The Spirit

Jomenvisst har jag varit på bio och sett The Spirit.
Jag är ju ett stort fan av regissören Frank Millers tidigare film "Sin City" och alla hans äldre seriealbum såsom "Ronin", "Elektra Assassin", "Sin City", "Daredevil" med flera.
Jag är även mycket förtjust i Will Eisners gamla tecknade serietidning "The Spirit" som gavs ut mellan 1940 och 1962.
Visserligen har jag ganska länge varit orolig över att filmatiseringen av den ganska töntiga serien "The Spirit" skulle bli en allt för modern och tuff historia. Och det visade sig ju stämma ganska bra.
Tyvärr är det lövtunna manuset och den bitvis mycket kassa skådespeleriet filmens riktiga akilleshäl.

Filmen får även oväntad hjälp av den svenska översättaren som borde få stå i skamvrån och be om ursäkt 1000 gånger.

Jag trodde det var ungefär 20 år sedan som man slutade ge karaktärer svenska namn, Big Ben blev The Thing, Gröna Trollet blev Green Goblin, Järven blev Wolverine, Spindelmannen blev Spider-Man, Läderlappen blev Batman och så vidare i all oändlighet. Men där misstog jag mig visst.
En av filmens lättklädda donnor går under namnet Plaster of Paris. Men det kan hon tydligen inte få heta på svenska. Istället begåvas hon med namnet Pain Riche. Ni vet brödet. Brödet som inte ens finns i Frankrike, utan som enligt legenden var ett påfund av stjärnkocken Tore Wretman när han lanserade ett nytt bröd på sin restaurang Riche någon gång för typ 50-60 år sedan.
Sicken nedrans odugling till översättare.

Och tyvärr var ju inte filmen mycket bättre heller.