Mötley Crüe

25:e juni släpper Mötley Crüe sin nya skiva, ”Saints of Los Angeles”. Titelspåret finns redan ute och bådar gott, och kanske kan det för första gången på typ 19 år bli ordning på Mötley igen. En hälsosam dos skepsis sitter jag dock inne på.
I väntan på nya skivan passar jag på att lyssna på de gamla igen och tycka till lite.

Too Fast For Love – 1981
Vad ska man säga egentligen? Världsklass. Ungt, skitigt, koklockor, snyggt omslag, stå på pojkrummet med trägitarr och mima. ”Live Wire”, ”Take Me To The Top” och ”Piece of Your Action” är höjdarna. Vince Neil låter som en tonåring och musiken är rock uppvuxen på punk. Coolt.

Shout At The Devil – 1983
Födelsedagspresenten när jag fyllde 9. Kan det bli bättre? Inte om du frågar Pelle, 9 år, i alla fall. Asgrymt omslag på skivan där man kunde sitta i evigheter och fundera på hur de egentligen hade gjort det där glatta pentagrammet på omslaget. Och bilderna på utviket av omslaget är ju fantastiska. Läder, nitar, smink och eld. Oh yeah! Låtar som ”Looks That Kill”, ”Red Hot”, ”Knock ’Em Dead Kid” och ”Danger” kändes bra spännande och farliga för en liten parvel. Nu när jag uppnått mina bästa år kan jag givetvis se den lite mer humoristiska sidan av musiken och texterna, men det gör banne mig inte skivan sämre för det. ”Shout At The Devil” är nummer 1 i min bok, alla gånger.

Theatre of Pain – 1985
Theatre of Pain kan inte ses som annat än ett rejält snedsteg. Knark och brudar har väl legat i vägen för låtskrivande förmodar jag. Och tuffa läderkläderna har ersatts av rosa långrockar av siden. Fruktansvärt helt enkelt. Såsiga balladen ”Home Sweet Home” och Brownsville Station-covern ”Smoking in the Boys Room” blev hittar och det säger en hel del om hur hård och tuff den här skivan är. Så här i efterhand vill jag i alla fall minnas att jag redan som parvel kände på mig att den här skivan inte höll måttet, även om jag tyckte ”Raise Your Hands To Rock” var bra. Numera konstaterar jag att just den låten nog är minst dålig och att lyssna på skivan idag känns mest menlöst faktiskt.

Girls, Girls, Girls – 1987
Två år senare, de svarta kläderna är tillbaka och titellåten börjar med ljudet av en frän motorcykel. Klart det är bättre än smärtans teater! Fast ska jag vara helt ärlig är skivan ganska fullproppad med utfyllnadslåtar. Men blotta närvaron av inledande ”Wild Side” och ”Girls, Girls, Girls” slätar över stor del av resterande fadäserna, utom covervalet ”Jailhouse Rock” förstås. Nja förresten, nu är jag uttråkad. För mycket dynga här alltså!

Dr. Feelgood – 1989
Ett nyktert och rent Mötley Crüe spelar för första gången in en skiva. Vid det här laget hade jag dock fyllt moppe och lyssnade på bra mycket tuffare grejer, så att intresset låg ju inte direkt på topp. Men till viss del fick jag ge mig, för bara en tokig kan undgå att märka att det här är flera klasser bättre än de två föregående skivorna. Visserligen är det långt ifrån lika farligt och skitigt som ”Too Fast For Love” och ”Shout At The Devil” men den dynamiska ljudbilden och de slicka låtarna väger upp det. Jämn platta där inte någon låt gör mig besviken, även om ”Kickstart My Heart” utan konkurrens är favoriten.

Mötley Crüe – 1994
1992 får Vince Neil sparken och ersätts av John Corabi, från The Scream som släppt sitt Eddie Kramer-producerade debutalbum året innan. Dags att uppdatera soundet tyckte bandet och drog till med lite grunge och stora skopor alternativmetal. Skivan klättrade visserligen till plats nummer sju på billboardlistan i USA, men kan väl inte räknas som något annat än en försäljningsmässig besvikelse. Själv gillar jag den, ibland omotiverat mycket. Då räcker det med att jag lyssnar på den för att lugna ner mig lite igen. Största problemet är väl att den innehåller några alltför svaga spår och att många låtar är alldeles för långa. Jag kommer ihåg att jag imponerades av tyngden som brakade ur högtalarna och John Corabi är en cool kille med härlig röst. Clockwork Orange-inspirerade singeln ”Hooligans Holiday”, Aerosmith-minnande ”Poison Apples”, rökaren ”Smoke The Sky” och balladen ”Driftaway” är höjdpunkterna. Tänk om de hade haft 10 låtar i ”Smoke The Sky”-kaliber, då hade den här skivan varit världsbäst.

Generation Swine – 1997
Ett stukat band övertalas av skivbolaget att ta tillbaka Vince Neil. Men musiken är knappast skräddarsydd för honom, och industrikänslan är helt fel för Mötley Crüe. Näe, här finns det inget gott att säga.

New Tattoo – 2000
Eh? Gäsp eller? Första skivan utan Tommy Lee, han ersätts istället av den minst lika coola Randy Castillo (1950-2002). En återgång till rock’n’roll-soundet, men så trött och trist att den ursprungliga glädjen över åttiotalsvibbarna snabbt lägger sig. Refrängen i ”Dragstrip Superstar” glider ner och ”She Needs Rock’n’Roll” påminner om det förflutna. Sen får skivan samla damm i sju år igen.

o så lite grymma klipp:
Tidig video till Public Enemy #1


Live Wire


Looks That Kill


Girls Girls Girls


Kickstart My Heart


Holigans Hooliday


Afraid