmande vatten.
Allt givetvis i en desperat (och slutligen misslyckad) jakt på genombrott och framgång i USA.
Ett perfekt exempel på denna förvirring finner man på innersleeven till skivan "Innocence Is No Excuse" från 1985. Vad var det egentligen som hände under denna fotosession med Frank Griffin? Hur peppade Frank Griffin sitt motiv? Gick båda parterna därifrån och kände sig nöjda? Var det någon som under fotograferingen sa "där satt den!"? Biff Byford som härmar David Lee Roth, bra eller anus? Finns bilden i färg? Och ännu viktigare, vad tycker medlemmarna i Saxon om bilden idag? Frågorna är oändliga, svaren är obefintliga.
Det enda positiva jag kan se för bandet är att de verkar ha kammat en spons av Nike. Var Nike nöjda med sin investering? Lyckligtvis passar bilden bra till skivan "Innocence Is No Excuse", det är nämligen en bedrövligt inställsam soppa. Förmodligen precis som Saxon ville ha det med tanke på att de anlitade producenten Simon Hanhart meriterad från jobb med Asia och Marillion.
