När jag berättade för en kompis att jag tänkte se dokumentären "We Jam Encono" om Minutemen slog han huvudet på spiken direkt med uttalandet: “De är väl mer inflytelserika än bra, egentligen”. Och nog kan jag skriva under på det. Själv har jag i flera år försökt förstå och uppskatta skivan "Double Nickles On The Dime", utan att lyckas. Visst är den bitvis tuff, men jag fattar helt enkelt inte charmen med det ständigt återkommande funkandet. Nåväl. "We Jam Encono"-DVDn är i alla fall mycket intressant och högst sevärd även för den som inte känner till Minutemen. Mike Watt verkar vara värsta mysfarbrorn och när han pratar om första gången han såg en bas eller hur det tog honom och kompisen D. Boon åratal innan de fattade att man skulle stämma instrumenten framkallar det stora leenden hos mig. Och att titta på trummisen George Hurleys fräcka frisyr samt D.Boons snygga loafers är också höjdpunkter. När Mike Watt förklarar hur "Double Nickles On The Dime" är tänkt som en passning till Pink Floyds "Ummagumma" och Sammy Hagars "I Can’t Drive 55" blir jag extra nyfiken. "Double Nickles On The Dime" ligger numera på min Ipod. Morgonens promenadlyssning gjorde mig visserligen inte klokare, men jag tänker inte ge upp. 43 låtar är dock i mastigaste laget.
Här kommer ett litet klipp från dokumentären innehållandes en av bandets mer lättillgängliga, men samtidigt udda, låtar.
Att lyssna på amerikanska Strypers skivan ”Against The Law” från 1990 är en enda lång plåga, en skärseld kan man säga om man vill vara lite rolig. Det är ohämmade Van Halen-plagiat, låtar med smygfunk, hejdlöst gitarrunkande och mögiga ballader. Lägg till det ett allmänt moraliskt fanbärande, om att vara snäll och säga nej till flickor. Skivan innehöll däremot inte tillräckligt med predikan för många die-hard fans vilket fick dem att beskylla bandet för att ha förlorat sin tro. Nåväl, vi lämnar tron därhän och går till saken. Den enda bra låten. För undangömd som nummer tio av elva spår ligger ”All For One”. En lite halvslö och kanske till synes standardiserad bit som textmässigt kretsar kring världens förfall, men att vi givetvis kan ändra allt om vi står upp för varandra. Jaja, trummisen Robert Sweet lägger i alla fall grunden med ett drivande trumspel och refrängen är en sån där evighetsvariant som Gamma Ray brukar vara fantastiska på att göra. Det här är dock ingen power metal, utan hederlig åttiotalsglam ända ut i fingerspetsarna.
Tyvärr verkade bandet självt inte förstå hur bra låten verkligen är. Det finns ju ingen video inspelad till den! Youtube-länken får istället gå till en astråkig audiolänk. Så blunda och digga.
Framför 5.000 datanördar intog mina gamla homeboys Märvel härom veckan scenen i Jönköping tillsammans med Strängen och Bobba Fett från The Hellacopters samt Dregen från Backyard Babies och rev av några Hellacopters-hits. Här kommer två klipp. Rykten att det även spelades en Kiss-cover kräver fortfarande verifiering. Om vi nu bara kan lokalisera ljudteknikern och ge honom en utskällning för uselt arbete med volym på sången så kommer allt att kännas perfekt.
Här kommer ytterligare ett kvalitativt litteraturtips som på ett nöjaktigt sätt visar vilken bra boksmak jag har! Kiss Album Focus Vol 2 studsade igår in på hallmattan och fastnade direkt i mina smått svettfuktiga nävar. Boken är skriven av Julian Gill och är en inofficiell och oauktoriserad, men ack så detaljerad, titt på Kiss historia. Många citat är hämtade från en ändlös ström av böcker och intervjuer med bandet, en del gamla släktingar och vänner får också uttala sig. Det är intressant som satan helt enkelt. Volym 2 behandlar tiden 1983-1996 och tar sin början med ett Kiss som står på ruinens brant, ansedda som reliker från sjuttiotalet och utan en vision för framtiden. Trummisen Eric Carr tvingas till sänkning av lönen och nye gitarristen Vinnie Vincent vägrar skriva på sitt anställningskontrakt. Det kunde vara bättre för Gene Simmons och Paul Stanley helt enkelt.
