2008 års skivbesvikelser

Här kommer en liten lista på de skivor jag hade höga förhoppningar om förra året. Förhoppningar som grusades. Det behöver visserligen inte betyda att skivorna ifråga är usla, det betyder bara att jag hade förväntat mig så mycket mer av ett favoritband.
Alice Coopers "Along Came A Spider" borde givetvis vara med här, men där är jag sur och tvär PÅ RIKTIGT, så den vill jag helst inte tänka på överhuvudtaget. Listan är som följer:

1. Tristess – Hög och Låg Blues
Helt ofattbart att bandet som gjorde braiga sjuan ”Bara Rock’n’Roll” och den helt fantastiska debutplattan som jag på rak arm inte kommer ihåg vad den heter nu släpper en fullängdare bestående av tråkig fismusik. Vad har hänt? Nu gör de tyvärr skäl för sitt namn.

2. The Dirtbombs – We Have You Surrounded
Mick Collins och hans The Dirtbombs har genom “Ultra Glide In Black” släppt en av de bästa coverskivorna någonsin. Uppföljaren "Dangerous Magical Noise" höll inte samma klass men lyckades ändå övertyga mig till slut. Men nu är det slut på tålamodet. ”We Have You Surrounded” innehåller bara en (1) låt värd namnet The Dirtbombs, den heter ”Ever Lovin’ Man” och håller tempot uppe på hedersamt sätt. ”Wreck My Flow” hänger nästan på. Men sen är det sorglig lyssning. Trött, långsamt och utan någon som helst nerv.

3. Supersuckers – Get it Together
Det var visserligen rätt länge sedan Supersuckers gjorde något klockrent, men nu tänker jag inte se mellan fingrarna längre. Det här är på tok för gubbigt! Jag ser albumtiteln som en uppmaning till bandet, skärp er för bövelen!

4. Satyricon – The Age of Nero
Spela snabbare!!

5. The Wildhearts – Stop Us If You Heard This One Before
Denna coverskiva är egentligen inte dålig. Descendents, Fugazi med flera tolkas på ett klanderfritt sätt. MEN! Ett fantastiskt band som The Wildhearts ska inte hålla på och pilla med menlösa coverskivor, de ska skriva och spela in egen kick-ass musik. Tack.

6. Judas Priest – Nostradamus
Varför måste band få storhetsvansinne? ”Nostradamus” är skittrist att lyssna på. Det är bara att hålla tummarna för att det blir en motreaktion och att nästa skiva rockar lika hårt som ”Painkiller”.

7. Jucifer – L’Autrichienne
Förra skivan ”If Thine Enemy Hunger” var bra. Det är inte nya ”L’Autrichienne”. Splittrat, ofokuserat och allmänt mögigt. Och då spelar det ingen roll att paret Edgar Livengood och Amber Valentine är snygga och mer eller mindre lever i en turnébuss. Jag vill inte lyssna ändå.

8. Eagles of Death Metal – Heart On
Långa låtar, långsamt tempo. Precis så jag INTE vill ha mitt Eagles of Death Metal.

9. Danko Jones – Never Too Loud
Vad i hela fridens namn har hänt här? Danko Jones har gjort en RIKTIGT trist skiva. Titeln är sjukt passande, för den här skivan blir sannerligen aldrig ”too loud”. Din morsa skulle gilla de akustiska gitarrerna.

10. AC/DC – Black Ice
Sega låtar, töntiga texter och asfåniga låttitlar. Visst det är väl ungefär vad man väntar sig av AC/DC numera, men någon måtta på tramseriet får det väl ändå vara. Ska det vara så svårt att gasa på lite?