Witchcraft + Graveyard, gu så bra!

asgrym bild tagen av mig

Präxis hemkommen från Skylten i Linköping och kvällens konsert med Graveyard och Witchcraft.
Jädrar i min lilla boombox vad bra det var.
Witchcraft hade publiken i sin hand från inledande "No Angel or Demon" till avslutande "If Crimson Was Your Color".

Äntligen har jag fått se Graveyard och Witchcraft live. Det kändes gott.
Tack till alla utbölingar som kom till Linköping och förgyllde kvällen.

Bonuspoäng för att Witchcraft har en basist som ser ut som en ung David Gilmour!

Edguy = kärringband. Här är beviset

Det har väl egentligen aldrig rått någon tvekan om att Edgay är ett töntigt fruntimmersband. Om jag får säga så med glimten i ögat utan att förarga några kvinnor.
Tyskarnas spelning i Stockholm är flyttad från Arenan till den mindre lokalen Klubben. Här är tyskarnas förklaring:

When Tobias found out that the show will take place in exactly the same
room they played on the last tour and remembered the odd feelings he had
when being on stage he had a student of supernatural science investigate
the place and he attested that there are several subterranian water veins
crossing right under the stage. Besides that Tobias who is a practising
Feng shui-ist could not accept putting the stage vice versa to the other
side of the stage. He willingliy accepted to play Klubben though and
apologizes for the inconvenience.

OKEEEJ. Vattenledningar och en scen som inte får flyttas pga Feng Shui.

jojo, ytterligare ett sätt att säga "vi har inte sålt tillräckligt med biljetter och måste byta lokal".
Så fint sagt.

Jag säljer mig på Tradera...

Jag och Fru Gunnarsson rensar ganska hårt i skivhyllorna.
Så nu finns det en hel del godbitar att införskaffa från oss på Tradera.
Följ den här länken för att se vad säljare Pshevil kränger till högstbjudande:
http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=266230&listtype=0

Bara bra och intressanta grejer givetvis, och de är alla priced to sell så att säga!

Hårdrockens tio viktigaste huvudbonader. Nr 8.

Det är nästan så jag ångrar att den här kommer så tidigt som åttondeplats.
Finns det någon stil som är så förknippad med ett band och en människa som bandana PLUS uppvikt keps?
Helst då i kombination med latinogangster-looken.
Mike Muir, sångare i Suicidal Tendencies, arg kille, bra kille, snygg kille.
Fy bubblan vad tuff han är.
Och jag är inte det minsta ironisk.

Ni ser ju här:



Nu undrar jag bara:
När i hela fridens namn kommer nya skivan!!??

Jag är bra sugen på den här kepan. Men givetvis var det en New Era limited edition kan bara köpas från japan-tjofräs. Så den missade jag.

Filmtajm - Death Sentence (07)

Pava har sponsrat den lokala rulluthyraren. Det tycker jag är bra. Ännu bättre att det rör sig om en kvalitetsrulle med favoriten Kevin Bacon. Snubben bär ju upp en av filmhistoriens bästa prestationer, Tremors!
Death Sentence ligger även inne med en asgrym filmposter, så jag blir mäkta peppad!



Den här rullen har snart två år på nacken och den har gått ganska obemärkt förbi. Jag hyrde den dels på grund av omslaget (American Psycho vibbar) och dels på ett gammalt tips på ett livsstilsforum (Häj Fritzo).

Nick Humo (danskungen Kevin Bacon) lever lyckliga familjen med fru, två tonårssöner och ett stabilt kneg som försäkringsagent i någon klinisk förort. Allt vänds upp och ner när Nick blir vittne till hur hans äldsta son blir brutalt mördad av ett gäng (invigningsmord) på en skitig mack.
Nick inser snart att ynglingen som utförde mordet kommer att komma riktigt lindrigt undan så han släpper fallet och kör på klassikern ”Don´t get mad get even”.
Ganska snart blir han varse om att det inte är några duvungar som han har gett sig på utan fullblodspsykopater/pundare från helvetet och han har skrivit på sin egen dödsdom.

Om man släpper att det inte är så värst trovärdigt kan man verkligen njuta av spänningen och underhållningsvåldet. För ja menar, när blev en försäkringsagent-svenne rena Rambo och prickskjuter bättre än en hel armé med blodtörstiga drägg? I och för sig har jag alltid hävdat att motivation slår klass (sportklyscha), men ändå!
För det är full rulle, man kan verkligen inte klaga på spänningen och underhållsvåldet här. Man känner verkligen med Baconet som i slutet av rullen ser ut som en blandning av Travis Bickle (Taxi Driver) och Sineád O´Connor. Det är ganska skönt med att det är sparsmakat med moralkakor och PK. Utan han bara plöjer på, ända in i kaklet!
Så till slut sitter man där och slår på soffkuddarna och skriker: Ge dom jävlarna vad dom tål!
Underhållningsvåld och samtidigt få ut lite aggressioner, perfekt!
Fyra nedblodade pavor!

Freaks and Geeks, Squeezebox

För tillfället är jag helt fast i TV-serien Freaks And Geeks.
Har redan börjat ema över att det bara gjordes en säsong och att jag snart sett alla 18 avsnitt.
Just den här biten har jag skrattat mig tokig åt.
Mamma och pappa Weir lyssnar på "The Who By Numbers" för att bestämma om deras 15-åriga dotter ska få åka på konserten eller inte.
Humor!

Lars Winnerbäck

Det beror ju heeelt på VEM man frågar...

Hårdrockens tio viktigaste huvudbonader. Nr 9.

Ingen mening med att såsa. Här är det dags för plats nummer 9 över hårdrockens tio viktigaste huvudbonader, nämligen:

Paul Stanleys kärringperuk.

Jag förstår inte riktigt. Paul Stanley, som igår fyllde 57 år, har hår. Gott om det. Över hela kroppen. Det ser bra ut till på köpet. Visserligen kan jag inte garantera att allt är äkta, men på osminkade vimmelbilder ser man tydligt att snubben har hela huvudet fullt med hår.

Ändå trilskas han med att kränga på sig en peruk i samband med att sminket åker på. Och av någon outgrundlig anledning liknar peruken inte alls den frisyr Pålle sportade under Kiss kreativa höjdpunkt 1976. Istället ser den ut att vara köpt på Buttericks, tantavdelningen.
But why?
Anskrämligt.


Här kommer lite bonusbilder på folk som det gått perukrykten om under många år. Sant eller falskt lägger jag inte någon värdering i.

Don Dokken (i mitten). Klart det måste vara grabbens egna hår, varför skulle någon vilja skaffa en peruk som ser så risig ut.


Ritchie Blackmoore

Och så vill jag även slå ett slag för Carmine Appice. Snubben är grym, och King Kobra är ett av mina favoritband. Men huvudbonaden ger inte direkt signalen ”äkta vara”

Hårdrockens tio viktigaste huvudbonader. Nr 10.

Listor är skoj.
Och nu jäklar ska det listas. Viktiga huvudbonader. På hårdrockare.

Jag börjar givetvis nedifrån och det är Klaus Meines lökiga läderkeps som kniper tiondeplatsen.



Ibland händer det att Klaus Meines nuna dyker upp i mitt huvud och han har alltid på sig sin fula läderkeps. Jag inbillar mig ibland att kepan har följt med Klasse under hela hans karriär, tillsammans dubbelhäftande tejp över flinten.

Men det räcker med en liten bläddring i skivsamlingen för att konstatera att så inte är fallet. Visst är barret lite tunt redan 1978 och på konvolutet till "Taken By Force", men Klaus Meine uthärdar faktiskt med förändringens vindar i hårmanen genom hela åttiotalet. Det är inte förrän på 1990 års "Crazy World" som kepan dyker upp på bandfotot på baksidan av skivan.

Men allt sedan den dagen har den tydligen inte lämnat Klaus Meines lilla huvud. Har någon sett honom utan keps efter det??

Klaus Meines tantiga läderkepa är given på listan över hårdrockens viktigaste huvudbonader.

Värt att notera är att Klaus Meine har en farlig konkurrent i sitt eget band. Ynglingen Matthias Jabs kör dock ett lite tuffare stuk. Helt i linje med hans personlighet.

Such Hawks, Such Hounds, DVD-releasen behöver din hjälp!

Jag fick ett mail på min Myspace-sida. Det kommer från John Srebalus, regissören till stoner/flumrock-dokumentären Such Hawks, Such Hounds.
Pengarna är tydligen slut.
Men vi kan hjälpa till så dokumentären får den (av mig efterlängtade) välförtjänta DVD-releasen.

Such Hawks, Such Hounds på Myspace.

och här är meddelandet.
Se så, öppna din virtuella paypal-pung och skänk en slant!

Nearly three years after the start of production, Such Hawks Such Hounds is readying for a long-awaited DVD release. Director John Srebalus (that's me) and Co-Director Jessica Hundley have financed the film solely through our own contributions. We've now exhausted all possible sources and are far short of the funds needed for licensing, mastering, authoring and manufacturing -- the final set of expenses that will bring this thing in for a landing. We plan to self-release the DVD in January, again through our own personal contributions... and hopefully yours.

PLEASE HELP WITH A DONATION. No amount is too small. All contributors will be listed in the film's end credits. Contributors of $45 or more will receive a copy of the DVD. (Make sure your PayPal account info includes a shipping address.)

To donate, click on the ChipIn widget on our page, or PayPal directly to longsongpictures@gmail.com

Thank you for your support.

Vilket mojje...

Mojje, i form. Nog fasen trodde jag att jag skulle hitta roligare bilder när jag bildgooglade på "mojje". Men icke.

Let’s Dance kollar jag ju inte på. Men löpsedlarna kan jag inte bortse ifrån när jag spatserar på stan.
Verkar som lintotten Mojje Johansson fuskat med barmarksträningen.
Aftonfabeln får till det så fint, ”Mojje dansade med döden i fredags – utan att veta om det”.
Hoho. Jag säger då det.

Jag frågar mig dock vad som är värst:
- att kallas Mojje (ack du grymma uppväxt)
- vara barnprogramledare i TV4
- ständigt ha träningsoverall (även i Let's Dance??)
- styra upp en hjärtattack vid 36 års ålder och bli fnissad åt av en hel nation (minus mamma) för att man har sjukt kass kondition.

Teach Children To Worship Satan!

Hin Håle vilken urmysig leksak jag hittade i realådan på ICA Maxi.
Mer ondska till barnen tack!

Filmtajm - Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret, Igen (08)

Det fick bli en bild på gamla filmen, den nya var klippt omöjlig att hitta en vettig bild på.

Pava, jag beundrar honom. Han nöjer sig inte med vad andra tycker om en film. Nej, han ska banne mig själv placera sin rumpa i biografstolen för att bilda sig en egen uppfattning.
Även när det gäller en så unisont sågad kalkon som Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret, Igen.
Läs hans recension nedan:

Den första ”Vi hade i alla fall tur med vädret” som snart fyller trettio bast får väl räknas som en svensk komediklassiker. Visst har den sina brister, men den knappa timmen är fullspäckad med igenkänningskomik, finfina sketchliknande scener och sköna Oneliners (något den nya helt saknar). Jag kan komma på mig själv när jag knatar omkring på stan och hasplar ur mig citat som: ”Varför kan inte du ta dagens som alla andra?” eller ”Så ska dom tas…”
Å bara en sån sak som att man kan höra Ace Frehleys sköna fyllestämma är väl ett kvitto på kvalité och bra omdöme om något!

Nu var det alltså dags för en uppföljare: husvagnen är utbytt mot en husbil, Göstas bästa kompis dukar under samma dag som pensionen är uppnådd och Gösta har hemorrojder. Inte mycket att skriva hem om med andra ord. Hade det inte varit för Gösta, som gestaltas ypperligt av Rolf Skoglund (en tragisk men skön filur, en svensk Homer?), hade rullen blivit ett totalt haveri. För manuset är tunnare än isen på sjön Boren och framför allt så är det på tok för glest mellan fnissandet, några stora skrattsalvor blir det aldrig tal om.