Visst har det fuskats en del med korrekturläsningen och en del uppgifter upprepas både en och två gånger i den löpande texten, men det är småsaker som inte stör mig särskilt mycket. Innehållet är för intressant för det.
Med åren har jag tyvärr blivit oduglig på att läsa böcker. Tålamodet tryter, och jag är kvällstrött som få. Men just nu läser jag en bok där sidorna flyger fram och slutet sorgligt nog är allt för nära. Det är två av serievärldens giganter och förnyare som träffats och samtalar med varandra. Will Eisner är känd som han som skapade The Spirit på fyrtiotalet och som på sjuttiotalet förnyade serievärlden med sitt seriealbum "Contract With God". Frank Miller är tjommen som under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal räddade Daredevil från nedläggning och några år senare gjorde samma sak med Batman i och med "The Dark Knight Returns" och "Year One". Fantastiska serier, om ni inte redan visste det. Under några dagar 2002 umgås Frank Miller och Will Eisner hemma hos Will i Florida. "Eisner/Miller" är resultatet. Utgiven i maj 2005, bara några månader efter att Will Eisner avlidit, 87 år gammal. De två herrarna diskuterar pratbubblor, typsnitt, hur man bäst ritar svartvitt, skillnader mellan fyrtiotalet och sjuttiotalet med mera. Det blir lite skvaller om när Will Eisners kompis Bob Kane skapade Batman, tecknarnas slavkontrakt på trettio- och fyrtiotalet samt den revolution som ägde rum under sjuttiotalet när flera mindre serieförlag startade. Kort sagt, de nördar loss som bara den. Och det är fantastiskt intressant.
Största nörden är väl dock jag själv, som har köpt boken och njuter av den. I love it!
Det finns en del skivor i min samling som jag gillar, gillar väldigt mycket till och med, men min fru är aningens allergisk mot att lyssna på dem. De får hennes ögon att himla och retliga småleenden skickas min väg. Tydligen framkallar det även ett tryck över bröstet, då tunga suckar framstötes. Det intressanta är att det aldrig gäller extrem musik. Man skulle ju kunna tänka sig att hon skulle protestera mot till exempel Brutal Truth eller Kataklysm, men där är det bara att mata på. Istället är det grymt mesig och i allra högsta grad otrendig musik som får frugan att (milt) protestera.
Här kommer första delen i följetongen ”skivor min fru inte gillar”.
Magnum: On A Storytellers Night (1985) Hur kan man inte gilla Bob Catleys silkeslena stämma och Tony Clarkins ”progressive-light”-melodier? Tillsammans med paketeringen av Magnums skivor i Sagan om Ringen/Fantasy-stil blir det en fulländad lyssningsstund i stora skinnfåtöljen med ett glas sherry på stabila träbordet, fötterna i tofflor och en tung bok i läderband. Och givetvis en öppen spis. Jag försöker förklara för min fru att ”On A Storytellers Night” är Magnums kronjuvel, toppen av deras kreativa karriär. En milstolpe tamejtusan! Men jag tror att det bara får henne att ogilla Magnum än mer. Klart är i alla fall att Magnum under de kommande åren gick i samma fälla som otaliga andra band från Europa, de försökta anpassa sig till USA för att slå igenom där. Vilket givetvis per automatik innebär sämre musik. Magnums ”On A Storytellers Night” är melodiös och insmickrande så det jordbrinner om det. Den är storslagen och yvig i gesterna, men på samma gång jordnära och försiktig. Britterna står stadigt på jorden, precis som Bob Catley tar i ända från tårna men ändå aldrig sviker det lidelsefulla uttrycket för extatiskt ylande ligger keyboarden bara och skapar stämning i bakgrunden utan att försöka ta över ljudbilden. Jag faller som en fura för hela ”lagom-konceptet”, sitter i min länsfåtölj och smuttar sherry, bildligt talat alltså.
