Wildside - Hang on Lucy från Under The Influence 1992

Dags för en dos sleaze igen!
Bandet bildades i Los Angeles som Young Gunns, bytte namn och signades av Capitol.
Debutskivan "Under The Influence" släpptes 1992, och det förstår ju alla att det var på tok för sent för att någon skulle bry sig i större utsträckning.

Men bra är det. Öppningsspåret Hang on Lucy är dock inte lika bra som många andra spår på skivan, men det är ju inte jag som bestämmer vilka låtar det ska spelas in video på.

Rakbladet listar Ramones-låtar

Min goda vän Calle Granehult, en av Sveriges stiligaste karlar och innehavare av klanderfri musiksmak (nåja), tar i från tårna på sin blogg och listar de 30 bästa låtarna med Ramones.
Det är bäst att du hänger med från början för det här lär bli obligatorisk läsning.
RAMONES-LISTAN
Redan nu utlovar Calle i erotiska sms att bästa Ramones-skivan, "Subterranean Jungle", kommer att vara välrepresenterad.

Fired Up! - Here I Go Again

Fired Up!, en harmlös high school/summer camp/cheerleading-flick om två killar som gillar tjejer. Och kan tänka sig att bli cheerleaders för att få tag på så många av dem som möjligt.
Aningens lökig, aningens tvivelaktig i könsrollerna, men ändå gjord med lite hjärna och rapp dialog.
Jag gillar't.
Fast bäst gillar jag en av extrascenerna i slutet. För vem tänder inte på lite Whitesnake-referenser...

Voivod-peppen fortsätter. Away släpper konstbok

Voivods trummis och visuella ledare Michel "Away" Langevin släpper en bok den tionde juli som heter "Worlds Away, Voivod and the art of Michel Langevin".
Första upplagan kommer att släppas i en begränsad upplaga med hårda pärmar. Priset är 49 dollar.

Klart ni ska köpa en sån, kommer att bli fantastisk. Själv ska jag banne mig köpa en!

Preorders göres här: www.voivodbook.com

Cowboyhattar på Sweden Rock

Jag kan inte släppa Sweden Rock Festival riktigt än, och vid första bästa tillfälle kommer jag även att redogöra för mina skivköp på festivalen. Fängslande läsning utlovas.
Jag skrev en lång harrang om festivalen som skulle läggas ut på Correns hemsida på lördagen. Men jag kan bara konstatera att någon på blaskan inte har gjort sitt jobb, för texten hamnade aldrig där.

Själv var jag bra nöjd med min trendspaning gällande cowboyhattar, så jag lägger upp den här istället.
Först i efterhand har jag sett att Mr Josefsson på sin Aftonbladet-blogg redan någon dag tidigare uppmärksammade cowboyhatt-trenden. Men jag tolkar det nu i efterhand som att vi båda har rätt!

Så var det den där trendspaningen på Sveriges otrendigaste festival. Den kan tyckas helt malplacerad, men faktum är att festivalpublikens klädsel säger mycket om framtiden. 2004 kryllade stället av Mötley Crüe-tröjor, mycket riktigt gav det eko runt världen och året efter återförenades bandet och spelade på Sweden Rock Festival.
I år är det svårare att se någon klar trend, Motörheadtröjor utgör liksom alla andra år grundstommen i besökarnas klädsel. Men det beror förmodligen på att bandet i år, liksom nästan alla år, även spelar på festivalen. Pajaströjor med tryck som ”Bevara negerbollen” och ”Born and raised in Knutby” lyser tacksamt med sin frånvaro. Istället verkar årets stora accessoar vara cowboyhatten. Och då menar jag i första hand inte den ironiska rosa cowboyhatten med gulligt ludd och blinkande lampor, även om den också förekommer, utan den ickeironiska klassiska cowboyhatten buren med stolthet på fullaste allvar.
Jag kan dock inte riktigt utläsa vad det innebär för framtiden. Kanske kommer Bon Jovi hit nästa år för en spelning med sin nya countrystil, eller så blir det något med Sebastian Bach, tidigare sångare i Skid Row, för om jag förstått det rätt håller han precis på att spela in en countryskiva. Där har vi det, framtiden är utstakad!

Kanske kommer alla hattar från det här försäljningståndet?


En spexarhatt och en ickeironisk hatt tittar beundrande på Lita Ford


Klassisk cowbojsare tittar på Voivod


Två cowboyhattar oberoende av varandra = trend

Sweden Rock, epilog

Tjo kära läsare!
Nu är jag hemma.
Och jag kan lugnt påstå att magen är lite orolig. Kan bero på min frukost som bestod av en 5 Hour Energy och 50cl Pepsi.
För att lite senare följas upp av en ostfralla och risifrutti plus mjölk på Statoil i Mönsterås.

Nåväl, en liten avrundning av helgen måste jag ju kosta på mig. Festivalen har i vanlig ordning varit mycket trevlig, visserligen utan några totalt euforiska höjdpunkter förutom Voivod, men de totala genomklappningarna var också de få (Flogging Molly och Volbeat fick mig att se rött, men det visste jag ju redan innan, och Lita Ford fick mig att tappa en smula av min framtidstro och positiva livssyn).
Bloggosfären har inte direkt hållt igen vad gäller avslutande Heaven And Hell, jag nöjer mig med att säga att ljudteknikern som skötte Tony Iommis gurka borde få sparken, att bandet spelade för få låtar, och kanske framförallt för tråkiga låtar. Byt ut "TIme Machine" mot "TV Crimes" och peta in "Turn Up The Night" istället för någon av de nya låtarna.

I övrigt är jag extremt glad och nöjd över att ha fått skaka tass med min idol Thor, och att vi nu är bästa kompisar. Typ.
Fin signering av min artikel i Sweden Rock Magazine nr 60 blev det. Mina grymma skivor hade jag tyvärr glömt hemma, så det blev ingen signering av dem.

Och då kan jag ju passa på att flika in vad jag borde ha bloggat om redan i april, men latheten satte krokben. Köp Sweden Rock Magazine nr 60, jag har en tvåsidors-intervju med Thor och en ensides-intervju med gamle Accept-gitarristen Herman Frank. Nu finns ju tidningen inte längre i butikerna, men den som letar skall finna.

Middag/kvällsmat

Sista måltiden på SRF 2009 intogs strax innan Heaven and Hell. Det blev falafelrulle i nanbröd. 50 spänn är fantastiskt prisvärt. Det är kanske inte en fest för ögat, men jösses så gott. Och varmt.

Hot Leg, med benet i gips.

+ Justin Hawkins har sitt Hot Leg i gips/slalompjäxa. + Hot Leg spelar banal hårdrock i Queen och AC/DCs skola, utan ambitioner att förändra världen. + Justin H är numera smal och ser frän ut i läderoverall. + Justin H visar prov på självdistans och skön humor. - Inget att klaga på faktiskt. Skön spelning.

Electric Boys w/ Electric Toys

Jag är egentligen inget större fan av Electric Boys, de har ett gäng grymma låtar och jag nöjer mig så. Men det finns några grejer jag gillar lite extra: - En trippel väderkvarn. - Ett minimalt trumset. - Conny Blooms hår. - Alla medlemmar är fortfarande smala efter dryga 20 års rockande.

Tattoo Jack hade semester

Det bästa med att solen kommer fram är att jag får spana på tatueringar igen.
Jag får se så mycket spännande, så många ungdomssynder som i vanliga fall göms under bomull.
Den här tattoon till exempel, det är ju Hagbard Handfast, men helt vrickat.
galet.

Mer mat

Jag vågade! Jag gick utanför ramarna, slog på stort och lassade upp åttio riksdaler för panerad ost, stekt potatis, tartarsås och lite sallad.
Ser bra ut va?!
Men kanske inte åttio-kronor-bra.
Plus att jag lackade lite på att mat-tanten lassade på potatis och sedan la tillbaka en bit, som att jag fått tillräckligt och att det inte gick att bjuda på 50 öre potatis extra.

Men salladen kändes 75% fräsch och maten smakade helt ok.
Men kanske inte helt värt 80 spänn.
Undra vilken sorts ost det var? Port Salut, pizza-ost, västerbotten?

Friskt vågat, men det gick inte hela vägen...

En lyckad parkering

En nattlig parkering av den vassare sorten. Helst vill jag stå kvar tills ägaren/föraren kommer för att försöka komma loss. Notera att de två hjulen på förarsidan typ är i luften.

En bil och en folkmassa

Det är torsdag, kl är 21, 34.000 personer befinner sig på SRF och 50 meter från oss spelar ZZ Top. Då får plötsligt den här kvinnan för sig att hon inte längre vill ha sin bil stående vid sitt mat/krimskrams-stånd utan vill köra därifrån. Smart? Sådär kanske. Fan vet hur det gick, jag la benen på ryggen.

Lunch

Eller är det kanske brunch? I alla fall, kräftfylld tunnbrödsrulle, 60kr. Blasfemiskt god och med fräscha råvaror och snygga killar som säljer. Det hela nedsköljdes med te, 20kr. Visst, solen skiner just nu, men det blåser kallt och jag behöver värmen.

Vad ska jag äta nu?

Helt plötsligt är det sista dagen på Sweden Rock Festival och jag känner att jag inte har ätit tillräckligt mycket mat.
Hur ska jag styra upp den sista dagen egentligen?
En Langos måste jag ju ha, och en tunnbrödsrulle med kräftstjärtar, och en falafelrulle i nanbröd, och färska pommes. Men det är ju samma grejer jag äter här varje år, varje dag. Hur ska jag kunna klämma in något nytt i den dieten? Och vad ska det i sånt fall vara? Någon sorts thaikäk kanske, eller pasta, eller kanske den där panerade osten jag gick förbi i torsdag. Dyr som kriget var den, men det måste ju betyda att den är minst lika god.

Och om jag ska ge mig ut på matäventyr, måste jag i sånt fall stryka någon av mina favoriträtter för att få plats i magen? Jag kanske får stryka ölen helt enkelt. Men jag har ju fem stycken (av ursprungliga åtta) kvar i bilen. Jag är helt oduglig på att dricka kan vi lugnt konstatera.

Dagens frukost blev i alla fall en besvikelse. Det visade sig att backstagefrullen bara var till för hårt arbetande ungdomar, inte slappa ackrediterade journalister/utsugare/getter så där blev det nobben. Festivalområdet var inte öppet ännu, så till slut föll valet på en våffla med sylt och grädde. Ser mumsig ut, men smakade stabbigt och tråkigt. Jag valde att inte äta upp hela för att spara plats till resterande matintag.

Lita Ford, vad hände?

Lita Ford, min ungdoms drömkvinna (tillsammans med hon i Femme Fatale) vad pysslade du egentligen med igår? Din spelning kan vara bland det sämsta jag sett på SRF. Förmodligen försökte du vara sensuell. Skit i det i framtiden. Satsa på att rocka röven av oss istället. Kicka keyboardisten och ta in en andragura istället. Då kan du svassa omkring med gitarren på ryggen hur mycket du vill utan att det låter Modern Talking om musiken. Tack för ordet.

Thor visar stålet

Thor visar stålet för publiken. Vad jag kan avgöra så kändes det äkta. Vikingahjälmen är dock återpress.