Ni känner förmodligen igen Kane Roberts som Alice Coopers gitarrist 1986-87. Snubben med en gitarr formad som ett maskingevär (med ett litet tomtebloss längst ut på pipan som sprutade lite fånig eld ibland) och en kropp som John Rambo.
Sejouren hos Alice Balice gav honom råg i ryggen och en möjlighet att gå solo. Första skivan är lika dålig som den är töntig, ingen bra kombination. Men skiva nummer två är helt andra bullar. "Saints And Sinners" är grymt bra, om än ganska välpolerad. Det som doftade mest hit från skivan är den av Desmond Child och Bon Jovi-gossarna skrivna "Does Anybody Really Fall In Love Anymore". Nedrans så bra. Jag jagar Kane med blåslampa och hoppas kunna redovisa lite frågor och svar senare, så jag nöjer mig med att posta videon till låten nu.
Och bara för att ni ska haja klasskillnaden mot första skivan kommer här den helt sjukt usla "Rock Doll". Både musik och lyrik får mig att reflexmässigt greppa efter skämskudden.
Jag gillar Poisons sångare Bret Michaels. Jag tycker han verkar vara en hyvens kille. Om än väldigt amerikansk.
Men du behöver inte leta länge förrän du stöter på någon som tycker han är en oduglig tönt, med fånig hårförlängning, ful bandana och cowboy-hatt. Värdelös sångare i ett sopigt band. Och då har vi inte ens nämnt filmen "Letters From Death Row" (1998) som han har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i. Pava borde kanske titta på den och skriva en recension.
Är du en av de som ogillar Bret Michaels. Då tycker jag du ska ta en titt på den här bilden från boken "American Hair Metal" som jag nämnde för några dagar sedan. Ser du? Titta närmare.
T-shirten.
Snubben har på sig en Suicidal Tendencies-tischa. Och det är inte någon nedrans "Art of Rebellion" eller "Suicidal For Life" inte. Det är "Join The Army". Coolt va? Visst tycker ni lite bättre om Bret Michaels nu?! Kanske börjar ni fundera på om bandanan egentligen är en hyllning till Mike Muir. Det skulle inte förvåna mig om det är.
Pava, för femton år sedan praoelev hos Siskel och Ebert i staterna där han lärde sig allt han kan), har gått på bio! I Motala! Det garanterar träsmak i baken låter Pava hälsa. Givetvis har han sett The Dark Knight, och jag är spänd på att höra oraklets utlåtande. SJälv har jag faktiskt styrt upp biljetter till att se den ikväll, så jag lär återkomma med mina intryck också. Här kommer i alla fall Mr Pavas recension av den senaste Splatmanfilmen.
Batman är en av få seriehjältar som jag kan med. Till stor del beror det nog på att han är av kött & blod och inte har en massa otroliga egenskaper. Sen är ju självklart Jokern den coolaste skurken att tillgå. Och i Dark Knight får han en framträdande roll, ja han snor la hela jävla föreställningen kan man säga, mer om det senare. Att dra handlingen känns som överkurs men på det stora hela så dyker Jokern upp i Gotham City och skapar minst sagt kaos, samt är en stor fet, irriterande finne i röven för Batman och alla dess invånare i Gotham.
Kan inte sluta att dra paralleller med James Bond rullarna (som jag är ett stort fan av). Dels hightech köret: Lucios Fox (Morgan Freeman) får agera rena rama Q här, som serverar den mörka riddaren med fantastiska prylar. Sen produktplacering: inge bra. Skiter väl fullständigt om Bruce Wayne ringer med en Nokia eller om Borgmästaren har en Dell skärm. Med det är la tyvärr tidens tand. Rullen drog ju bara in 400 miljoner kr på arton dagar… Sen den sista gemensamma nämnare: En löjligt enkel story som dom krånglar till mest för sakens skull, känns det som. Men det straffar sig för vissa sekvenser känns lite långtråkiga innan det smäller till igen. Kommer på mig själv att försöka hitta ”Lika som bär”. Gick väl inge vidare. Men konstaterar att snubben som spelar åklagaren Harvey Dent ser ut som en övervintrad surfare, Waynes gamla hål ser för beige ut och att Jokern ser ut som ett Slipknot fan (Maggot) som har vart på en extremt blöt efterfest.
Ja så var det där om Heath Ledgers sista knäck - tolkning av Jokern. Hypen var total och jag ville verkligen hitta något att klaga på. Visst spelar han på gränsen till överspel någon gång, men hej vi snackar superhjältefilm och Jokern här. Så jag får helt enkelt kapitulera, lyfta på hatten och tacka för showen. Bale är mer tillbakalutad, men som Bruce Wayne & mörkrets riddare är han perfekt. Så låt han köra vidare och bygg nästa rulle på ”Killing Joke”. Den stora frågan är bara vem som ska spela Jokern, Gert Fylking? HA HA HAAA…
Hårdrock är ju för jävla töntigt ibland (ofta). Och det hela passar ju så perfekt in när ett töntigt band som Dragonforce publicerar en så här töntig bild (som ni hittar i nya numret av Close Up Magazine).
Förutom att bilden inte är så töntig egentligen. Det kan vara något av det mest homoerotiska jag sett i hårdrocksväg och genom det så utmanar ju Dragonforce stereotyper och machokillar i sin publik.
Och homosexuell kärlek är ju äkta kärlek som Dennis Lyxzén sa när han var på provkationshumör på Söderköpings fritidsgård någon gång på mitten av nittiotalet. Kan ha varit samma kväll som han introducerade den nya krullhåriga basisten som en bög från Tyskland. Mina kvällar med Refused har flytit ihop i minnets mörka vrår.
Den lilla frågan är ju: Var det meningen att den här bilden skulle se ut som en ormgrop i tekniska metal-landet? Eller är det ett misstag i arbetet? Hur det än är med den saken är bilden fantastisk, på alla sätt och vis. Förutom den där fördömda keyboard-gitarren. Är den snubben med i bandet på riktigt?
Bilden är för övrigt tagen av Frank White, en tjomme som redan för 20 år sedan var het i fotobranschen. Då som fotograf av ungefär varenda band som fanns i Hollywoods glamscen. Här ser ni honom i full färd med att plåta Brett Michaels. Bilden är tagen ur boken American Hair Metal skriven av Steven Blush (som även ligger bakom boken och filmen American Hardcore, men där måste associationsbanan avslutas, annars tar det aldrig slut).
Det är ju fredag och dags för helg. Så här kommer ett långt och härligt blogginlägg som ni kan suga på i flera dagar.
Fy Fan! bildades 2006 och består till 50% av skåningar och 50% av östgötar. Inte så konstigt kanske. Deras självbetitlade debutsingel är en fantastisk bit vinyl som fått goda vitsord på alla möjliga håll. Inte heller så konstigt eller ovanligt.
Däremot har grabbarna under vårkanten varit ute på en liten Mexiko-turné. Det känns både konstigt och ovanligt. En sån grej vill man ju höra allt om. Och därför tvingade jag Fy Fan! att berätta om att spela på Punkfestivalen Chaos In Tejas, att turnera i Mexiko och längs den amerikanska västkusten samt hur det går när man spelar in nya låtar i Portland.
-- Först åkte vi tåg till Kastrup. Sen satte vi oss i ett flygplan, som tog oss till andra sidan världsalltet. Sen var vi nästan i Mexiko, men där emellan träffade vi Billy Gibbons på flygplatsen i Houston. Han hade skägg och den där vidriga mössan som han alltid har på teve. Och Roky Erickson var där, fast i en annan stad, en annan dag. Och de stod på en scen tillsammans tack vare oss. Så kan det gå.