Magnum, live 1985 på brittiska Channel 4. How Far Jerusalem och Just Like An Arrow rivs av.
25:e juni släpper Mötley Crüe sin nya skiva, ”Saints of Los Angeles”. Titelspåret finns redan ute och bådar gott, och kanske kan det för första gången på typ 19 år bli ordning på Mötley igen. En hälsosam dos skepsis sitter jag dock inne på. I väntan på nya skivan passar jag på att lyssna på de gamla igen och tycka till lite.
Too Fast For Love – 1981 Vad ska man säga egentligen? Världsklass. Ungt, skitigt, koklockor, snyggt omslag, stå på pojkrummet med trägitarr och mima. ”Live Wire”, ”Take Me To The Top” och ”Piece of Your Action” är höjdarna. Vince Neil låter som en tonåring och musiken är rock uppvuxen på punk. Coolt.
Shout At The Devil – 1983 Födelsedagspresenten när jag fyllde 9. Kan det bli bättre? Inte om du frågar Pelle, 9 år, i alla fall. Asgrymt omslag på skivan där man kunde sitta i evigheter och fundera på hur de egentligen hade gjort det där glatta pentagrammet på omslaget. Och bilderna på utviket av omslaget är ju fantastiska. Läder, nitar, smink och eld. Oh yeah! Låtar som ”Looks That Kill”, ”Red Hot”, ”Knock ’Em Dead Kid” och ”Danger” kändes bra spännande och farliga för en liten parvel. Nu när jag uppnått mina bästa år kan jag givetvis se den lite mer humoristiska sidan av musiken och texterna, men det gör banne mig inte skivan sämre för det. ”Shout At The Devil” är nummer 1 i min bok, alla gånger.
Theatre of Pain – 1985 Theatre of Pain kan inte ses som annat än ett rejält snedsteg. Knark och brudar har väl legat i vägen för låtskrivande förmodar jag. Och tuffa läderkläderna har ersatts av rosa långrockar av siden. Fruktansvärt helt enkelt. Såsiga balladen ”Home Sweet Home” och Brownsville Station-covern ”Smoking in the Boys Room” blev hittar och det säger en hel del om hur hård och tuff den här skivan är. Så här i efterhand vill jag i alla fall minnas att jag redan som parvel kände på mig att den här skivan inte höll måttet, även om jag tyckte ”Raise Your Hands To Rock” var bra. Numera konstaterar jag att just den låten nog är minst dålig och att lyssna på skivan idag känns mest menlöst faktiskt.
Girls, Girls, Girls – 1987 Två år senare, de svarta kläderna är tillbaka och titellåten börjar med ljudet av en frän motorcykel. Klart det är bättre än smärtans teater! Fast ska jag vara helt ärlig är skivan ganska fullproppad med utfyllnadslåtar. Men blotta närvaron av inledande ”Wild Side” och ”Girls, Girls, Girls” slätar över stor del av resterande fadäserna, utom covervalet ”Jailhouse Rock” förstås. Nja förresten, nu är jag uttråkad. För mycket dynga här alltså!
Dr. Feelgood – 1989 Ett nyktert och rent Mötley Crüe spelar för första gången in en skiva. Vid det här laget hade jag dock fyllt moppe och lyssnade på bra mycket tuffare grejer, så att intresset låg ju inte direkt på topp. Men till viss del fick jag ge mig, för bara en tokig kan undgå att märka att det här är flera klasser bättre än de två föregående skivorna. Visserligen är det långt ifrån lika farligt och skitigt som ”Too Fast For Love” och ”Shout At The Devil” men den dynamiska ljudbilden och de slicka låtarna väger upp det. Jämn platta där inte någon låt gör mig besviken, även om ”Kickstart My Heart” utan konkurrens är favoriten.