Nä, jag blir rent av förbannad hur jävla illa dom har förvaltat det här kulturarvet. Nu är det jag som går å sätter på originalet och förtränger att jag har sett den här meningslösa smörjan.
1, 5 tragiska pavor av fem.

Dennis Lyxzén, bildbevis

"Alla" ni som googlat på "Dennis Lyxzén flickvän" och hamnat på min blogg. Följ den här länken till bloggosfärkollega Christoffer Röstlund Jonssons blogg Can't Hate Enough för bilden/texten jag vet att ni är ute efter.

Du som googlade efter "David Sandström flickvän" och hamnade hos mig har jag dock inte någon länk till. Men du bör förmodligen söka hjälp...

The Hold Steady - Stay Positive, bäst just nu!

Det känns som att jag befinner mig i ett musikaliskt vakuum för tillfället.
Förmodligen en reaktion på alla års-bästa-listor jag slitit som ett djur med.
Men en låt som jag inte kan lyssna mig trött på just nu är "Stay Positive" med New York-bandet The Hold Steady.
Att de namedroppar lite gammal hederlig old school hardcore gör ju att jag faller pladask, trots lite farliga Springsteen-vibbar.
Tack till Mattias för tipset!

Läs texten här och glo på den snygga videon nedan:

Stay Positive
i've got a lot of old friends that're getting back in touch
and it's a pretty good feeling yeah it feels pretty good
i get a lot of double takes when im coming round the corners
and its mostly pretty nice its mostly pretty alright
'cause most kids give me credit for being down with it
when it was back in the day back when things were way different
when the Youth Of Today and the early 7 Seconds
taught me some of lifes most valuable lessons
there's gonna come a time when the scene'll seem less sunny
it'll probably get druggy and the kids'll seem to skinny
there's gonna come a time when shes gonna have to go
with whoevers gonna get her the highest
there's gonna come a time when the true scene leaders
forget where they differ and get big picture
cause the kids at their shows, they'll have kids of their own
the sing-a-long songs'll be our scriptures
we gotta stay positive
we gotta stay positive
we gotta stay positive
we gotta stay positive
when the chaperone crowned us the king and the queen
i knew that we'd arrived at a unified scene
and all those little lambs from my dreams
well they were there too
cause its one thing to start it with a positive jam
and its another thing to see it all through
and we couldn't of even done this if it wasn't for you
we gotta stay positive
we gotta stay positive
we gotta stay positive

2008 års bästa skivor

Jag har varit så koncentrerad på att plocka ut de 25 bästa låtarna från 2008 att skivorna har kommit i skymundan lite. Eller så är det helt enkelt så att skivåret 2008 har varit lite skralt.
Anyway, att plocka ut 10 stycken skivor är i alla fall inte något problem. Och här kommer de:

1.Brant Bjork – Punk Rock Guilt
Visst kan man säga att Brant Bjork gör samma skiva gång på gång, kanske till och med samma låt gång på gång. Men jag ser det som en nedrans tur att han valt en så pass bra skiva/låt att återanvända. I vanliga fall brukar jag lyssna på en ny Brant Bjork-skiva några gånger och snabbt konstatera att det inte är lika bra som det brukar vara. Sedan ett år senare inser jag att skivan ifråga faktiskt är helt jädra suverän. Eftersom jag konstigt nog lär mig av mina misstag så satte jag igång att lyssna som en tok på den här skivan bara för att snabbspola minna sinnen ett år. Och visst funkade det. ”Punk Rock Guilt” är asbra. Inte en dålig låt. Grymt skönt sväng, och total avslappning hela vägen.

2.Jenny Lewis – Acid Tongue
Till att börja med en besvikelse. Den skiljer sig ju en hel del från hennes tidigare mycket rockigare och mer fartfyllda skiva ”Rabbit Fur Coat”. ”Acid Tongue” är mer country, folk och flum. Egentligen började jag inte att uppskatta den förrän efter hennes konsert i Stockholm i höstas. Grymt bra spelning som öppnade mina öron för flera av de lugnare låtarna på plattan, som ”Black Sand” och titelspåret.

3. Dead Meadow – Old Growth
Flum, flummigare, flummigast. Men ändå med melodier och sånt som kan liknas vid refränger. Dead Meadow är en skön följeslagare i hörlurarna, en god vän i mörkret. Någon man alltid kan lita på.

4.I Are Droid – I Are Debut
Debutplatta från I Are Droid där åtminstone sångaren tidigare figurerade i stonerbandet Lowrider. Rejält otrendig musik om ni frågar mig, inget jag hade satt några pengar på att skivbolaget Razzia skulle släppa. Som en korsning mellan Queens of The Stone Age och I Love You But I Have Chosen Darkness. Och med klockren melodikänsla. Jag gillar't skarpt!

5.Mogwai – The Hawk Is Howling
Givetvis. Mogwai har hittat tillbaka till god “Come on Die Young”-form. Mycket, mycket trevligt.

6.Okkervil River – The Stand-Ins
Ytterligare ett band som jag mer eller mindre givit upp hoppet om då de på senare skivor har börjat sacka. Men här är det återigen fantastisk och desperat popmusik som ljuder ur högtalarna.

7.Moss – Sub Templum
Stenkross! Brittisk doom av det extrema slaget. Det går sannerligen inte undan. Men gitarrljudet pulveriserar allt i sin väg. Det är tillräckligt för mig.

8.White Rainbow – Zone
Bakom namnet White Rainbow hittar vi Adam Forkner från Portland, Oregon. Han driver CD-r-lableln Yarnlaser. Hur det låter? Ja. Långsamt, böljande, finstämt. Ödsliga men vackra ljudlandskap som gör dig melankolisk och glad. Det kan behövas ibland.

9.Black Mountain – In The Future
Skäggiga män, och en kvinna, från nordvästra USA blandar sjuttiotalsrock med indie och skapar som vanligt dödsskönt lir i den flummigare skolan.

10.RTX – JJ Got Live RaTX
Jennifer Herrema var tidigare del av indierockbandet Royal Trux som bitivs imponerade på mig med schysst Deep Purple-sväng. Nu när hon fortsätter på egen hand visar det sig att det var Jennifer Herrema som låg bakom hårdrocksvibbarna. RTX är en utmärkt blandning av sjuttiotalsrock, åttiotalssleaze och nittiotalsindie. Jädrar i min lilla låda vad det rockar!

The Spirit

Jomenvisst har jag varit på bio och sett The Spirit.
Jag är ju ett stort fan av regissören Frank Millers tidigare film "Sin City" och alla hans äldre seriealbum såsom "Ronin", "Elektra Assassin", "Sin City", "Daredevil" med flera.
Jag är även mycket förtjust i Will Eisners gamla tecknade serietidning "The Spirit" som gavs ut mellan 1940 och 1962.
Visserligen har jag ganska länge varit orolig över att filmatiseringen av den ganska töntiga serien "The Spirit" skulle bli en allt för modern och tuff historia. Och det visade sig ju stämma ganska bra.
Tyvärr är det lövtunna manuset och den bitvis mycket kassa skådespeleriet filmens riktiga akilleshäl.

Filmen får även oväntad hjälp av den svenska översättaren som borde få stå i skamvrån och be om ursäkt 1000 gånger.

Jag trodde det var ungefär 20 år sedan som man slutade ge karaktärer svenska namn, Big Ben blev The Thing, Gröna Trollet blev Green Goblin, Järven blev Wolverine, Spindelmannen blev Spider-Man, Läderlappen blev Batman och så vidare i all oändlighet. Men där misstog jag mig visst.
En av filmens lättklädda donnor går under namnet Plaster of Paris. Men det kan hon tydligen inte få heta på svenska. Istället begåvas hon med namnet Pain Riche. Ni vet brödet. Brödet som inte ens finns i Frankrike, utan som enligt legenden var ett påfund av stjärnkocken Tore Wretman när han lanserade ett nytt bröd på sin restaurang Riche någon gång för typ 50-60 år sedan.
Sicken nedrans odugling till översättare.

Och tyvärr var ju inte filmen mycket bättre heller.

2008 års skivbesvikelser

Här kommer en liten lista på de skivor jag hade höga förhoppningar om förra året. Förhoppningar som grusades. Det behöver visserligen inte betyda att skivorna ifråga är usla, det betyder bara att jag hade förväntat mig så mycket mer av ett favoritband.
Alice Coopers "Along Came A Spider" borde givetvis vara med här, men där är jag sur och tvär PÅ RIKTIGT, så den vill jag helst inte tänka på överhuvudtaget. Listan är som följer:

1. Tristess – Hög och Låg Blues
Helt ofattbart att bandet som gjorde braiga sjuan ”Bara Rock’n’Roll” och den helt fantastiska debutplattan som jag på rak arm inte kommer ihåg vad den heter nu släpper en fullängdare bestående av tråkig fismusik. Vad har hänt? Nu gör de tyvärr skäl för sitt namn.

2. The Dirtbombs – We Have You Surrounded
Mick Collins och hans The Dirtbombs har genom “Ultra Glide In Black” släppt en av de bästa coverskivorna någonsin. Uppföljaren "Dangerous Magical Noise" höll inte samma klass men lyckades ändå övertyga mig till slut. Men nu är det slut på tålamodet. ”We Have You Surrounded” innehåller bara en (1) låt värd namnet The Dirtbombs, den heter ”Ever Lovin’ Man” och håller tempot uppe på hedersamt sätt. ”Wreck My Flow” hänger nästan på. Men sen är det sorglig lyssning. Trött, långsamt och utan någon som helst nerv.

3. Supersuckers – Get it Together
Det var visserligen rätt länge sedan Supersuckers gjorde något klockrent, men nu tänker jag inte se mellan fingrarna längre. Det här är på tok för gubbigt! Jag ser albumtiteln som en uppmaning till bandet, skärp er för bövelen!

4. Satyricon – The Age of Nero
Spela snabbare!!

5. The Wildhearts – Stop Us If You Heard This One Before
Denna coverskiva är egentligen inte dålig. Descendents, Fugazi med flera tolkas på ett klanderfritt sätt. MEN! Ett fantastiskt band som The Wildhearts ska inte hålla på och pilla med menlösa coverskivor, de ska skriva och spela in egen kick-ass musik. Tack.

6. Judas Priest – Nostradamus
Varför måste band få storhetsvansinne? ”Nostradamus” är skittrist att lyssna på. Det är bara att hålla tummarna för att det blir en motreaktion och att nästa skiva rockar lika hårt som ”Painkiller”.

7. Jucifer – L’Autrichienne
Förra skivan ”If Thine Enemy Hunger” var bra. Det är inte nya ”L’Autrichienne”. Splittrat, ofokuserat och allmänt mögigt. Och då spelar det ingen roll att paret Edgar Livengood och Amber Valentine är snygga och mer eller mindre lever i en turnébuss. Jag vill inte lyssna ändå.

8. Eagles of Death Metal – Heart On
Långa låtar, långsamt tempo. Precis så jag INTE vill ha mitt Eagles of Death Metal.

9. Danko Jones – Never Too Loud
Vad i hela fridens namn har hänt här? Danko Jones har gjort en RIKTIGT trist skiva. Titeln är sjukt passande, för den här skivan blir sannerligen aldrig ”too loud”. Din morsa skulle gilla de akustiska gitarrerna.

10. AC/DC – Black Ice
Sega låtar, töntiga texter och asfåniga låttitlar. Visst det är väl ungefär vad man väntar sig av AC/DC numera, men någon måtta på tramseriet får det väl ändå vara. Ska det vara så svårt att gasa på lite?