Filmtajm - Valkyria (08)

Pava strikes again! Han har hämtat sig från gylfsprängarrocken.
Jämfört med mig känns det ju nästan som att snubben bor i biografen. Den här gången förstår jag, vem vill inte spana in Tompa Kryssning?!
Aha, den här snubben Stauffenberg som var på vippen att störta Hitler har helt gått mig förbi. Jag vet inte om det är min historia lärares fel eller det faktum att jag hellre satt längst bak & ritade kiss gubbar…
Hur som haver så har nu den 55-åriga händelsen från andra världskriget gått igenom Hollywood filtret.
Jag tar den korta versionen: Överste Claus Von Stauffenberg(spelad av Tom ”tvålfager” Cruise) blir illa tilltufsad nere i Nordafrika och ansluter sig sedan till den tyska motståndsrörelsen (Allå allå emliga armén, fast på riktigt). Slutmålet var att störta Hitler, sätta in operation Valkyria & sen ta över Berlin. Som sen skiter sig hejdlöst (nära skjuter ingen Hitler).
Det är det som är lite av problemet: att man visste hur det skulle gå innan man satte ner sin spinkiga röv i biofåtöljen. För riktigt så historielös är man inte trots allt.
Sen att Cruise inleder rullen med att snacka tyska i ca trettio sekunder för att sen gå över till engelska fattar jag inte riktigt vitsen med. Stör mig även på att prick alla nassar pratar med någon slags engelsk snobb accent. Trovärdighetsfaktorn sjönk ytterligare ett par snäpp!
Lägg sen till att rullen bitvis är ganska seg (biogrannen nickade till någonstans i mitten). Så mitt tips för att spara tid & pengar: se trailern! Jag tror banne mig att dom har lyckats klämma in alla göttigheter där.
Två hailande stumpar av fem

AC/DC, min alldeles egna recension

Jahopp. Då har det gått ett gäng timmar sedan jag kom hem och fick vila ut efter min bussresa.
Dags att sammanfatta.
Att åka buss till konsert = ganska roligt.
+
Man träffar roliga människor som man i vanliga fall inte skulle komma i kontakt med (Different social stratas)
Bussen avgick 15 meter från mitt vardagsrumsfönster och stannade 100 meter från ingången till Globen. Mycket skönt.

-
Man träffar jobbiga människor som man i vanliga fall slipper ha kontakt med.
Bussen stannar alldeles för ofta och mesar fram i ett onaturligt tempo för motorvägen (= förmodligen lagligt).
Man får inte välja musiken själv.

Konserten dårå?
Jodå, den var precis som förväntat. Proffsig. Hyfsat storslagen, men ändå utan lökig extravagans. Låtvalet var givetvis mycket förutsägbart, enda överraskningen var Shot Down In Flames, en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. FEM låtar från nya skivan är åtminstone två för mycket, men som tur är slapp jag något från Stiff Upper Lip och Ballbreaker. Det tackar jag för. Den animerade videosekvensen som visades under War Machine var helt sjukt uselt gjord. Ful som stryk.
Phil Rudd uppträdde som en levande död. Likt en australiensisk Peter Criss petade han stelt och råkoncentrerat på sina trummor. Det såg ut som att minsta tillstymmelse till liv i blick eller anlete skulle leda till total förvirring och felspel. Trist att den unge spjuvern i Baby Please Don't Go-klippet från Australiensisk TV 1975 verkar sjunga på sista versen, åtminstone som rockräv.
Bäst var framförandet av Let There Be Rock, kvällens ENDA riktigt ordentliga rockrökare. Jisses så bra de gjorde den. Hade de spelat Rocker också hade jag dyrkat för en kort stund.
Nu nöjde jag mig med att observera lite småkallt, men ändå på gott humör.
Jag reagerade dock på att det kändes lite glest bland folket på ståplats. Och en hel del stolar gapade tomma under konserten. Det var inga problem att komma riktigt långt fram under konserten.
Jag hoppas att det betyder att ett gäng svartabörshajar förlorade pengar på kvällen. Mitt krig mot dem fortsätter alltså.

AC/DC. Nu har jag sett er. Det är helt ok om ni lägger av nu.

Konstigt beteende

Den här snubben har klippt sin Nordea-tischa lite extra på höger sida för att visa mer hud+tribal. Läckert.

Anatomiskt korrekt?

Visst serru. Så där ser väl alla kvinnor ut...

Nå Pelle, hur är AC/DC egentligen?

Jo fan, helt ok asså. Jag är ju inte den som klagar, men FEM låtar från senaste skivan? Crazy. Bäst hittills: shot down in flames!

Pang bom!

Nu kör vi!

Snälla sluta.

Förband är ett jävla otyg. Jag kommer ihåg den där härliga ungdomen när förbanden var något jag såg fram emot. Förmodligen var förbanden bättre då. Liiiitet plus för sångarens Robert Plant-komplex, i övrigt har jag tröttnat nu. Nästa!

Feeling Horny?

I am the god of hellfire, and I bring you fire!

Pava visar upp kvällens bästa inköp. Eller hur var det nu?

Goth?

Visst ser det gott ut, eller? Denna rätt är tillagad med kärlek, förstår ni.

Rock'n'Roll Soldiers

Ja, ni hajjar ju läget...

Alkohol ej tillåten på bussen

Då alkoholförtäring icke är tillåten på bussen såg vi till att endast medföra de finaste råvarorna.

Dress code

Rätt klädd för tillfället. Gylfsprängarrock to the strumpläst alltså!

På väg till AC/DC

Angry Samoan och Pava visar vad de tycker om Brian Johnson. Bussen kör långsamt, någon har valt ut en trött sentida AC/DC-bootleg där publiken inte kan klappa i takt. Jobbigt.

Vinyl är skönt

Vinyl är ju skönt och trevligt på alla sätt.
Från omslag till hela upplevelsen med att vända sida.

Men exakt hur skivorna tillverkas har i alla fall jag dålig koll på (trots mitt tidigare liv som skivbolagsdirektör).
Så här kommer två korta och pedagogiska klipp som berättar allt du vill veta om pressning av vinylskivor.
Visst ser det grymt ut!

SJ SJ gamle vän

Att tåga med SJ ger mig alltid ett brett leende på läpparna.
Det vill säga när de väl släpper på mig på tåget.
AMATÖRER!


För den som inte orkar klicka på bilden så berättar jag här att tåget är stabila 2,5 timmar försenat. Tack så mycket.