Mötley Crüe – 1994 1992 får Vince Neil sparken och ersätts av John Corabi, från The Scream som släppt sitt Eddie Kramer-producerade debutalbum året innan. Dags att uppdatera soundet tyckte bandet och drog till med lite grunge och stora skopor alternativmetal. Skivan klättrade visserligen till plats nummer sju på billboardlistan i USA, men kan väl inte räknas som något annat än en försäljningsmässig besvikelse. Själv gillar jag den, ibland omotiverat mycket. Då räcker det med att jag lyssnar på den för att lugna ner mig lite igen. Största problemet är väl att den innehåller några alltför svaga spår och att många låtar är alldeles för långa. Jag kommer ihåg att jag imponerades av tyngden som brakade ur högtalarna och John Corabi är en cool kille med härlig röst. Clockwork Orange-inspirerade singeln ”Hooligans Holiday”, Aerosmith-minnande ”Poison Apples”, rökaren ”Smoke The Sky” och balladen ”Driftaway” är höjdpunkterna. Tänk om de hade haft 10 låtar i ”Smoke The Sky”-kaliber, då hade den här skivan varit världsbäst.
Generation Swine – 1997 Ett stukat band övertalas av skivbolaget att ta tillbaka Vince Neil. Men musiken är knappast skräddarsydd för honom, och industrikänslan är helt fel för Mötley Crüe. Näe, här finns det inget gott att säga.
New Tattoo – 2000 Eh? Gäsp eller? Första skivan utan Tommy Lee, han ersätts istället av den minst lika coola Randy Castillo (1950-2002). En återgång till rock’n’roll-soundet, men så trött och trist att den ursprungliga glädjen över åttiotalsvibbarna snabbt lägger sig. Refrängen i ”Dragstrip Superstar” glider ner och ”She Needs Rock’n’Roll” påminner om det förflutna. Sen får skivan samla damm i sju år igen.
o så lite grymma klipp: Tidig video till Public Enemy #1
Jag var på grillbjudning idag. Det blev en laxbit, halloumi-ost, sparris, potatissallad. Mycket gott. Men just som kolen glödade till sig, folkölen smakade som godast och klockan slog 19 kom jag på: Jag hade ju köpt biljett till Weakerthans spelning på Kägelbanan i Stockholm. 20 mil norrut. Hur kan jag ha glömt bort det?! Var det för att biljetten var billig, för att jag köpte den för en månad sedan. Svaret är förmodligen för att jag inte fått någon fysisk biljett, utan endast ett bekräftelsemail. Som försvunnit bland alla andra mail. Och att jag är glömsk och klantig. Lite ledsen i ögat är jag nu i alla fall, och inte blir det bättre av att titta på det här klippet:
Dennis Lyxzén och David Sandström gör ny musik ihop igen. Tillsammans med Karl Backman och Jens Nordén utgör de bandet AC4 som lirar hardcore i den gamla hetsiga skolan. Fem spelningar under sommaren, varav Augustibuller känns lockande.
Var hamnar amerikanska porrskådisar, fotomodeller, skådisar och allmänna B-kändisar när karriären är på väg nedåt?
Svar: Reality shows och drogavvänjningsklinik.
Så varför inte slå två flugor i en smäll?
Jorå tycker amerikanska TV-bolaget VH1, klart vi ska. Och så föddes Celebrity Rehab With Dr Drew.
Smaklöst utnyttjande av utsatta människor eller gripande livsöden och hjälp till självhjälp?
Jag vet inte riktigt. En liten gissning från mig är att det är en hel del av förstnämnda med en tunn förklädnad av det sistnämnda. Jag har haft svårt att hitta klipp från programmet på youtube. Men jag lovar att nosa reda på några avsnitt och spana in och sedan återkomma.
I höst är det i alla fall dags för säsong 2 och första säsongens problembarn nummer 1, Jeff Conaway (tuffingen i Grease) är tillbaka. Tillsammans med Guns'n'Roses-trummisen Steven Adler, någon American Idol-brutta och fotomodellen/skådespelerskan Tawny Kitaen. Kanske mer känd som David Coverdale i Whitesnakes ex-fru samt medverkande i videon till Here I Go Again samt omslagsflicka på Ratts självbetitlade EP från 1983.
En mycket god vän till mig tipsade om att jag borde blogga om kön för att få fler läsare. Skitbra idé tycker jag och kör direkt.
Jag börjar med den exemplariska och helt fantastiskt uppstyrda Bajamaja-kön på Sweden Rock Festival. Oavsett tid på dygnet var kön framför bajamajalängorna alltid rak, lugn och fin. Ett tag trodde jag att det hade delats ut "hur man köar"-flyers vid biljettbytet, eller att det anordnades köarkurser någonstans på området. Fantastiskt med den svenska köarmentaliteten.
Sedan går jag vidare till den inte helt lika fantastiska mat-kön under lördagens Where The Action Is. Där borta vid horisonten kan ni skymta den gula Langosvagnen. Jag stod en timme och en fucking kvart i kö för att handla! 20.000 personer befann sig på Stora Skuggan under festivalen, och det fanns typ 8 ställen att köpa mat på. Vem på Luger/Live Nation är det som inte kan räkna? Skramla gärna till en miniräknare till vederbörande. När jag väl fick köpa min Langos visade sig det att den var av undermålig kvalitet. Den saftiga och flottiga degen var torr som fnöske och smakade barkbåt. Katastrof.
Rapport från det organisatoriska svarta hål som kallas Where the action is: 50 meter kö till Langosvagnen kanske. Eller stå i kö i fullsmockat öltält i 15 minuter för att få reda på att man står i fel kö? Trevlig! Det enda som är tillräckligt stort här är själva gräsplätten, allt annat är kaos. Och så regnar det. Nu är det i alla fall Dinosaur Jr, alltid något.
Så här i studenttider kommer jag att tänka på när min gamla goda vän (goda gamla vän?) Mats med myndig stämma röt åt en finnig och skräckslagen student:
Inte ska jag sitta och ema över att Hultsfredsfestivalen suger och att jag inte ska dit. Jag ska ju åka till Stockholm på lördag och gå på Where The Action Is.
Ni vet den där festivalen som för ett år sedan utannonserades i kvällspressen som Hultsfredsfestivalens död. På något sätt missförstod jag allt det där som att Where The Action Is skulle bestå av kvalitativa, coola, nya och tuffa band. Eftersom det var just sådana band som saknades i Hultsfred.
Hur fel hade inte jag.
Where The Action Is 2008 är Hultsfred, fast bara en dag och i Stockholm. Inte mig emot, men jag hade väntat mig mer. Men visst, det ska bli skoj att se Queens of the Stone Age (igen), The Hellacopters (igen), Dinosaur Jr (igen) och The Hives (igen). Och Foo Fighters har jag ju aldrig sett, och det är egentligen huvudanledningen till att jag åker. Jag som egentligen inte tycker om Foo Fighters sådär fasansfullt mycket. Men jag tror de är coola live. Hoppas det i alla fall.
Ha, gick precis in på Rockpartys sida för att kolla Hultsfredsschemat och kanske få sjunka ner lite extra i min emighet över att något asgrymt band precis trampar estradens tiljor i Småland. Blev bara påmind om varför jag stannar hemma. Ren och skär dynga!
Vet inte om det är trist eller roligt att se, men Gene Simmons och Paul Stanley är inte helt sams med varandra vid den här tiden (december 1993).
Fast jag måste ju hålla med Paul lite, Genes kvinnosnack är ju för tråkigt att lyssna på, och Pålle har fått höra det året runt i 20 år vid det där laget.
Ibland är det svårt att vara proffsig helt enkelt.
Snart dags för hultsfredsfestival igen. Är ni aspeppade? Packar väskan? Kanske är ni redan på plats och smurfar på det mobila bredbandet? Inte? Näe, inte jag heller. Del av mig är lite ledsen, jag har bevistat festivalen 12 år i rad nu, men jag klarar helt enkelt inte av att betala några pengar för den bunt av besvikelser de har trummat ihop. Nu har jag visserligen klagat över artistutbudet i flera år, men 2008 ser värre ut än någonsin. Kommer ni ihåg förra årets fiasko som slutade i att festivalgeneralen fick kicken. Ny artistbokare knöts till festivalen och det snackades om att spotta i nävarna och köra nystart. Vilket struntprat. Istället tar festivalen ytterligare några rejäla spadtag i sin egen grav. Förmodligen är tanken att om man bara sänker biljettpriset, blåser halva budgeten på Håkan Hellström samt visar fotboll på storbildsskärm så kommer kidsen att hänga som klasar vid entrén. Tyvärr är det väl inte så fel tänkt som jag skulle vilja. Fotboll verkar ju vara prio nummer ett för festivalkids. MEN! Det krävs även lite positivt snack i pressen för att dra folk, och för att få det krävs vassa bandbokningar som tilltalar en elitistisk presskår. Och i den kategorin hör knappast Linkin Park, Rage Against The Machine och Him hemma.
Slutligen undrar jag: Känner Hultsfredsfestivalen till en liten stad som heter Umeå där det finns hur många tuffa punkband som helst?
Jag besökte huvudstaden idag. Innan det var dags för tåget hem stressade jag till Evil Eye Tattoo på Magnus Ladulåsgatan 27 för att kolla in utställningen med bilder av Kiss som ikoner, målade av Nicke Andersson och Erik Rovanpera.
Klart värt besöket. Mycket snygga målningar.
Utställningen pågår till 20:e juni, så blada förbi och spana in.
Jaha. Så var Sweden Rock Festival slut för i år. Det går så fort! Jag är nu smyckad med en fantastisk bonnbränna. Poison avslutade, proffsigt men aningens tråkigt. Och kort. Jaja, man kan ju inte få allt. På grund av teknisk inkompetens (hos mig?) har jag inte fått iväg alla mina inlägg, så det kommer nog några i efterhand.
Pava, Motalas CC Deville, listar sina favoritgitarrister i Kiss: -- 1. Mark St John. -- 2. Tommy Thayer. -- 3. Bruce Kulick. -- 4. Vinnie Vincent. Och det var väl alla.
Janne Karlsson, trummis i Sveriges reggae-pionjärer Kalle Baah låter hälsa att Blue Öyster Cult var hans favoritband då det begav sig. Nu är han tyvärr på väg åt fel håll för att ratta baktaktsljud men om han vore här är jag övertygad om att han skulle finna det gubbigt, trött och håglöst. Ungefär som man kunde förvänta sig alltså. O ingen koklocka whatsoever. Nu har de i alla fall styrt upp sig lite och spelar Godzilla, nästa blir väl Don't Fear The Reaper. Men det är för lite för sent.
Hört på backstage-området fredag kväll -- Ta ett kort på mig och Körslags-Jocke. -- Stackars Joacim Cans, hela hans karriär bortsopad från historien och ersatt med en dokusåpa.
Men vad gör alla Hultsfredsfjortisar här?? Bredvid oss spelas Håkan Hellström i bandaren och småbruttorna är mest intresserade av att sola samt gå och bada. FÖRSVINN!
Klart man ska ha en Langos. Grunden i en stadig festivaldiet. Friterad deg, rödlök, riven ost och gräddfil. Mums. Kom dock ihåg att det är den gula Langosvagnen som gäller. Likt gula geten är gula Langon mest trve.
Dum och oförståndig som jag var när jag bokade biljetter för två månader sedan bestämde jag att vi inte skulle behöva sova någonstans. Istället skulle vi göra Köpenhamn till kl 4 då tåget hem går. Ju närmare tidpunkten jag kommit desto mer har jag ångrat det.
Men nu var det för sent.
Lyckligtvis hölls en Kiss-efterfest på Stengade 30 som låg endast några minuters promenad från Forum.
Sunkigare hak har jag inte bevistat sedan jag var där senast, för typ 8 år sedan.
Att Kiss-efterfesten hölls på övervåningen var inget jag förstod förrän efter ungefär en timme. Och då hade vi genomlidit en hel del usel improvisationsfunk från den öppna scenen där vem som helst kunde göra vad som helst. Kvällens hjälte var nog "jah man"-dödsmetallaren som spred rastakärlek mellan dödsgrymtningarna. Ackompanjerad av trummor och bas-friformsfunk.
På övervåningen var det rökigt som satan och Kiss-musik ylades ur högtalarna på hög volym. Där satt vi och såg bortkomna ett tag. När en musklig dansk med tatuering av en papegoja, alternativt hök/vråk/örn/get, satte sig grensle över en stol alldeles nära mig och granskade mig från topp till tå blev jag lite nervös och föreslog reträtt. För mig och min fru alltså.
Men först ett toalettbesök.
Faciliteterna på Stengade 30 fullkomligt osar av total freshness. Jag är övertygad om att jag har smittats av något bara genom att kliva över tröskeln.
Jag och fru tog tåget till Köpenhamn för att se Kiss. Inte för att jag är en fanatisk snubbe som måste se dem flera gånger på en turné, utan för att jag var bortrest när de spelade i Stockholm. Och så lockade de faktiskt mer att se dem inomhus i en arena som rymmer 10.000 personer istället för utomhus och tillsammans med 33.000 andra.
Och Danmark är ju trevligt eller?
Nja.
Eftermiddagen påbörjades med god mat och en Cosmopolitan på Carlton vid Halmtorvet. Sedan tog vi en avslappnad 20-minuterspromenad till Forum. Gled in och placerade oss strategiskt vid kravallstaket nr 2.
Efter idog väntan var det dags för förbandet. De var ju givetvis odugliga, precis som jag förväntat mig.
Spanade in faciliteterna och måste säga att Danskarna är de enda jag kan tänka mig som drar in Bajamajor i en inomhusarena. Vilket folk!
Snart dags för Kiss och mina förväntningar är på en realistisk nivå efter att ha läst recensioner i Svensk press. Men jag blev glatt överraskad. Låtvalet är kanon, förutom I Was Made For Lovin' You och Love Gun som jag ogillar starkt. Parasite och She är fantastiska låtar jag längtat efter länge att få höra live. Trum- och gitarrsolon är relativt kortfattade och bandet försvinner endast en minut bakom scenen i väntan på att bli utropade för extranummer. Paul Stanley sjunger bättre än rapporterat och verkar inte alls särskilt håglös. Och inte en enda ballad. Fantastiskt skönt. Koncist och innehållandes precis allt man förväntat sig. Gene Simmons schabblar givetvis bort första versen i Let Me Go Rock'n'Roll, precis som det ska vara.
En höjdpunkt inträffar när Gene sjunger I Love It Loud uppe i ljusriggen. Dansken längst bak i lokalen som sköter stora spotlighten sover på sitt jobb och bländar Gene duktigt. "Spotlight Motherfucker" ryter Gene irriterat vid tillfälle. Tokige dansken förstår givetvis inte ett sådant subtilt budskap utan lyser vidare. Gene borde ha sagt "for helvede mand!" Undras om Genes ögon är känsligare efter skönhetsoperationen, eller om danska spotlights är starka, precis som danska poliser är hårda.
På det hela taget varmt, svettigt och fullt godkänt!