Men rent allmänt så hamnade vi i Mexiko därför att Timmy hörde av sig och undrade om vi ville spela på Chaos in Tejas, som är en punkfestival i Austin, Texas. Att flyga dit och spela på en festival och inget mer gränsar ju till vansinne, så vi ville göra en liten turné i samma veva. Runtikring de trakterna i USA finns just ingenting förutom vapenivrare och män i vita kåpor, så vi tänkte att Mexiko, där tequilan flödar som vin, och alla maträtter utgörs av nånting med bröd runtom, kunde vara ett kul resmål.
Vi styrde upp en blind date med Deskonocidos och begav oss över den omtalade gränsen, som skiljer möjligheternas land från USA. Det blev en lyckad resa med fräsiga spelningar, vattenfallslek i djungeln och umgänge med limsniffande tioåringar. Mart fick nya loafers och en läderslips. Adrian fick en piñata. Den överlevde hela turnén och flygresan hem.. OCH de tio-femton första slagen på hans födelsedagsfest. Gott godis i den, iaf.
Chaos in Tejas var ett äventyr i sig, och en fantastiskt bra festival, med så sjukt mycket bra band att man till slut slutade bry sig, och somnade när japanska Crude spelade. Vi avslutade turnén med en golvspelning på en pizzeria tillsammans med Los Crudos. Lite tuffare än Skylten. Faktiskt.
Västkustsvängen i USA; makalöst. Över förväntan. Om man tar en av de roligaste, ösigaste spelningar man varit på i Sverige. Sen tänker man sig den varje dag på en turné. Ungefär så var det, med ett undantag eller två. Kalifornien är en plats där människor förnekar att det finns en värld utanför punkspelningar, fylla, droger, musik, vansinne, skateboard och Annihilation Time. Man måste varit där för att förstå hur korkat och samtidigt otroligt bra det kan vara. Vi kanske hade tur, men vi har bara positiva upplevelser därifrån.
Vi spelade in i Portland, och den inspelningen lever uppenbarligen ett eget liv. Den låter tydligen svinbra i Portland - och det kanske är tidsskillnaden - men här hemma låter den som sju svåra år, och då menar vi inte det där braiga bandet från Stockholm.
Hursomhelst har vi spelat in samma låtar igen, med Lasse från Hjertestop som producent och cheerleader/drugdealer. Låter jävligt gôtt. Vi hoppas att tidskillnaden inte funkar på samma sätt åt andra hållet också, utan att vår partner in crime, mister Yannick, är nöjd med inspelningen, så skiten kan hamna på en plastbit snart.
Pelle här igen. Där har ni't. Fantastiskt gott initiativ tycker jag, och ser redan fram emot att få rapporter från kommande Australien och Japan-vändor.
Det ska finnas videoklipp från Fy Fan!s resor till andra sidan Atlanten, men de har inte dykt upp på Youtube än (finns det sådana klipp?!), därför får ni se lite andra rörliga bilder här: Live i Malmö:
Live i Umeå
Stillbilder från staterna hittar ni om ni klickar här
Pava, lika som bär med Hans Wiklund, har glott på dumburken igen. Givetvis avlämnar han rapport: Hansa
Jessica Alba får oförklarligt vara i centrum även på den här filmaffischen. Men var är Flipper?
Pava says: Clay är ung, snykk, har ett lökigt jöbb, är rik som ett troll och är nygift med Sam (Jessica Alba: ja skulle lätt offra en pungkula för att få vuxenkramas mä henne). Livet leker asså. Bara ett litet krux: Clay har dålig pump och måste snabbt som kattsingen få tag i en donator. När det väl klaffar (höhö) så har hans överbeskyddande mor (Lena ”MILF” Olin) valt ut en hjärtspecialist. Men Clay går emot morsan och väljer en läkare & tillika nyfunnen kompis på ett betydligt enklare sjukhus. Han blir sövd, men han kan fortfarande höra och känna allt under operationen fast hans kropp är helt paralyserad, snacka om mardrömssits.
Han blir då varse om att det inte står rätt till. Med andra ord: han har blivit ”rövknullad” (med en twist) så det sjunger om det!
Rullen har potential och att få dregla till Alba för en femtiolapp känns värdigt. Men känslan av att det fattas något väsentligt pulserar filmen igenom, ett mer trovärdigt manus kanske?
I början av nittiotalet dog den färglada och livsbejakande hårdrocken. Grungen brukar alltid få skulden för detta. Testa att bläddra i valfritt ex av Sweden Rock Magazine och se hur många sidor du kommer innan detta påstående dyker upp.
Förklaringar som generationsväxling hos lyssnarna, urvattning av musikstilen genom usla band som signas av usla skivbolag som vill hoppa på bandvagnen, eller att rockmusik ska vara farlig men band som Vixen, Warrant och Danger Danger kan knappast kategoriseras som farliga är inte så vanligt förekommande. Det är enklare att skylla på grungen än att ta eget ansvar.
Anyway.
1990 släppte amerikanska Dirty White Boy sitt Beau Hill-producerade debutalbum ”Bad Reputation” på Polydor och försökte att på sista versen få norpa åt sig en bit av sleaze-kakan. Det gick ju inte alls.
Sångaren David Glen Eisley hade spenderat åttiotalet i bandet Giuffra och gitarristen Earl Slick ersatte Mick Ronson i David Bowies band way back på sjuttiotalet. Två rockrävar som närmar sig 40 men ändå vill vara tuffa killar, bära ormskinnsväst och sjunga om det unga vilda livet med pengar och flickor omkring sig.
Vi behöver mer åldersrasism i rockvärlden tycker jag.
”Bad Reputation” är en dålig/tråkig/mossig skiva, klart det inte blev någon succé där. Men videospåret ”Let’s Spend Momma’s Money” är riktigt bra. Om det är morsans pengar eller skivbolagets pengar som pumpats in i den till synes påkostade videon vet jag inte, men det ser dyrt ut. Så där blir det godkänt av gamlingarna. Spana här:
Jag behöver väl inte påpeka att Sammy Davis Jr är bra mycket coolare än de där andra spånen i Rat Pack. Skulle Frank Sinatra eller Dean Martin någonsin gå med i Church of Satan? Skulle inte tro det! Nu är det väl inte helt klarlagt att Sammy Davis Jr var med i Church of Satan, men många vill i alla fall påstå det. Däremot var han ju med i en av världens bästa filmer, Cannonball Run, så där blir det givna pluspoäng och reservationslös dyrkan. Svensk fru hade han också, ett tag i alla fall. I USA blev folk som tokiga då giftermål över rasgränserna var förbjudet enligt lag i 30 delstater vid den tiden. Världen är allt bra tokig!
Här är ett framträdande med Julie Andrews 1972 eller 1973. Det verkar vara något sorts medley, vet inte vad som är med i början, eller vad som är med i slutet, men låten i mitten heter i alla fall ”Spinning Wheel” och är sjukt bra. Att Sammy, som i det här klippet inte många år från 50-strecket, verkar ha blivit någon sorts discosnubbe vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om men låten svänger som satan i alla fall.
Min bästa Sammy Davis-låt är plockad från samma skiva som “Spinning Wheel”. Skivan heter ”Something For Everyone” och gavs ut av Tamla Motown 1970. Låten heter ”You Better Sit Down Kids” och är en Sonny Bono/Cher-cover från 1967 tro det eller ej. Inga rörliga bilder finns, men lyssna och impas av den fräcka trummisen.
Givetvis avslutar jag med lite Cannonball Run. Outtakesen under eftertexterna är fantastiska. Men det vet ni ju redan. Och till alla ungdomar där ute, ladda hem och titta för bövelen!
Stockholmspunksen Nitad släpper snart fullängdare på skivbolaget Kranium. De 170 första som förhandsbeställer plattan får med en gratis exklusiv, handnumrerad, blå vinylsingel! Visst vattnas det i munnen. Ni ser ju (på de mycket små bilderna) hur snygga både albumet och singeln är, klart man vill ha! När plattan släpps? Ingen aning, men det är inte så viktigt. Det viktiga är att man förhandsbeställer tycker jag. Om man ska klaga lite, och det ska man annars kan folk få för sig att man är en hippie, så är jag lite missnöjd med: 1. Att man förhandsbeställer CD-VERSIONEN av "Ibland kan man inte hindra sig själv". Vem fan vill ha en CD liksom. 2. Man har inte en aning om ifall man är bland de 170 första eller inte. Är man det inte kan man ju bare skite i't och vänta tills vinylversionen av albumet kommer.
Pava, Motalas Nils-Petter Sundgren (bara aningens yngre och aningens stiligare) har efter hårda förhandlingar gått med på att tipsa/recensera/betygsätta film exklusivt för Juju Chronicles. Och vilken klockren start det blir. En rulle med en av de tuffaste av de tuffa, Charles Bronson. Death Wish-filmerna var som en legend i barndomen, alla kände till dem men ingen hade sett dem. Nu har i alla fall Pava sett den första av fyra Death Wish. Charles Bronson, ni ser ju hur cool han är...
Jaha, nu ryker min bloggoskuld åt fanders. Vad passar sig inte bättre än att starta upp med en kultrulle från Pälles födelseår. Jag hade två stora fel om den här rullen: 1. Jag hade fått för mig att Charles Bronson spelade en snut. 2: Jag trodde att jag hade sett den förut (när movieboxen var ett tempel).
Men oj, vad fel jag hade!
Bronson spelar Paul Kersey som är en framgångsrik arkitekt i New York. Allt vänds upp och ner när hans fru blir rånmördad i hemmet, där finns även hans dotter som blir våldtagen, hamnar i koma och förvandlas mer eller mindre till en grönsak. Från att ha vapenvägrat under Koreakriget så gör ”stenansiktet” en kovändning och ger sig ut nattetid i det ruttna äpplet och rensar upp bland slöddret (helt ”random”). Rånarna dras till Bronson som flugorna till en komocka och skjutfingret får fullt upp, samtidigt som snutarna får en knivig nöt att knäcka. Det är nåt med 70-talet och New York som triggar igång mig. Sen att det är en hämndfilm gör ju inte saken sämre, jag gillart! Fyra Pavor.
Om ni inte redan visste det så är Alice Cooper min nummer 1. Min idol. Min hjälte. Att han var kristen och spelade golf visste jag ju inte 1986 när Bagen visade videon till "He's Back". Alla på mellanstadiet snackade om Alice Cooper dagen efter. Alla utom jag glömde bort Alice Cooper ganska snabbt (för att komma tillbaka tre år senare när "Poison" blev en hit). Men jag grävde mig bakåt i Alices skivkatalog och upptäckte att sjuttiotalet var ännu bättre.
Det tog dock ganska många år innan jag kom att uppskatta Alices tidiga åttiotal. Den mest förvirrade tiden i Alices historia, hans konstigaste skivor. Men även de mest avskalade och enkla skivorna, ärlig musik helt enkelt. Det finns en ganska svåröverkomlig TV-special från Paris inspelad 1981, där Alice med sitt militäriska kompband Special Forces framför både nya och gamla låtar på olika platser i Paris. Det är fantastisk lågbudget, och givetvis asgrymt.
Det finns en fransk DVD-utgåva, bootleg givetvis, Alice Cooper Special Forces in Paris har aldrig släppts officiellt. Men de fördömda grodätarna har vägrat att svara på mina mail i ett halvår nu. Så därför blev jag ju mycket glad när jag fiskade upp den här istället, den måste ha kommit upp där nyligen, för jag letade flitigt utan framgång i internets nedre värld för bara ett halvår sedan.
Som bonus får du även med kalkonrullen "Monster Dog" från 1984 och några intervjuer och liveklipp. Allt från Alices gyllene period 1980-1984. Och ni behöver inte ha dåligt samvete, dessa grejer finns inte på några officiella utgåvor. Så ladda på bara!
Givetvis erbjuder Youtube några smakprov, den danska textningen får ni se som en bonus.
Egentligen vill jag bara låsa in mig en vecka och enbart lyssna på Rainbow. Så sjukt grymt bra. Allt de gjorde är bra, till och med när det är ostigt, mesigt och nerlusat med synthar är det fantastiskt. Och att de spottade ur sig en skiva om året ungefär gör det hela ännu mer fantastiskt. Det finns helt enkelt inte band som Rainbow längre. Men men. Klockan 07.30 imorgon inställer jag mig på jobbet, så det blir inte en vecka nonstop-Rainbow. Får trösta mig med lite youtube-klipp istället. Då kan man ju skratta lite åt att Ritchie Blackmore alltid ser så purken ut.
Graham Bonnett är möjligtvis den sämsta sångaren Rainbow har haft. Eller åtminstone den som passat bandet sämst. Men attans så tuff han är här. Och kvinnan som står och åmar sig vid scenkanten är ganska tuff hon också:
Det är endast ett keyboardsolo i hela världen som är tillåtet. Och det är med i "Spotlight Kid".
Och så en högbudgetvideo från 1982. Ni ser hela budgeten stoppas in i arkadspelat i början (jag är mycket rolig!)
Ta en titt på bilderna ovanför. Den understa är tagen 1980. Den översta är tagen 1985. Vad har hänt?
Saxon var under tidigt åttiotal en av de främsta fanbärarna av New Wave Of British Heavy Metal. Enda bandet som kunde slå dem på fingrarna vad gällde skitighet, tuffhet och äkthet var Motörhead. Nuförtiden är bandet en pålitlig leverantör av stabil heavy metal med ett grundmurat liverykte. Mellan dessa två stadier har Saxon däremot varit ute och sneseglat på djupt och främmande vatten.
Allt givetvis i en desperat (och slutligen misslyckad) jakt på genombrott och framgång i USA.
Ett perfekt exempel på denna förvirring finner man på innersleeven till skivan "Innocence Is No Excuse" från 1985. Vad var det egentligen som hände under denna fotosession med Frank Griffin? Hur peppade Frank Griffin sitt motiv? Gick båda parterna därifrån och kände sig nöjda? Var det någon som under fotograferingen sa "där satt den!"? Biff Byford som härmar David Lee Roth, bra eller anus? Finns bilden i färg? Och ännu viktigare, vad tycker medlemmarna i Saxon om bilden idag? Frågorna är oändliga, svaren är obefintliga.
Det enda positiva jag kan se för bandet är att de verkar ha kammat en spons av Nike. Var Nike nöjda med sin investering? Lyckligtvis passar bilden bra till skivan "Innocence Is No Excuse", det är nämligen en bedrövligt inställsam soppa. Förmodligen precis som Saxon ville ha det med tanke på att de anlitade producenten Simon Hanhart meriterad från jobb med Asia och Marillion.
Idag vid kvart i fyra ringde Meat Loaf till mig. Helt sjukt. Men sant. Meat Loafs "Bat Out Of Hell III" som släpptes för två år sedan är ju helt oduglig, så mina kontakter med Köttfärslimpan brukar numera bli lite sporadiska lyssningar på gamla trotjänaren "Bat Out Of Hell" från 1977 (typ 37 miljoner sålda exemplar, jag har två). Så innan min intervjustund fick jag snabbt som attan friska upp mitt minne lite. Jag lärde mig en del nytt om Meat Loaf. Som att han var med i bandet Popcorn Blizzard i Detroit under sent sextiotal, att han var med i musikalen "Hair" och att han tillsammans med Shaun Murphy (aka Stoney, senare i Little Feat) spelade in skivan "Stoney and Meatloaf" för Tamla Motowns underetikett Rare Earth 1971. Men mest förvånande att han sjunger på ungefär hälften av låtarna på Ted Nugents andra skiva "Free For All".
12 augusti står jag längst fram (tillsammans med Jerry Prütz) och hytter med näven till "Paradise By The Dashboard Light" i Linköpings Cloetta Center.
Det är ett himlatjat om nya Batman-filmen. Jag förstår det inte riktigt, så bra var ju inte "Batman Begins" att förväntningarna kan ha trissats upp till dessa nivåer. Kassarekord och nu nummer 1 bland ALLA filmer på IMDB.
Jag förhåller mig skeptisk ytterligare ett tag. Sen när jag lyckas styra upp barnvakt någon kväll blir det ett besök i biosalongen.
Men det blir nog en besvikelse. För inget, jag säger INGET, kan gå upp mot Frank Millers seriealbum "The Dark Knight RETURNS" från 1986. Den revolutionerade en hel serievärld, och tog den unge Pelle med storm. Fantastiskt, elakt, mörkt och smart.
Läs den och få lite perspektiv på hur en bra Batman ska vara.
Det låter ju helt utvecklingsstört med att läsa serietidning på datat, men är du sugen på att försöka så fiska här. Jag rekommenderar givetvis att du köper den och läser den på riktigt.
Vi som inte gillar Jim Fords countrysoul kan väl få en annan gammal räv att hypa. Jag tar mitt ansvar och påbörjar här en John Prine-hype. Häng gärna med.
John Prine föddes 1946 I Maywood, Illinois och likt Jim Ford har han en fot i countryn, men den andra foten placerar han lyckligtvis inte i soulen, utan den befinner sig för det mesta i folkmusiken och protestsången. Ibland även i rockabillyn som på skivan ”Pink Cadillac” från 1979. John Prine upptäcktes av Kris Kristofferson, bara det en anledning till hype kan tyckas, och debutskivan släpptes 1971. Efter det var John Prine produktiv med nästan en skiva om året fram till 1980 då han fann sig stå utan skivbolag. De tretton skivor han har släppt sedan dess har alla varit på det egna skivbolaget Oh boy. Trots en lång karriär och ett gäng grammisnomineringar har John Prine aldrig slagit igenom på bred front, eller ens halvbred front. 1998 opererades han för cancer och tiden efter det kan ses som ytterligare en kreativ höjdpunkt. Först duettalbumet ”In Spite Of Ourselves” där John Prine delar mikrofon med Emmylou Harris, Lucinda Williams, Patty Loveless och Iris DeMent med flera. Sedan skivan ”Fair And Square” som kammade hem en grammis för Best Contemporary Folk Album 2006.
”Your Flag Decal Wont Get You Into Heaven Anymore”, John Prines anti-Vietnamkrigs-låt från debutskivan som återigen är i allra högsta grad aktuell. Lyssna på publikens bifall, och jämför med Youtube-användaren Alawson2’s kommentar: “What a difference between this crowd and the one I was in back in 1973 when I saw John Prine open for Kris Kristoferson. The crowd got really ugly and hateful over the lyrics to John Prine's songs. Kris Kristoferson came out & chastised the audience and kicked off his own set with John Prine's "Late John Garfield Blues". It was the only concert I ever went to where the crowd acted with such hatred towards a performer.” Det kan inte alltid ha varit lätt på den gamla goda tiden.
Debutskivan från 1971 startar med låten “Illegal Smile”, här i ett framförande från 1978.
”In Spite Of Ourselves”, fantastisk låt tillsammans med Iris DeMent.
Så är äntligen Alice Coopers nya skiva ute, ”Along Came A Spider” heter den, men det vet ni väl redan. Jag har lyssnat duktigt och koncentrerat, flera gånger. Men har fortfarande svårt att på ett vettigt sätt formulera vad jag tycker. Men det kanske beror på mig.
En sak vet jag däremot. Den står sig slätt mot ”Dirty Diamonds”, den förra skivan. Nu verkar det ju onekligen som att jag är den person i HELA VÄRLDEN som gillar ”Dirty Diamonds” bäst, så det kan ju tas med en nypa salt. Men den skivan verkar vara resultatet av ett band som har roligt, som vågar tänja på gränserna lite, trots att det handlar om retrorock. Och som framförallt vågar göra om de obligatoriska balladerna till något annat än urkassa imitationer av ”Only Women Bleed”, ”I Never Cry”, ”You And Me” eller ”How You Gonna See Me Now”. Istället är ”Ballad of Jesse Jane” en lite countryinfluerad och urskön historia om en transande lastbilschaffis, och ”Pretty Ballerina” är en cover av The Left Bankes låt från 1966 med schyssta flöjter och annat gott. Och de hjärndöda rocklåtarna är roliga, svängiga, korta och koncisa. Precis som det ska vara. ”Sunset Babies” och ”Steal That Car” får knappast några priser för originalitet, men de är grymma rocklåtar.
Sedan 2005 har jag sett Alice Cooper spela live 3 gånger, och han har hela tiden råvägrat att spela några av mina favvolåtar från ”Dirty Diamonds”, utan nöjt sig med titelspåret och ”Woman of Mass Distraction”. Helt okej visserligen, men långt ifrån mina favoriter. Man kan alltså lugnt konstatera att mitt och Alice förhållande knakar lite i fogarna.
”Along Came A Spider” innehåller inte någon av den glädje och utforskarlusta som finns på föregångaren. Det kan nog visserligen skyllas på skivans stalker/seriemördartema. Alice är ju alldeles för moralisk och snäll/kristen för att kunna göra en glad skiva om en psykopat som mördar och lemlästar. Även om det hade varit mycket roligare att lyssna på.
Mitt största problem med skivan är dock att Alice redan börjat snegla tillbaka mot det tidiga tvåtusentalet och ”Brutal Planet”-eran som jag bestämt hävdar är karriärens lågpunkt. Vem vill höra Alice apa efter Marilyn Manson och Rob Zombie liksom?! Och jag vill absolut inte höra det ännu en gång!
Lägg till det små detaljer som att handklappsljudet låter totalt oäkta, körsången tar för mycket plats och skär sig mot leadsång och musik, de två balladerna är klippt jävla odugliga och att blanda in Alice Coopers dårhuskaraktär Steven på slutet är helt omotiverat och endast för att skapa intresse hos gamla fans.
Oj, det var mycket som var dåligt. Finns det något fantastiskt då? Eh, näe. Egentligen inte. Det är en Alice Cooper-skiva, och det är ju alltid roligt. Men i övrigt är skivan jämntjock, ingen låt som utmärker sig på något sätt. Allt är bara sådär lite lagom trist. Det här blev ju en tråkig och nedlåtande genomgång, men det faktum att varje lyssning på ”Along Came A Spider” slutar med att jag kör igång ”Dirty Diamonds” säger ju en hel del.
Jaha, dags att plocka fram ”Dirty Diamonds” igen alltså. Sen får det nog bli ”Flush The Fashion”, Alices bästa skiva.
En liten edit. Aftonbladet har en liten notis om Alice Coopers näsa. Jätteintressant journalistik verkligen. De har även fått Alices fru Sheryl till 32 år. Sanningen är ju att de har varit gifta i 32 år. Bra jobbat aftonbladet. Läs här
Några trailers för "Along Came A spider" som faktist får skivan att verka riktigt tuff och lovande. Falsk marknadsföring alltså.
Burn To Shine är en serie musikfilmer, ett samarbete mellan filmaren Christoph Green och gamle Fugazi-trummisen Brendan Canty. Hittills har fyra volymer släppts, Washington DC, Chicago IL, Portland OR och Seattle WA. Ytterligare två är på väg, Atlanta GA och Louisville KY. Det hela går ut på följande: filmarna letar upp ett hus som ska rivas, sedan dokumenterar de husets historia och låter lokala band spela där under en dag. När dagen är slut rivs huset. Jag vet inte om det är en tuff eller en ganska lökig idé, det är ungefär som Extreme Makeover: Home Edition, fast med mycket vackrare foto (och utan megafon). Igår tittade jag i alla fall på volym 3, Portland, Oregon. Jag hade väl drömt om en gammal skitig industrilokal, men det blev det ju inte. Istället är det en helt vanlig amerikansk villa som banden intar. Lite märkligt att se Portlands indie-elit spela på en laxrosa heltäckningsmatta framför den murade eldstaden. I alla fall, laguppställningen går inte att klaga på, The Thermals, Quasi, The Shins, The Gossip. Sedan får The Decemberists mig att skratta. Jag gillar The Decemberists, de gör fantastisk musik. Men bandet ser ut att ha bildats på en stödgrupp för överintellektuella mobboffer. Vilket gäng alltså, och sångaren Colin Meloy artikulerar på ett väldigt fint sätt. Bästa framträdandet står dock Sleater-Kinney för. ”Modern Girl” från bandets sista (och suveräna) skiva ”The Woods” är grym. Sen kommer brandkåren och bränner ner huset. Idén känns kanske lite indie-krystad. Men musiken gottgör det.
Nu måste jag lägga vantarna på Chicago-varianten, kurerad av Shellac-medlemmen Bob Weston. Shellac medverkar, givetvis, tillsammans med bland andra Wilco, Tortoise och The Ponys. Låter mumma tycker jag!
Att Mick Mars (Robert Alan Deal, född 4 maj, 1951) är den tuffaste medlemmen i Mötley Crüe kan vi väl alla vara överens om. De andra barnungarna kan pyssla med sina skvallertidningsfasoner hur mycket de vill. Alla vet ändå att Mick är coolast på alla sätt och vis. Att Mick Mars även är ganska duktigt mycket äldre än de andra medlemmarna är inte heller det någon nyhet. Men vad jag inte visste var att det band han spelade i runt mitten av sjuttiotalet, White Horse, tidigare hade hetat Motlee Croo (osäker på stavning) och att de även körde med ett snurrande trumset på sina konserter. Med andra ord verkar det som att Mick Mars hade en hel del att säga till om under Mötley Crües tidiga år. Mamman till trummisen i White Horse hade lilla kameran framme och förevigade detta framträdande där hennes son snurrar runt, och nästan möter sin död (ser det ut som i alla fall) på ett rejält hemmabygge, Martin Timell-style. Mick Mars är för övrigt tjommen med mustaschen:
Samma tjomme som laddat upp trumklippet på youtube har även laddat upp en hemmavideo med Mick Mars (från den tiden då begreppet hemmavideo inte behövde innebära något snuskigt). Det verkar som att det är trummisen från just White Horse som sköter intervjuandet och det talas en hel del gamla minnen). Intressant: Del 1
Del 2
Och så ett klipp som i alla fall får mig att bli lite ledsen i ögat, inte visste jag att Mick Mars var så illa däran även om jag har förstått att den sjukdom han lider av, ankylosing spondylitis, inte är något man tar med en klackspark. Goda nyheter är att han numera mår bättre efter en höftoperation och bättre medicinering mot smärtan:
Det vore väl dumt att inte ta med ett klipp från 1987 när Tommy Lee spelar trummor upp och ned. Tekniken har gått lite framåt på de tolv år som passerat sedan White Horse körde sin version av det snurrande trumsetet!
Nu blir det lite Italiensemester och därmed blogg-uppehåll. Vi ses nästa vecka igen.
Ja, här någonstans går väl gränsen. Bäst att balansera försiktigt med andra ord. Men visst svänger det om den något sötare versionen av bröderna hårdrock, Matt och Gunnar Nelson, tvillingsöner till 50-talsidolen Rick Nelson. 1990 släppte de debutalbumet "After The Rain" som innehåller brakhiten (Can't Live Without Your) Love And Affection. Givetvis blir allt mycket coolare när man vet att det är Bobby Rock som spelar trummor. I Vinnie Vincent Invasion och Nitro har han fått spela teknisk höghastighetsmetal, hos bröderna Nelson får han ta det lite lugnare, och sälja fler skivor. Inte helt oviktigt i sammanhanget.
Våga njut av denna välkammade och påkostade video nu.
Amerika är ett trevligt land. Fint, storslaget, trevliga människor och allt sånt. Det är även där tokiga idéer blir storslagen verklighet. Det känns som att en nöjespark med hårdrockstema är just en sådan tokig och storslagen idé.
Om Hard Rock Park i Myrtle Beach, South Carolina är en bra nöjespark? Nja, det vet jag inte. Klippet nedan verkar onekligen lite tamt.
Men visst känns det lockande med attraktioner som bergochdalbanan Led Zeppelin - The Ride (där "Whole Lotta Love" dundrar på högsta volym), Magic Mushroom Garden, Punk Pit, Pinball Wizard, Slippery When Wet och Heavy Metal Graveyard. Butiken In Through The Out Store får också plus i kanten för sitt namn. Vad som händer på de olika åkattraktionerna har jag däremot inte den blekaste aning om.
Och på sedvanligt amerikansk manér så lyckas Hard Rock Park inte att följa temat ända ut, utan vi hittar mindre tuffa saker som Reggae River Falls, Country On The Rocks och Funkytown Midway där också. Vem vill kolla in något sådant löjl liksom?!
Mycket viktigt. Idag klockan 13.00 är Dolph Lundgren sommarpratare. Alla måste givetvis lyssna. Jo, jag vet. I dagens moderna samhälle kan man lyssna på radiosändningar när man vill. Men gör man det inte vid första bästa tillfälle blir det aldrig av.
Själv kommer jag att befinna mig i en bil vid det aktuella tillfället, vilket ju passar utmärkt. Blasta Dolphan på 11!
Snubben är smart, snygg, vältränad och (åtminstone hyfsat) framgångsrik. Vad kan man önska sig mer? Att vara bra på karate kanske. Jomenvisst:
När jag såg en Dolph Lundgren-film senast undrar du? Pja, det kommer jag inte ihåg. Jo det gör jag visst, The Punisher, för någon månad sedan. Betyg: sådär.
Men dagens radiosändning är bara startskottet i min kommande Dolphan-maraton. Sätt igång och värm upp ni också:
De senaste dagarna har jag skrattat mig vimmelkantig åt de här bilderna på Bret McKenzie och Jemaine Clement i Nya Zeeländska humor/musik-duon Flight of the Conchords. Jag brukar inte skratta lika mycket åt deras TV-serie. Tycker den är rolig, men musiken är aningens för blöjig för att jag ska gå loss på det totalt. Men de här bilderna från amerikanska tidningen "Under The Radar", världsklass alltså.
originalet från när det begav sig:
När jag spanar in förebildernas video till "Dancing In The Street" är det nästan läge för skämskudden. Det är ju för hemskt alltså!
Det har ju varit ett stort hallå om FRA-lagen. Till och med jag som skyr politik å det grövsta har lagt märke till det. Många är besvikna på att Riksdagen med 143 ja och 138 nej röstade igenom förslaget till avlyssningslag. Vi kallar det för demokrati. Alla tycker om demokrati. Sverige är stolt över sin demokrati.
Men vad gör man med fega och veliga förbannade töntpolitiker? För se, nu är det tydligen fem stycken som har ändrat sig. Tydligen var de inte riktigt med i leken för en månad sedan när omröstningen skedde och det verkligen gällde. Jag blir så sur och tvär på idioterna. Ta ert jävla ansvar som politiker eller avgå! Jag bryr mig inte så mycket om ifall det blev ett ja eller ett nej. Det jag stör mig på är att de kommer en månad senare och vill ändra på ett demokratiskt beslut som de själva var med om att fastställa. Fyra av dem genom att inte våga säga något överhuvudtaget, en av dem genom att rösta ja.
Camilla Lindberg står bortom kritik i frågan, då hon röstade nej och fortfarande tycker så = konsekvens = något som jag gillar.
Ett stort fett långfinger i ansiktet belönas däremot till följande kappvändande, populistiska och fega folkpartister: Birgitta Ohlsson (avstod från att rösta) Maria Lundqvist-Brömster (röstade ja) Cecilia Wikström (avstod från att rösta) Agneta Berlinder (bemödade sig inte ens att vara med vid röstningen) Solveig Hellquist (skolkade även hon)
Dra åt helvete!
Nu sätter jag på "Two-Sided Politics" med Suicidal Tendencies och hatar intensivt någon minut. Sen återgår jag till mitt normala jag och tänker aldrig mer någonsin skriva om politik här.
Nu är det sommarsemester för många av oss. Och då kan det helt plötsligt bli plats i tidningarna för lite intressanta grejer. Som att vinylförsäljningen ökar. Fast det där är ju ingen nyhet, det har ju jag vetat länge och det har även varit en snackis i diverse webforum under många år. Men ändå en intressant artikel. Siffror från USA och Kanada säger att 858.000 vinylskivor såldes 2006. En miljon jämnt 2007, och för 2008 räknar man med 1.600.000 st. Ganska duktig ökning det där.
Som vanligt när det gäller siffror är det ju bara de stora skivbolagen som är med i statistiken, alla coola små släpp med coola små band på coola små skivbolag befinner sig i gråzonen som vanligt. Skit samma, bara de säljer skivor är jag nöjd.
Läs artikeln i DN, och läs även de två föregående inslagen i följetongen "Musikbranscen i förändring". På sommaren får det plats med nörderi i tidningarna. Det gillar jag.
Igår på väg hem från jobbet mötte jag för övrigt en hyfsat ung snubbe med en trave vinylskivor under armen. Jag fick sån jäkla lust att hejda honom och ta reda på vad det var för skivor. Men jag gjorde det inte, det hade ju verkat lite suspekt och skadat. En Hep Stars låg längst ut i alla fall. Kändes bra.
Det här är bara så sjukt jäkla bra! Jag blir helt till mig i trasorna och vill köpa ALLT med Motörhead (fram till 1983 i alla fall) och lovar mig själv att kolla upp Girlschool närmare. Jag skulle vilja drista mig till att kalla Lemmy år 1981 för riktigt stilig, och jag vill sätt upp idolbilder på honom på samtliga väggar. Phil "Philty Animal" Taylors dans är klockren och att han inte spelar trummor här beror på att han på fyllan drumlade nerför en trapp och bröt nacken. Men det påverkade inte dansförmågan i alla fall!
Och Kelly Johnson ger Fast Eddie Clarke en riktig match på gitarren.
Nu blir jag sugen på att plocka fram Lemmys självbiografi "White Line Fever" igen, vill minnas att jag tyckte den var lite mesig när jag läste den. Får göra ett nytt försök.
Hollywood Rocks säger sig vara "the ultimate documentary on the 1980's Hollywood, California, rock'n'roll music scene". Jag beställde den för typ två veckor sedan och har gått i spänd förväntan ända sedan dess. Igår ramlade den ner i brevlådan och förväntan förvandlades snabbt till besvikelse. Till att börja med surade jag lite för att den bara är 90 minuter lång, och helt saknar extramaterial. Men det dröjde inte många minuter in i dokumentären innan jag började sucka uttråkat. Snuttifieringen som gör att hela dokumentären känns som en evighetslång trailer är inte mycket att göra åt, så ser ju alla dokumentärer ut nuförtiden. Jag är väl bara gammal och trist som vill ha långa nördiga intervjuer med en och samma person istället för snabba och intetsägande klipp med en miljon snubbar.
Den grafiska utformningen hade förmodligen gjorts bättre av valfri student på IT-gymnasiet i Linköping, speakerrösten låter skrattretande bajsnödig och följer ett överdrivet manus, ljudet och miljöer under intervjuerna är usla och det saknas en röd tråd i intervjuerna.
En del av de medverkande har gjort musik som suger något oerhört, Spiders & Snakes är ett ordentligt lågvattenmärke och deras medverkan kan enbart bero på gamla vänskapsband. Symptomatiskt att det är en av deras anekdoter om David Lee Roth som är det enda jag fnissar åt under hela speltiden.
Det är eviga panoreringar över stillbilder, oförklarligt användande av gamla journalfilmer, hiskeliga "specialeffekter" och ett fördömt såsande för att filmen över huvud taget ska kunna bli 90 minuter.
Fan, nu sitter jag här och blir irriterad! Jag som hade väntat mig värsta bästa härliga stunden. Istället är det tillbaka till The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years som gäller för den ultimata dokumentären om åttiotalets musikscen i Hollywood, Kalifornien. Den enda som kommer undan med hedern i behåll är Posions gitarrist CC Deville, snubben som framstod som ett iq-befriat spån i The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years. Skönt för honom i alla fall.
Mitt favoritband från Bristol, England, spelade i april i år på den holländska flumfestivalen Roadburn. Jag hade inte möjlighet att närvara och har känt mig lite emad när jag i efterhand fått höra om hur bra The Heads var. Men nu kan jag själv ta del av tack vare en härlig soundboardinspelning. Ladda ner gör du här: The Heads på Roadburn 2008
Via Roadburns Myspacesida kan man även komma åt flera andra bands spelningar från årets festival.
Och så vill du givetvis besöka The Heads också. De är precis exakt nu ute på en kortare turné, som givetvis inte innefattar Sverige.
Inga rapporter om Warrants spelning har dykt upp än. Nu är det väl visserligen bara någon timme sedan de klev av scenen, men ändå! Däremot har det kommit nyheter om att en besökare har dött av värmeslag/uttorkning i den trettioåttagradiga värmen. Sen tog det bara några timmar innan himlen svartnade totalt och en storm drog in över området och blåste omkull den ena scenen. Några brutna ben och blåmärken blev resultatet av det, men lyckligtvis inga dödsfall.
Men jag sitter här i Linköping och är ytlig och förbannar den klant som lagt upp ett klipp med Black'n'Blue. Girigt kastar jag mig över det för att upptäcka att det är en minut och tjugo sekunder långt, samt visar dem framföra The Sweets låt "Action". Ge fan i att ladda upp något på Youtube om det inte är gjort ordentligt säger jag och röstar för återinförande av datakörkort!
Det är lördag, klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Tyvärr sitter jag hemma i Linköping, jag hade hellre befunnit mig i Pryor, Oklahoma och andra upplagan av femdagarsfestivalen Rocklahoma. Spektaklet, fyllt av glam och sleazeband från åttio och nittiotal började i onsdags och just i den stund jag skriver det här bör nog lördagen ha sparkats igång. En lördag jag gärna hade bevistat med gottiga band som Every Mothers Nightmare, Pretty Boy Floyd, Tora Tora, Black'n'Blue, Trixter, Kix, Lita Ford och som avslutare det med Jani Lane återförenade Warrant. Just Warrantspelningen är jag spänd på att höra rapporter om, och jag undrar hur nervöst det är i Warrant-lägret. Det dröjde endast till fjärde spelningen innan strulputten och notoriske suputen Jani Lane söp sig redlös på spelningen i Henderson, Nevada för en vecka sedan. Klipp från Youtube visar hur han sjunger som en stucken gris, glömmer bort textrader och blir utbuad av publiken. Dags att skärpa sig, annars blir det väl hans ersättare som får kliva på scenen ikväll. Det var ju Jamie St James från Black'n'Blue, passande att de spelar samma kväll alltså...
Amerikaner verkar överlag långsamma med att ladda upp klipp på youtube, så det är inte många godbitar att se än. Faktiskt inga godbitar alls.
Jetboys spelning i torsdags verkar ha varit i blötaste laget.
Och Extreme är ju inte roligast i världen. Även om jag känner en kvinna som gärna hade vilat ögonen på Nuno Bettencourt. Tjommen som i kommentarfältet skriver "Extreme will single-handedly bring back rock and roll" kan inte ha alla indianer i kanoten.
Bonusklipp med Warrant från Henderson. Kass bild, men ljudet säger det mesta om hur läget var på den konserten. För fler klipp är det bara att söka på "Jani Lane Sucks".
Jag började läsa "The Road" av Cormac McCarthy men blev alldeles förvirrad och behövde något intressantare/lättare/musikrelaterat. Dags att plocka upp ”Blue Monday: Fats Domino and the lost dawn of Rock’n’Roll” av Rick Coleman alltså. Antoine Fats Domino (f. 26 februari 1928) är minst sagt en skön lirare. Han släppte sin första singel ”The Fat Man”, 1949 vilken räknas som en av de första rock’n’roll-låtarna. Beroende på vem man frågar givetvis. ”Ain’t That A Shame” blev hans första topp-tio hit 1955. Mellan 1949 och 1962 släppte Fats Domino 60 singlar för Imperial Records. 11 av dem placerade sig topp-tio på poplistan, 40 av dem topp-tio på R&B-listan.
Fats Domino var även känd för att hans konserter ofta utmynnade i upplopp, förmodligen beroende på den blandade publik hans framträdanden drog i det segregerade USA. I hans genombrottsframträdande på Ed Sullivan Show ska han tydligen ha ett sår på handen efter ett upplopp veckan innan som slutade i tårgasingripande från polisen. Inte för att det syns på klippet nedan. Blueberry Hill är för övrigt en tråkig låt enligt mig. Det var Ed Sullivan som sa till Fats att le för fulla muggar, det skulle TV-publiken gilla. Allt sedan den dagen har Fats smajlat på som bara den.
Det känns surrealistiskt, på ett bra sätt, att Fats Domino var det "värsta" som fanns på den tiden. Snubben alla föräldrar förfasades över och som kidsen gillade för han var cutting edge och utmanande.
2005 kom orkanen Katrina och förstörde (bland annat) Fats Dominos hem i New Orleans där han bott i närmare en evighet. Det blev som en dubbelchock. Först nyheten att han fortfarande levde, sedan som ett slag i ansiktet att han var försvunnen efter översvämningen. Men lyckligtvis räddades han ur sitt hem, och fick lite välbehövd uppmärksamhet. Fats Domino, åttio bast, är nu tillbaka i sitt hem i New Orleans och ger konserter lite då och då.
Blueberry Hill från Ed Sullivan-showen 1956.
I’m Walkin’ I ett klipp från 1974.
Min favvolåt är dock Whole Lotta Loving från 1958:
Och givetvis When I’m Walking Let Me Walk från 1963:
Här kommer ett litet tips om den genomtrevliga bloggen House of Hairspray som tillhandahåller nedladdning av rätt obskyr och svår glam och sleaze från åttio- och tidigt nittiotal. Så rulla in, skaffa dig ett månadsabonnemang hos Rapidshare och sätt och igång och tanka fantastisk musik från kunnig snubbe. House of Hairspray
Själv har jag i första hand blicken riktad mot skivorna med Odin. Ni vet bandet från The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years. Jag trodde i min enfald att de aldrig kom ur den där bubbelpoolen och in i någon skivstudio över huvud taget. Och så finns det FYRA skivor. Jag ska stå i skamvrån ett litet tag, sedan ladda hem.
Black'n'Blue är onekligen ett av åttiotalets doldisband. Numera mest kända för att gitarristen Tommy Thayer uppträder med Ace Frehleys sminkning i Kiss. Men de gjorde fyra bra skivor och några helt fantastiska låtar som "Hold On To 18" och "Does She Or Doesn't She". Bäst är dock "I'll Be There For You". Av någon lökig anledning är I'll Be There For You "not available in your country" på Youtube. Vad är det för idiotiskt påhitt?!
Så istället för en fräck inbäddad länk till youtube så får ni klicka på nedanstående för att kunna höra en av åttiotalets bästa låtar med ett av åttiotalets bästa band. Det är det värt!
Nu när Warrant har återförenats med sin originalsångare Jani Lane så har Jamie St James, Jeff Warner, Pete Holmes och Patrick Young återförenats igen. Tommy Thayers ersättare heter Shawn Sonnenschein. Masa er till Sverige nu bara!
Jag är glad som ett barn på julafton just nu. Har precis hittat Ennio Morricones soundtrack till italienska superskurkfilmen Danger: Diabolik från 1968. Filmen är regisserad av Mario Bava och John Phillip Law spelar Diabolik medan Marisa Mell spelar hans heta sidekick. Filmen är givetvis ganska kalkonartad, manuset läcker som ett såll och dialogen är bedrövlig. Men allt är sjukt snyggt! Bilar, kläder, möbler, människor, och Diaboliks underjordiska gömställe är fantastiskt. Filmen är således ett måste att se. Och nu kan jag även avnjuta soundtrackets 34 spår på egen hand. Gött. Ladda ner här
Del två i min följetong om fantastiska skivor som min fru inte gillar kommer här.
Om: Conference of the Birds (2006)
Den här skivan är så sjukt bra! Duon Al Cisneros på bas och Chris Hakius på trummor har ett förflutet i ett av nittiotalets tuffaste och bästa band, Sleep. På Om's andra skiva bjuckar de på två långa och långsamma låtar. Den sammanlagda speltiden är 33 minuter, och under den tiden hinner de ta med lyssnaren på en fantastisk resa utan att särskilt mycket egentligen händer musikmässigt. Det är repetitivt, meditativt och alldeles underbart. Frågar ni min fru så blir svaret istället "urtråkigt, enformigt och åt skogen för långt". Hon klarar inte av att låta hjärnan släppa taget och bara flyta iväg med den rullande basgången. "Conference of the Birds" lyssnar jag alltså endast på i ensamhet eller på promenad med hörlurarna på.
Direkt när jag såg omslaget ville jag att skivan skulle vara fantastisk. Det hade varit ett öde passande något så snyggt. Tyvärr gick det ju totalt åt skogen. Nu gillar jag ju inte Yes något vidare sedan tidigare, det gör ju att ”Going For The One” startar i uppförsbacke. Jag vill gärna gilla dem, men lyckas aldrig på grund av det hejdlösa pompösandet. Och just det pompösa är ju som bekant grundbulten i Yes verksamhet, så det är ju liksom lönlöst att beklaga sig över det.
Engelska Hipgnosis står för omslaget. De har även gjort omslag till bland många andra Pink Floyd, Led Zeppelin och Scorpions trummis Herman Rarebell! ”Going for The One” var en stor framgång när den släpptes i juli 1977, placerade sig som bäst #1 i England och #8 i USA och anses av både Yes själva och kritiker att vara en av bandets bästa skivor. Jag betackar mig, men tänker givetvis inhandla vinylen när jag springer på den.
King Kobra marknadsfördes som ett inverterat Mötley Crüe (en mörkhårig, resten blondiner) men nådde aldrig någon större framgång med sina tre skivor på åttiotalet. ”Albums like “Ready to Strike” aren't made for analysis, they're just simply made to rock & roll.” säger allmusic.com. Men där vill jag säga emot. Visst, veterantrummisen Carmine Appice (Vanilla Fudge, Cactus, Rod Steward, Blue Murder m.m.) och hans blonda bandkamrater hoppade på bandvagnen med glamscenen i mitten av åttiotalet i ett något krystat försök att bli rockstjärnor. Men i King Kobras till synes lättviktiga rock finns ändå ett allvar som är svårt att finna hos samtida band som Poison eller Mötley Crüe. Att sångaren Mark Free några år efter att karriären i King Kobra var över genomgick ett könsbyte och numera går under namnet Marcie Free ger texten till ”Breakin’ Out” från det självbetitlade debutalbumet från 1985 ett nytt djup och en förståelse för att Mark Free under en längre tid utan framgång sökt sig själv.
Breakin' out And I'm singin' it from the heart Bustin' out I'm bustin' out of this empty shell Breakin' out
Sit alone and look into my eyes Wonder who it is I see Listen to the voices on the radio Everyone I've tried to be
All my life I've always wanted to be known The way to find my happiness I'm just tryin' to prove to someone I'm myself This is me I must confess
So I moved and made my home another place The city lights where I'd be seen People say I'm takin' chances with my life There's nothin' else I want to be
Bra skit helt enkelt. Och här finns en ganska svajig VHS-rip att spana in.
Under 2007 gjorde jag en intervju med Niklas Stålvind i Wolf till första numret av en ny internationell konsttidning. Att prata med Wolf om deras två första skivomslag kände jag var en klockren idé. Jag är osäker på var konsttidnings-projektet ligger just nu, men det vore ju synd och skam om min intervju blev liggande i all evighet. Så nu publicerar jag intervjun här, på det fantastiska språket engelska så alla kan läsa.
Great Album Covers, Wolf and Hans Arnold and Thomas Holm Wolf formed in 1995 with their minds set on playing heavy metal, just the way it was played when the members grew up. A big dose of New Wave of British Heavy Metal with some German hard rock like Accept and Scorpions thrown in for good measure. The self titled debut album was released in 2000 and it most definitely received a reaction from the world of heavy metal. A significant part of the attention was focused on the album cover art made by legendary Swedish horror artist Hans Arnold.
Hans Arnold was born in Switzerland in 1925. After studying art in Luzern, then living and working in Paris he ended up in Sweden in 1948. Between the years 1954 and 1979 he became well known in Sweden for his horror illustrations in the weekly magazine VeckoRevyn. He also illustrated lots of books for both adults and children. Outside of Sweden he is mostly known for the album cover of the “Greatest Hits” collection by ABBA in 1976. Arnold lives in Stockholm and still illustrates.
Wolf singer and guitar player Niklas Stålvind picks up the phone to talk with me about what commonly is called the “Baboon wolf”.
Tell me about the Hans Arnold cover, I think it’s fantastic. - So do we, but there are others that disagree. I’ve always wanted to work with Hans Arnold. I grew up with his drawings, one of my favourite books as a kid was “Jag är en Varulvsunge” by Gunnel Linde with his cover painting. He has always been a great source of inspiration.
Me and another guy in Wolf visited Hans Arnold in his workspace in Stockholm. It was so much fun, and we got to see a lot of stuff. He probably has ten thousand pictures unused, he’s drawing all the time. At first we wanted him to draw us as wolves but it didn’t turn out good and you could tell he didn’t have the inspiration for it. So he did it his own way and made this baboon wolf. When we saw it we thought it was excellent.
He’s pretty old, is he still a cool guy? - Yes, he’s cool and really fit. And he talks with a cool Swiss accent and has a really nice moustasche.
Did he get to listen to your music? - Well, I can’t remember if we gave him the music or just the lyrics. I think he only wanted the lyrics. He incorporated a lot of our lyrics in the first sketches. The sign on the back of the cover that says “The Abyss” which is the studio we recorded the album in, it originally said “Rue Morgue”. But that was just too much, we knew people were going to scream “Iron Maiden-rip off” anyway so we had him change that.
When I saw the cover I immediately had flashbacks to my childhood and recognized the artist. But how was the reaction outside of Sweden? - Especially in Germany, where everything has to follow standard form A1, they just screamed. They didn’t get it at all, they didn’t even want to review the album. “Why iz there a children’s drawing on ze cover? It’s just wrong!”. It was wrong according to the book of heavy metal. The book of heavy metal says you need a photoshoped or airbrushed piece of crap on the cover. That was exactly what we wanted to avoid, but you’re not supposed to do anything original if you want to sell albums in Germany.
- The artwork fits the album like a glove. It sounds old and it looks old, it’s perfect! Our original plan was to use Hans Arnold on every album. But after the first album we weren’t allowed to. And I guess we understood that no one outside of Sweden would “get it”. So for our second album “Black Wings” there was only one person left to use, Thomas Holm who has worked with Mercyful Fate. And he wasn’t cheap.
But when the two first albums were released in Germany by Massacre records they changed the cover artwork on both the first and the second album. - They’re fucking insane! If “Black Wings” doesn’t work, what will? It’s crazy! They just haven’t understood anything. They must have started listening to metal in the nineties at the same time they bought their first computer. Fucking retards! I mean, it’s so beautiful, you can even see the canvas it was painted on. I understand that a computer made cover is cheap, but who the fuck thinks that is better looking than something made by a real artist who paints with a real brush.
- The Massacre-covers are something we want to forget, we are really ashamed of them. We regret that we didn’t have more power and managed to just say No. But it was such a hectic time and we understood that they wouldn’t use the Hans Arnold-cover. When we saw their version of the covers we just laughed. It looks like the guitar player from Hammerfall, bald and all, with a lot of blood and swords in a photoshoped pile of shit. And that is supposed to be better than Hans Arnold and Thomas Holm?! I just can’t understand it, sure there is something called difference in taste, but in this case it is about right and wrong.
There really aren’t many album covers around today that provokes a reaction and inspires you, I think it is fantastic. Like when you were a kid and bought albums just because the cover looked cool. - Exactly. I looked at the cover artwork a lot. I have always appreciated a piece of really well made handy work, it’s as if the music gets an illustration.
Do you have any favourite album covers? - Well, ”Live after Death” by Iron Maiden is great. All Iron Maiden covers up to “Seventh Son of a Seventh Son” are personal favourites. Including all the 12” singles they released. I also like “Holy Diver” and “The Last in Line” by Dio and “Sad Wings of Destiny” by Judas Priest. When it comes to albums with photos on it I really love the first Wasp album. It is so cool and typical for the time.
Att hitta bilder på de tyska utgåvorna har visat sig vara skitsvårt. Hela Wolf jublar!
Myspace. Stället dök upp som en gudagåva för de hundratusentals band som var för lata för att pyssla med en egen hemsida. Några år senare har Myspacefenomenet lamslagit hemsidedelen av en hel nöjesbransch och gjort en bunt webmasters arbetslösa. För på Myspace kan du fixa allt själv så det ser tufft och snyggt ut. Eller? Att Myspace är sjukt trögarbetat och osmidigt (både att arbeta i och att besöka) gör det dock inte lättare för någon. Och när ska de fixa så jag kan läsa blogginlägg utan att musiken avbryts!?
Myspace har på egen hand vridit tillbaka klockan för webdesign till 1995 ungefär. Det borde finnas något sorts straff för det! Förmildrande omständigheter som en demokratisk plattform för både liten och stor samt möjligheten att knyta band och bygga broar (Thanks for the add!) kan visserligen tas i beaktande.
Vilken sida är då fulast på Myspace? Jag slår ett slag för japanska The 5.6.7.8's. Jag gillar bandet, men något har gått förskräckligt fel på deras sida. Spana in den här (men glöm inte att lyssna på musiken): Mycket Fult!
Nu vill jag veta era förslag på fula Myspace-sidor så lämna kommentarer.
.jpg)
