Del två i min följetong om fantastiska skivor som min fru inte gillar kommer här.
Om: Conference of the Birds (2006)
Den här skivan är så sjukt bra! Duon Al Cisneros på bas och Chris Hakius på trummor har ett förflutet i ett av nittiotalets tuffaste och bästa band, Sleep.
På Om's andra skiva bjuckar de på två långa och långsamma låtar. Den sammanlagda speltiden är 33 minuter, och under den tiden hinner de ta med lyssnaren på en fantastisk resa utan att särskilt mycket egentligen händer musikmässigt.
Det är repetitivt, meditativt och alldeles underbart.
Frågar ni min fru så blir svaret istället "urtråkigt, enformigt och åt skogen för långt". Hon klarar inte av att låta hjärnan släppa taget och bara flyta iväg med den rullande basgången.
"Conference of the Birds" lyssnar jag alltså endast på i ensamhet eller på promenad med hörlurarna på.
Besök OM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar