Så är äntligen Alice Coopers nya skiva ute, ”Along Came A Spider” heter den, men det vet ni väl redan.
Jag har lyssnat duktigt och koncentrerat, flera gånger. Men har fortfarande svårt att på ett vettigt sätt formulera vad jag tycker. Men det kanske beror på mig.
En sak vet jag däremot. Den står sig slätt mot ”Dirty Diamonds”, den förra skivan. Nu verkar det ju onekligen som att jag är den person i HELA VÄRLDEN som gillar ”Dirty Diamonds” bäst, så det kan ju tas med en nypa salt.
Men den skivan verkar vara resultatet av ett band som har roligt, som vågar tänja på gränserna lite, trots att det handlar om retrorock. Och som framförallt vågar göra om de obligatoriska balladerna till något annat än urkassa imitationer av ”Only Women Bleed”, ”I Never Cry”, ”You And Me” eller ”How You Gonna See Me Now”. Istället är ”Ballad of Jesse Jane” en lite countryinfluerad och urskön historia om en transande lastbilschaffis, och ”Pretty Ballerina” är en cover av The Left Bankes låt från 1966 med schyssta flöjter och annat gott.
Och de hjärndöda rocklåtarna är roliga, svängiga, korta och koncisa. Precis som det ska vara. ”Sunset Babies” och ”Steal That Car” får knappast några priser för originalitet, men de är grymma rocklåtar.
Sedan 2005 har jag sett Alice Cooper spela live 3 gånger, och han har hela tiden råvägrat att spela några av mina favvolåtar från ”Dirty Diamonds”, utan nöjt sig med titelspåret och ”Woman of Mass Distraction”. Helt okej visserligen, men långt ifrån mina favoriter. Man kan alltså lugnt konstatera att mitt och Alice förhållande knakar lite i fogarna.
”Along Came A Spider” innehåller inte någon av den glädje och utforskarlusta som finns på föregångaren. Det kan nog visserligen skyllas på skivans stalker/seriemördartema. Alice är ju alldeles för moralisk och snäll/kristen för att kunna göra en glad skiva om en psykopat som mördar och lemlästar. Även om det hade varit mycket roligare att lyssna på.
Mitt största problem med skivan är dock att Alice redan börjat snegla tillbaka mot det tidiga tvåtusentalet och ”Brutal Planet”-eran som jag bestämt hävdar är karriärens lågpunkt. Vem vill höra Alice apa efter Marilyn Manson och Rob Zombie liksom?! Och jag vill absolut inte höra det ännu en gång!
Lägg till det små detaljer som att handklappsljudet låter totalt oäkta, körsången tar för mycket plats och skär sig mot leadsång och musik, de två balladerna är klippt jävla odugliga och att blanda in Alice Coopers dårhuskaraktär Steven på slutet är helt omotiverat och endast för att skapa intresse hos gamla fans.
Oj, det var mycket som var dåligt. Finns det något fantastiskt då?
Eh, näe. Egentligen inte. Det är en Alice Cooper-skiva, och det är ju alltid roligt. Men i övrigt är skivan jämntjock, ingen låt som utmärker sig på något sätt. Allt är bara sådär lite lagom trist.
Det här blev ju en tråkig och nedlåtande genomgång, men det faktum att varje lyssning på ”Along Came A Spider” slutar med att jag kör igång ”Dirty Diamonds” säger ju en hel del.
Jaha, dags att plocka fram ”Dirty Diamonds” igen alltså. Sen får det nog bli ”Flush The Fashion”, Alices bästa skiva.
En liten edit.
Aftonbladet har en liten notis om Alice Coopers näsa. Jätteintressant journalistik verkligen. De har även fått Alices fru Sheryl till 32 år. Sanningen är ju att de har varit gifta i 32 år. Bra jobbat aftonbladet.
Läs här
Några trailers för "Along Came A spider" som faktist får skivan att verka riktigt tuff och lovande. Falsk marknadsföring alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar