Lite skoj. Pava och jag var tydligen och glodde på Wolverine-filmen samma helg, men utan att se varandra.
Själv kände jag mig medelålders hela filmen igenom, "ujujuj vilken stark volym, kan de inte vara lite tystare". Krasch, boom, bang, morr, grymt, prick hela tiden. Jobbigt.
Inte heller movie maestro Pava var särskilt imponerad. Det känns stabilt tycker jag!
Här får man följa Logan som liten pöjk från 1854 till grovhuggen karlakarl/järv/get fram tills mutanterna släpps fria och stöter på flintollat som sedan tar sig an grupperna.
Där emellan bjuds det på action i fullt ställ. En del actionscener är riktigt snygga medans andra känns som en ända lång & utdragen fight från ett tv-spel, speciellt den fjantiga slutscenen som luktar Matrix-komplex lång väg. Själv diggade jag mest när Logan levde ”lilla huset på prärien” liv uppe i Kanada: jobbade som skogshuggare på dagen och tog en bärs och hånglade upp en skolfröken på kvällskvisten. Ett Skönt & behagligt liv som general Stryker sen satte Stopp för. Jävla glädjedödare!
Wolverine må vara den coolaste X-men snubben å Hugh Jackman ÄR Wolverine, så är det bara. Men rullen ger mig inte mycket. Den gör sig gör nog bäst för barn, inbitna Marvelnördar och muppar. Tyvärr så platsar jag inte i något fack längre….
Knappt två polisonger av fem!