Fats Domino And The Lost Dawn Of Rock’n’Roll

Jag började läsa "The Road" av Cormac McCarthy men blev alldeles förvirrad och behövde något intressantare/lättare/musikrelaterat.
Dags att plocka upp ”Blue Monday: Fats Domino and the lost dawn of Rock’n’Roll” av Rick Coleman alltså.
Antoine Fats Domino (f. 26 februari 1928) är minst sagt en skön lirare. Han släppte sin första singel ”The Fat Man”, 1949 vilken räknas som en av de första rock’n’roll-låtarna. Beroende på vem man frågar givetvis.
”Ain’t That A Shame” blev hans första topp-tio hit 1955. Mellan 1949 och 1962 släppte Fats Domino 60 singlar för Imperial Records. 11 av dem placerade sig topp-tio på poplistan, 40 av dem topp-tio på R&B-listan.

Fats Domino var även känd för att hans konserter ofta utmynnade i upplopp, förmodligen beroende på den blandade publik hans framträdanden drog i det segregerade USA. I hans genombrottsframträdande på Ed Sullivan Show ska han tydligen ha ett sår på handen efter ett upplopp veckan innan som slutade i tårgasingripande från polisen. Inte för att det syns på klippet nedan. Blueberry Hill är för övrigt en tråkig låt enligt mig. Det var Ed Sullivan som sa till Fats att le för fulla muggar, det skulle TV-publiken gilla. Allt sedan den dagen har Fats smajlat på som bara den.

Det känns surrealistiskt, på ett bra sätt, att Fats Domino var det "värsta" som fanns på den tiden. Snubben alla föräldrar förfasades över och som kidsen gillade för han var cutting edge och utmanande.

2005 kom orkanen Katrina och förstörde (bland annat) Fats Dominos hem i New Orleans där han bott i närmare en evighet. Det blev som en dubbelchock. Först nyheten att han fortfarande levde, sedan som ett slag i ansiktet att han var försvunnen efter översvämningen.
Men lyckligtvis räddades han ur sitt hem, och fick lite välbehövd uppmärksamhet.
Fats Domino, åttio bast, är nu tillbaka i sitt hem i New Orleans och ger konserter lite då och då.

Blueberry Hill från Ed Sullivan-showen 1956.


I’m Walkin’ I ett klipp från 1974.


Min favvolåt är dock Whole Lotta Loving från 1958:


Och givetvis When I’m Walking Let Me Walk från 1963: