När jag berättade för en kompis att jag tänkte se dokumentären "We Jam Encono" om Minutemen slog han huvudet på spiken direkt med uttalandet: “De är väl mer inflytelserika än bra, egentligen”.
Och nog kan jag skriva under på det.
Själv har jag i flera år försökt förstå och uppskatta skivan "Double Nickles On The Dime", utan att lyckas. Visst är den bitvis tuff, men jag fattar helt enkelt inte charmen med det ständigt återkommande funkandet.
Nåväl. "We Jam Encono"-DVDn är i alla fall mycket intressant och högst sevärd även för den som inte känner till Minutemen. Mike Watt verkar vara värsta mysfarbrorn och när han pratar om första gången han såg en bas eller hur det tog honom och kompisen D. Boon åratal innan de fattade att man skulle stämma instrumenten framkallar det stora leenden hos mig. Och att titta på trummisen George Hurleys fräcka frisyr samt D.Boons snygga loafers är också höjdpunkter.
När Mike Watt förklarar hur "Double Nickles On The Dime" är tänkt som en passning till Pink Floyds "Ummagumma" och Sammy Hagars "I Can’t Drive 55" blir jag extra nyfiken.
"Double Nickles On The Dime" ligger numera på min Ipod. Morgonens promenadlyssning gjorde mig visserligen inte klokare, men jag tänker inte ge upp. 43 låtar är dock i mastigaste laget.
Här kommer ett litet klipp från dokumentären innehållandes en av bandets mer lättillgängliga, men samtidigt udda, låtar.
Agen Mie Lidi Sidoarjo
8 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar