Och jag tänkte jag skulle slå på stort den här gången. Marillion. Och då blir det jättesvårt, för min fru gillar inte någon skiva med Marillion överhuvudtaget. Vilken ska man välja?
Till slut fick det bli två stycken.
Dels "Fugazi" från 1984, dels "Misplaced Childhood" från 1985.
Mästerverk båda två.
Fish i sitt esse, Steve Rothery och Mark Kelly spelar femhundraelva instrument var, perfektionism ut i fingerspetsarna, melodier man kan döda för och förmodligen total avsaknad av självdistans.
Det krävs onekligen en hel del för att kunna uppskatta något sådant.
Min fru saknar DET.
Hon ger mig en av de där föraktfulla blickarna som hon sparar till riktigt speciella tillfällen.
Jag klarar av det.
Hon väser med eftertryck: "synthare".
Det smärtar.
Visst, kärleksförklaringen i "Kayleigh" är kanske lite lökig, och medelåldersrealismen i "Punch And Judy" känns tack och lov ännu väldigt avlägsen. Men för bövelen, släng era öron mot "Bitter Suite", "Heart of Lothian" och "Childhood's End". Eller "Jigsaw", "Emerald Lies", "Incubus" och "Fugazi".
Magi.
Jag säger inte mer, måste ge mig iväg och lyssna på Marillion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar