The Young Ones, en musikalisk odyssé

Som ung sparris hade jag mycket roligt åt den brittiska komediserien The Young Ones (1982-1984).

Vid de få tillfällen jag tittar på något avsnitt nuförtiden har jag kanske inte fullt lika roligt, men nästan. Och jag har avgjort mycket roligare åt de mer psykedeliska och utsvävande inslagen nu.
Och så har vi förstås det i varje avsnitt obligatoriska musikframträdandet (förutom i säsong 1, avsnitt 6). Ascoola grejer, givetvis blandat med en del grejer som sannerligen inte har hållt för tidens tand (hej Nine Below Zero).

Det jag stör mig mest på nu är att Adrian Edmondsons karaktär Vyvyan Basterd åtminstone här i Sverige är känd som punkaren. Vadå punk? För att han har nitar i pannan eller? Så här på rak arm kommer jag i alla fall ihåg att han bär både Saxon och Marillion t-shirts. Punk? Skulle inte tro det!

Här kommer i alla fall lite lysande musikframträdanden:

Motörhead:


The Damned (eller som Rick säger: "only pop music can save us now!"


Rip, Rig And Panic (med en ung Neneh Cherry):


Radical Posture (med Alexei Sayles, fii satan vad bra!):


The Madness (1 av 2 besök, "I hope Mike hurries back with the cure", "no Neil, it's madness this week...")


Amazulu: