Nu förstår jag varför Backyard Babies bara blir sämre

Dregen för bövelen!
Är du från vettet eller från Nässjö?
Snacka om att vara in too truthful a mood, han borde ha låst in sig på hotellrummet.
Eller är det som så att Backyard Babies behöver en kvällstidningsskandal för att pusha senaste haveriet till skiva (som jag inte ens kommer ihåg vad den heter).
Hur som haver, detta klipp visar en snubbe som borde ta tag i livet och koncentrera sig på rockmusik igen.



I det här fallet måste jag säga att jag inte håller med Bill Hicks, åtminstone inte när det går från sinnesutvidgande småplock utan handlar om kokain eller heroin. Jag ser inget positivt med det.

Bloggtips: The Mongonaut Speaks

Kanske är det lite förmätet av mig att tipsa om en blogg som förmodligen har fler läsare än vad min egen blogg har.
Men det kan jag inte ta någon hänsyn till just nu.
Om ni inte redan har varit där så tycker jag att ni genast ska klicka på länken nedan.
Mongonauten är lika raljerande som kunnig, nyfiken som eklektisk och gillar musik som spänner över hela spektrat. Den gemensamma nämnaren får istället vara att det alltid är angelägen musik. I alla fall för Mongonauten.
Läs!
The Mongonaut Speaks

Nitad är här!

Ytterst trevlig överraskning när jag traskade hem på lunchrasten för en bit lökpaj.
Nitads nya platta "Ibland Kan Man Inte Hindra Sig Själv" låg i brevfacket, tillsammans med den grymma bonussjuan "Mina Tankar" (blå vinne)som sjyssta skivbolaget Kranium bjussar oss förbeställare på.
Ni ser ju själva på bilden ovan hur jädra snygga de är när de ligger på mitt köksbord.
Att CDn som bonus innehåller allt som Nitad hittills har släppt på vinyl gör ju saken knappast sämre, eller hur?!

Kan dagen bli bättre?

Jag tror inte det.

Först ska jag bara plåga mig igenom Evergreys nya skiva ett par gånger. Sen blir det Nitad för hela slanten!

Kom nu för allt i hela världen ihåg att köpa skivan och stödja SCENEN.

AC4 på Skylten i Linköping

Japp. Bilden ovan är tagen av mig. Med mobilen. Visst är den fantastisk?!

Jag har preeeecis kommit hem från Skylten och lite punk.
När jag tittar på vad folk har googlat efter innan de hamnat hos mig så ligger Dennis Lyxzén och AC4 ganska ohotat i topp. Så det är ju lika bra att ge folket vad det vill ha, mer Dennis Lyxzén.

Jag är glad att jag kämpade mig ur "chips och dipp i sängen"-tillvaron och gick de 500 metrarna till Skylten, hostade upp 50 spänn i mynt och såg AC4.

Det var riktigt bra. Liiite skoj att vad som egentligen är ett demoband drar typ 100-150 pers i Linköping.

David Sandström haltade omkring i lokalen innan spelningen och såg ut att ha övertagit både Peps Perssons skägg och hans fysik. Men han måste ha simulerat, för väl på scenen kunde jag inte skymta någon ålderdom. Dennis Lyxzén ser som vanligt ut som en (tatuerad) fjortonåring, men något äldre måste han ha blivit för han har lyckats att odla polisonger.
Dennis Lyxzén:
"Jag är 36 år, men kommer att tillbringa hela mitt liv med tattare på ungdomsgårdar i Linköping".
"Vi tillbringade 30 minuter på scenen i Stockholm igår och bara jävlades med dem, de tyckte vi var skitbra ändå"
"Vi har älvarna, vi har skogen, vi har malmen" (kille i publiken skriker "och osten!") "Nej va fan, jag är ju vegan, ingen ost"

Dennis Lyxzén är en fan så mycket mer sympatisk och underhållande frontman nu när han har upptäckt självdistansen. Det är skoj att se honom.
Och den enkla, oborstade och sprudlande punkrock som AC4 spelar träffar mig precis rätt. Det svänger som satan och är roligt att ta del av.
Tack för det.
Nu vet jag inte hur framtiden ser ut för AC4, men jag hoppas på någon sorts skiva, och att den sparkar precis lika mycket stjärt.

Måste även nämna den ytterst lilla ankdamm som kallas för Linköpings Hardcorescen. Den har banne mig inte ändrats ett dugg på 15 år. Det finns fortfarande en klick på 5-10 personer (killar) som är mer jämlika än andra. Som ena sekunden kan bete sig som barnungar för att i nästa mosha sönder allt som finns framför scenen och bara förväntar sig att alla ska skratta åt deras skämt, avguda deras manlighet och njuta av att få vara i deras närhet. Fy bubblan vad jobbiga de är.
Står vi verkligen på samma ställe som för femton år sedan och stampar? Det är sjukt.

Är det så här överallt? När AC4 spelar i Umeå, består publiken av killar i "roliga" t-shirts, byggarbetsplatshjälm, linne och handskar? Ligger de på golvet framför scenen och sprattlar? Pysslar de med "roliga" läten och interna skämt?
Eller är det bara i Linköping?
Skaffa flickvän istället för att förpesta spelningar för mig tack.

Restless Knights ska i alla fall ha en eloge för en grym spelning!

Pretty Boy Floyd är på gång hitåt

Mitt nya favoritband, Pretty Boy Floyd, kommer till Europa med Bullet Boys och Britny Fox i släptåg. Asgrymt paket helt enkelt.
Sverige? Givetvis inte. Jag lackar.
Så nu är frågan om jag den 10 oktober orkar bege mig till Köpenhamn och Stengade 30.
Stengade 30 har ju onekligen en av norra Europas fräschaste toaletter, se JujuChronicles tidigt i Juni, och det lockar ju något ofantligt.

Surt när man ställs inför såna här dilemman. Alla tre banden är ju sevärda. Tyvärr finns det inte ett enda hål i spelschemat mellan 29 september och 14 oktober där det är möjligt att klämma in Sverige, så det är ingen mening med att leva på hoppet.

Pretty Boy Floyd live 1990 på klassiska Roxy.

Filmtajm - Hell Ride (2008)

Pava, den evigt unge östgöten, säger sig ha varit dödssjuk i förkylning och överhopad av arbete. Men ändå har han haft tid att klämma en kvalitetsrulle, nämligen hojåkarfilmen Hell Ride. Läs för allt i hela världen vidare nu och bespara dig ett elände vid senare tillfälle.


Jag hade faktiskt en del förväntningar på den här spaghettiwestern på hjul. Inte att den skulle vara bra precis, men lite så där skönt klyschig med glimten i ögat: Helt enkelt hjärndöd underhållning till lördagsgroggen. Men det blev pyspunka diwekt! Det är macho, stelt och korkat, helt utan finess. Och dialogen ska vi tala tyst om. Lite fritt översatt, så ni får ett humm: ”Min fitta står i lågor. Ta fram din brandslang & släck elden”. Jag har nog sett bättre dialoger i en sunkig p-våffla!

Handlingen är inte heller mycket att skryta om. I korta drag är det två rivaliserande Mc-gäng, en gammal skatt och en hämndhistoria från förr.

Michael Madsen försöker vara cool, men är bara fet och trött. Larry Bishop (huvudroll, manus & regi) ser ut som en mix av Dave Wyndorf och Christer Ulfbåge med en hel tub brunkräm i nyllet. Den enda som klarar sig hyggligt är Eric ”moppemuschen” Balfour (Six feet Under, 24 etc) .

Kan tänka mig att Bishops tänkte nåt i den här stilen: ” Jag samlar ihop lite avdankade polare och drar till öknen. Slänger in Dennis Hopper (Easy Rider) och manuset kan jag alltid improvisera fram när vi krökar. Sen slänger vi upp min gamla homeboy Tarantino på affischen och kryddar hela skiten med nödlösningen: massor av tits and ass.”

Inte ens det sistnämnda funkade på mig. Då är det riktigt illa…

En stinkande pava blir betyget.

JAG är en dålig människa

Jag häpnar. Det har gått en och en halv vecka sedan mitt senaste blogginlägg. Jag förstår inte riktigt hur det kunde gå till.
Jo, det förstår jag visst när jag tänker på saken.
Offline-livet har kommit ivägen, mycket att göra och allt sånt där.
Tyvärr ser det ganska mörkt ut även den närmaste tiden, men håll ut (men håll för allt i världen inte andan) det kommer några inlägg lite då och då.

Kan ju i alla fall konstatera att Jani Lane HAR fått sparken från Warrant. Ersättare är en snubbe vid namn Robert Mason med meriter (?) från Lynch Mob.

Jani Lane - En dålig människa

Det ryktas att Jani Lane har fått sparken från Warrant. Det vore visserligen inte så konstigt med tanke på att han snabbare än någon kan säga dirty rotten filthy stinking rich återföll i sitt alkoholmissbruk och nu ser till att varje konsert bandet ger inte bara sågas längs med fotknölarna utan även filmas och läggs upp på Youtube för alla att glo på.
Det är trist att han inte kunde skärpa sig. Alla får visserligen säga "vad var det jag sa", men det är mycket trist.

Inte nog med att Jani raserar sin proffesionella karriär, han är tydligen på god väg att ödelägga sitt privatliv också.
Jani har dragit till med klassikern hos karlsvin.
- Träffat före detta Playboy-utvikerska.
- Sagt följande till Playboy-utvikerskan: "Du vet min gamla tjej?! Jag har gjort slut med henne".
Men se, det hade han ju inte. Så beroende på var i USA han befann sig så kunde han kela med vem han ville. Frid och fröjd tänkte Jani. Tills Playboyutvikerskan, jo hon har ett namn, det är Julie Mccullough (43) kom på dubbelspelet och surnade till in public på sin Myspace-sida.

Det finns givetvis inga ursäkter till att Jani Lane har varit otrogen (på två fronter), han får väl skylla på den där manliga genen som diskuterats på sistone.
Men han kan ju inte vara helt nöjd med situationen.
Tänk dig välkänd rocker, träffar ex-playmate. "Sweet" lär han ha tänkt. Lätt fångat!
Men jag tror inte att Julie Mccullough riktigt var den person han tänkte sig. Jag tror inte ens han har fått till det med henne.
Här kommer ett litet urklipp från det låååånga klagobrev hon har postat på sin Myspace.

"Jani and I had been together for several weeks and we've hungout with most of my best friends, we've gone to church together, hungout with the Pastor and his family and we've hungout with Alot of friends from church, we've hungout with my Brother, we've been very public about our relationship going to concerts, movies, church and dinners together..."

Öh?
Jani trodde han fångade värsta bunnyn. Istället har han fått gå i kyrkan i flera veckor samt HÄNGT MED PASTORN.
Sicken missräkning.
Och nu är han av med båda kvinnorna.

Ja så kan det gå i rockvärlden.
Och så här mot slutet av denna bloggpostning känner jag att jag har glömt bort vad det var jag egentligen ville ha sagt.
Men kan inte någon bara ta Jani i örat och se till att han skärper sig. Och sedan se till att Warrant kommer till Sverige.

Skivor min fru inte gillar. del 3

Ja. Det har dröjt lite med del tre. Inte för att det råder brist på asbra skivor som min fru inte gillar, sanna mina ord det finns gott om dem. Men det har kommit så mycket annat i vägen.
Och jag tänkte jag skulle slå på stort den här gången. Marillion. Och då blir det jättesvårt, för min fru gillar inte någon skiva med Marillion överhuvudtaget. Vilken ska man välja?
Till slut fick det bli två stycken.
Dels "Fugazi" från 1984, dels "Misplaced Childhood" från 1985.
Mästerverk båda två.


Fish i sitt esse, Steve Rothery och Mark Kelly spelar femhundraelva instrument var, perfektionism ut i fingerspetsarna, melodier man kan döda för och förmodligen total avsaknad av självdistans.
Det krävs onekligen en hel del för att kunna uppskatta något sådant.
Min fru saknar DET.
Hon ger mig en av de där föraktfulla blickarna som hon sparar till riktigt speciella tillfällen.
Jag klarar av det.
Hon väser med eftertryck: "synthare".
Det smärtar.

Visst, kärleksförklaringen i "Kayleigh" är kanske lite lökig, och medelåldersrealismen i "Punch And Judy" känns tack och lov ännu väldigt avlägsen. Men för bövelen, släng era öron mot "Bitter Suite", "Heart of Lothian" och "Childhood's End". Eller "Jigsaw", "Emerald Lies", "Incubus" och "Fugazi".
Magi.
Jag säger inte mer, måste ge mig iväg och lyssna på Marillion.

R.I.P. Jerry Reed (1937 - 2008)

Jag emar ur! Tuffaste truckersnubben Jerry Reed gick och dog häromdagen.
Visserligen hade han på något mystiskt sätt hunnit bli hela 71 år, men ändå! Lite förvarning kunde han ju ha givit.

Här kommer lite klipp ur fantastiska filmen "Smokey And The Bandit" där han förutom att spela grymma lastbilschaffisen Cletus "Snowman" Snow även bidrog med stunsiga ledmotivet "Eastbound And Down".


Till uppföljaren, den smart döpta Smokey And The Bandit 2, uppdaterades ledmotivet lite, väldigt lite. Men lika bra är den då rakt inte.


Och så Jerry på scen med låten "When You're Hot, You're Hot"

Filmtajm - Jumper (2008)

Pava, en gång var han påtänkt som programledare för MTV At The Movies. Men så svepte Maiken Wexö in och snodde den platsen. Helt oförklarligt.

Maiken

Visst är han fortfarande bitter, men att se på film är som en drog för Pava. På gott och ont. Eller som Pava själv låter hälsa:
Såg en rulle på jöbbet igore..
Plooss:
Man fick betalt å rullen var pröjsad.
Minoos:
Rullen


Här kommer Pavalainens recension av Jumper, en film jag i ett svagt ögonblick själv tänkt spana in.

Här får man följa femtonåriga David Rice som har det riktigt tufft hemma: Morsan stack när han var 5 bast och farsan har krökat ned sig och bryr sig föga om grabben. Som lök på laxen är han mobbad i plugget. Livet är skit på ren svenska. En dag när mobbningen eskalerar upptäcker han att han kan teleportera sig själv (så kallad ”hoppare”), runt om i världen. Eftersom han inte har nåt att hämta i sin håla (förutom en brulla som han är kär i) stämplar han ut till New York. Åtta år senare kommer vi in i matchen igen. Dave har en flådig lya som bas och lever la dolce vita helt enkelt, tack vare sina inhopp i diverse bankvalv.
Men hack i häl har han ett gäng ”paladins", med Roland (Samuel L. Jackson) som manisk hänförare i spetsen. Hans hemliga organisation fungerar ungefär som ett tok-kristet Ghostbusters. Ja alla ”hoppare” ska utrotas helt enkelt och hans ess i ärmen är självklart Davids ungdomsförälskelse från hålan. Som Roland själv uttrycker det ”Only God should have this power”.

Jaa, det är väl nu hela skiten går överstyr. Det är ett evigt swishande fram och tillbaks i olika delar av världen i rena rama MTV-klippningen. Man orkar inte bry sig helt enkelt, det blir för mycket av det goda. Hade jag vart 12 bast hade jag säkert älskat skiten. Men nu 23 år äldre faller rullen platt. Står ni å håller i Jumper hos videonasaren blir mitt råd följande: gå vidare eller håll i stålet….
(Knappt)Två hopplösa pavor blir det.