Meat Loaf, rund och go

Idag vid kvart i fyra ringde Meat Loaf till mig.
Helt sjukt. Men sant.
Meat Loafs "Bat Out Of Hell III" som släpptes för två år sedan är ju helt oduglig, så mina kontakter med Köttfärslimpan brukar numera bli lite sporadiska lyssningar på gamla trotjänaren "Bat Out Of Hell" från 1977 (typ 37 miljoner sålda exemplar, jag har två).
Så innan min intervjustund fick jag snabbt som attan friska upp mitt minne lite.
Jag lärde mig en del nytt om Meat Loaf. Som att han var med i bandet Popcorn Blizzard i Detroit under sent sextiotal, att han var med i musikalen "Hair" och att han tillsammans med Shaun Murphy (aka Stoney, senare i Little Feat) spelade in skivan "Stoney and Meatloaf" för Tamla Motowns underetikett Rare Earth 1971.
Men mest förvånande att han sjunger på ungefär hälften av låtarna på Ted Nugents andra skiva "Free For All".

12 augusti står jag längst fram (tillsammans med Jerry Prütz) och hytter med näven till "Paradise By The Dashboard Light" i Linköpings Cloetta Center.

Batman - The Dark knight Returns ska det vara!

Det är ett himla tjat om nya Batman-filmen. Jag förstår det inte riktigt, så bra var ju inte "Batman Begins" att förväntningarna kan ha trissats upp till dessa nivåer.
Kassarekord och nu nummer 1 bland ALLA filmer på IMDB.

Jag förhåller mig skeptisk ytterligare ett tag. Sen när jag lyckas styra upp barnvakt någon kväll blir det ett besök i biosalongen.

Men det blir nog en besvikelse. För inget, jag säger INGET, kan gå upp mot Frank Millers seriealbum "The Dark Knight RETURNS" från 1986. Den revolutionerade en hel serievärld, och tog den unge Pelle med storm.
Fantastiskt, elakt, mörkt och smart.

Läs den och få lite perspektiv på hur en bra Batman ska vara.

Det låter ju helt utvecklingsstört med att läsa serietidning på datat, men är du sugen på att försöka så fiska här.
Jag rekommenderar givetvis att du köper den och läser den på riktigt.

John Prine, dags för en ny hype!

Vi som inte gillar Jim Fords countrysoul kan väl få en annan gammal räv att hypa.
Jag tar mitt ansvar och påbörjar här en John Prine-hype. Häng gärna med.



John Prine föddes 1946 I Maywood, Illinois och likt Jim Ford har han en fot i countryn, men den andra foten placerar han lyckligtvis inte i soulen, utan den befinner sig för det mesta i folkmusiken och protestsången. Ibland även i rockabillyn som på skivan ”Pink Cadillac” från 1979.
John Prine upptäcktes av Kris Kristofferson, bara det en anledning till hype kan tyckas, och debutskivan släpptes 1971. Efter det var John Prine produktiv med nästan en skiva om året fram till 1980 då han fann sig stå utan skivbolag. De tretton skivor han har släppt sedan dess har alla varit på det egna skivbolaget Oh boy.
Trots en lång karriär och ett gäng grammisnomineringar har John Prine aldrig slagit igenom på bred front, eller ens halvbred front.
1998 opererades han för cancer och tiden efter det kan ses som ytterligare en kreativ höjdpunkt.
Först duettalbumet ”In Spite Of Ourselves” där John Prine delar mikrofon med Emmylou Harris, Lucinda Williams, Patty Loveless och Iris DeMent med flera.
Sedan skivan ”Fair And Square” som kammade hem en grammis för Best Contemporary Folk Album 2006.

”Your Flag Decal Wont Get You Into Heaven Anymore”, John Prines anti-Vietnamkrigs-låt från debutskivan som återigen är i allra högsta grad aktuell. Lyssna på publikens bifall, och jämför med Youtube-användaren Alawson2’s kommentar:
“What a difference between this crowd and the one I was in back in 1973 when I saw John Prine open for Kris Kristoferson. The crowd got really ugly and hateful over the lyrics to John Prine's songs. Kris Kristoferson came out & chastised the audience and kicked off his own set with John Prine's "Late John Garfield Blues". It was the only concert I ever went to where the crowd acted with such hatred towards a performer.”
Det kan inte alltid ha varit lätt på den gamla goda tiden.



Debutskivan från 1971 startar med låten “Illegal Smile”, här i ett framförande från 1978.


”In Spite Of Ourselves”, fantastisk låt tillsammans med Iris DeMent.


John Prine ute i vildmarken, årtal okänt:

Alice Cooper - Along Came A Spider, en ofrivillig sågning

Så är äntligen Alice Coopers nya skiva ute, ”Along Came A Spider” heter den, men det vet ni väl redan.
Jag har lyssnat duktigt och koncentrerat, flera gånger. Men har fortfarande svårt att på ett vettigt sätt formulera vad jag tycker. Men det kanske beror på mig.

En sak vet jag däremot. Den står sig slätt mot ”Dirty Diamonds”, den förra skivan. Nu verkar det ju onekligen som att jag är den person i HELA VÄRLDEN som gillar ”Dirty Diamonds” bäst, så det kan ju tas med en nypa salt.
Men den skivan verkar vara resultatet av ett band som har roligt, som vågar tänja på gränserna lite, trots att det handlar om retrorock. Och som framförallt vågar göra om de obligatoriska balladerna till något annat än urkassa imitationer av ”Only Women Bleed”, ”I Never Cry”, ”You And Me” eller ”How You Gonna See Me Now”. Istället är ”Ballad of Jesse Jane” en lite countryinfluerad och urskön historia om en transande lastbilschaffis, och ”Pretty Ballerina” är en cover av The Left Bankes låt från 1966 med schyssta flöjter och annat gott.
Och de hjärndöda rocklåtarna är roliga, svängiga, korta och koncisa. Precis som det ska vara. ”Sunset Babies” och ”Steal That Car” får knappast några priser för originalitet, men de är grymma rocklåtar.

Sedan 2005 har jag sett Alice Cooper spela live 3 gånger, och han har hela tiden råvägrat att spela några av mina favvolåtar från ”Dirty Diamonds”, utan nöjt sig med titelspåret och ”Woman of Mass Distraction”. Helt okej visserligen, men långt ifrån mina favoriter. Man kan alltså lugnt konstatera att mitt och Alice förhållande knakar lite i fogarna.

”Along Came A Spider” innehåller inte någon av den glädje och utforskarlusta som finns på föregångaren. Det kan nog visserligen skyllas på skivans stalker/seriemördartema. Alice är ju alldeles för moralisk och snäll/kristen för att kunna göra en glad skiva om en psykopat som mördar och lemlästar. Även om det hade varit mycket roligare att lyssna på.

Mitt största problem med skivan är dock att Alice redan börjat snegla tillbaka mot det tidiga tvåtusentalet och ”Brutal Planet”-eran som jag bestämt hävdar är karriärens lågpunkt. Vem vill höra Alice apa efter Marilyn Manson och Rob Zombie liksom?! Och jag vill absolut inte höra det ännu en gång!

Lägg till det små detaljer som att handklappsljudet låter totalt oäkta, körsången tar för mycket plats och skär sig mot leadsång och musik, de två balladerna är klippt jävla odugliga och att blanda in Alice Coopers dårhuskaraktär Steven på slutet är helt omotiverat och endast för att skapa intresse hos gamla fans.

Oj, det var mycket som var dåligt. Finns det något fantastiskt då?
Eh, näe. Egentligen inte. Det är en Alice Cooper-skiva, och det är ju alltid roligt. Men i övrigt är skivan jämntjock, ingen låt som utmärker sig på något sätt. Allt är bara sådär lite lagom trist.
Det här blev ju en tråkig och nedlåtande genomgång, men det faktum att varje lyssning på ”Along Came A Spider” slutar med att jag kör igång ”Dirty Diamonds” säger ju en hel del.

Jaha, dags att plocka fram ”Dirty Diamonds” igen alltså. Sen får det nog bli ”Flush The Fashion”, Alices bästa skiva.

En liten edit.
Aftonbladet har en liten notis om Alice Coopers näsa. Jätteintressant journalistik verkligen. De har även fått Alices fru Sheryl till 32 år. Sanningen är ju att de har varit gifta i 32 år. Bra jobbat aftonbladet.
Läs här

Några trailers för "Along Came A spider" som faktist får skivan att verka riktigt tuff och lovande. Falsk marknadsföring alltså.

Burn To Shine, Portland

Burn To Shine är en serie musikfilmer, ett samarbete mellan filmaren Christoph Green och gamle Fugazi-trummisen Brendan Canty.
Hittills har fyra volymer släppts, Washington DC, Chicago IL, Portland OR och Seattle WA. Ytterligare två är på väg, Atlanta GA och Louisville KY.
Det hela går ut på följande: filmarna letar upp ett hus som ska rivas, sedan dokumenterar de husets historia och låter lokala band spela där under en dag. När dagen är slut rivs huset.
Jag vet inte om det är en tuff eller en ganska lökig idé, det är ungefär som Extreme Makeover: Home Edition, fast med mycket vackrare foto (och utan megafon).
Igår tittade jag i alla fall på volym 3, Portland, Oregon. Jag hade väl drömt om en gammal skitig industrilokal, men det blev det ju inte. Istället är det en helt vanlig amerikansk villa som banden intar.
Lite märkligt att se Portlands indie-elit spela på en laxrosa heltäckningsmatta framför den murade eldstaden.
I alla fall, laguppställningen går inte att klaga på, The Thermals, Quasi, The Shins, The Gossip. Sedan får The Decemberists mig att skratta. Jag gillar The Decemberists, de gör fantastisk musik. Men bandet ser ut att ha bildats på en stödgrupp för överintellektuella mobboffer. Vilket gäng alltså, och sångaren Colin Meloy artikulerar på ett väldigt fint sätt.
Bästa framträdandet står dock Sleater-Kinney för. ”Modern Girl” från bandets sista (och suveräna) skiva ”The Woods” är grym.
Sen kommer brandkåren och bränner ner huset.
Idén känns kanske lite indie-krystad. Men musiken gottgör det.

Nu måste jag lägga vantarna på Chicago-varianten, kurerad av Shellac-medlemmen Bob Weston. Shellac medverkar, givetvis, tillsammans med bland andra Wilco, Tortoise och The Ponys. Låter mumma tycker jag!

Läs mer på Wikipedia

Köp DVDs hos Trixie DVD

Och titta på klipp ur Burn To Shine: Portland OR med Sleater-Kinney här:

Mick Mars, cool kille!

Att Mick Mars (Robert Alan Deal, född 4 maj, 1951) är den tuffaste medlemmen i Mötley Crüe kan vi väl alla vara överens om. De andra barnungarna kan pyssla med sina skvallertidningsfasoner hur mycket de vill. Alla vet ändå att Mick är coolast på alla sätt och vis.
Att Mick Mars även är ganska duktigt mycket äldre än de andra medlemmarna är inte heller det någon nyhet. Men vad jag inte visste var att det band han spelade i runt mitten av sjuttiotalet, White Horse, tidigare hade hetat Motlee Croo (osäker på stavning) och att de även körde med ett snurrande trumset på sina konserter. Med andra ord verkar det som att Mick Mars hade en hel del att säga till om under Mötley Crües tidiga år.
Mamman till trummisen i White Horse hade lilla kameran framme och förevigade detta framträdande där hennes son snurrar runt, och nästan möter sin död (ser det ut som i alla fall) på ett rejält hemmabygge, Martin Timell-style. Mick Mars är för övrigt tjommen med mustaschen:


Samma tjomme som laddat upp trumklippet på youtube har även laddat upp en hemmavideo med Mick Mars (från den tiden då begreppet hemmavideo inte behövde innebära något snuskigt). Det verkar som att det är trummisen från just White Horse som sköter intervjuandet och det talas en hel del gamla minnen). Intressant:
Del 1


Del 2


Och så ett klipp som i alla fall får mig att bli lite ledsen i ögat, inte visste jag att Mick Mars var så illa däran även om jag har förstått att den sjukdom han lider av, ankylosing spondylitis, inte är något man tar med en klackspark. Goda nyheter är att han numera mår bättre efter en höftoperation och bättre medicinering mot smärtan:


Det vore väl dumt att inte ta med ett klipp från 1987 när Tommy Lee spelar trummor upp och ned. Tekniken har gått lite framåt på de tolv år som passerat sedan White Horse körde sin version av det snurrande trumsetet!


Nu blir det lite Italiensemester och därmed blogg-uppehåll.
Vi ses nästa vecka igen.

Nelson - (Can't Live Without Your) Love And Affection

Ja, här någonstans går väl gränsen. Bäst att balansera försiktigt med andra ord.
Men visst svänger det om den något sötare versionen av bröderna hårdrock, Matt och Gunnar Nelson, tvillingsöner till 50-talsidolen Rick Nelson.
1990 släppte de debutalbumet "After The Rain" som innehåller brakhiten (Can't Live Without Your) Love And Affection.
Givetvis blir allt mycket coolare när man vet att det är Bobby Rock som spelar trummor. I Vinnie Vincent Invasion och Nitro har han fått spela teknisk höghastighetsmetal, hos bröderna Nelson får han ta det lite lugnare, och sälja fler skivor. Inte helt oviktigt i sammanhanget.

Våga njut av denna välkammade och påkostade video nu.

Hard Rock Park, bara i USA...

Amerika är ett trevligt land. Fint, storslaget, trevliga människor och allt sånt.
Det är även där tokiga idéer blir storslagen verklighet.
Det känns som att en nöjespark med hårdrockstema är just en sådan tokig och storslagen idé.

Om Hard Rock Park i Myrtle Beach, South Carolina är en bra nöjespark? Nja, det vet jag inte. Klippet nedan verkar onekligen lite tamt.

Men visst känns det lockande med attraktioner som bergochdalbanan Led Zeppelin - The Ride (där "Whole Lotta Love" dundrar på högsta volym), Magic Mushroom Garden, Punk Pit, Pinball Wizard, Slippery When Wet och Heavy Metal Graveyard. Butiken In Through The Out Store får också plus i kanten för sitt namn.
Vad som händer på de olika åkattraktionerna har jag däremot inte den blekaste aning om.

Och på sedvanligt amerikansk manér så lyckas Hard Rock Park inte att följa temat ända ut, utan vi hittar mindre tuffa saker som Reggae River Falls, Country On The Rocks och Funkytown Midway där också. Vem vill kolla in något sådant löjl liksom?!

Tamt klipp:


Lite tuffare klipp, men var är Whole Lotta Love?

Dolph Lundgren sommarpratar idag

Mycket viktigt.
Idag klockan 13.00 är Dolph Lundgren sommarpratare.
Alla måste givetvis lyssna.
Jo, jag vet. I dagens moderna samhälle kan man lyssna på radiosändningar när man vill. Men gör man det inte vid första bästa tillfälle blir det aldrig av.

Själv kommer jag att befinna mig i en bil vid det aktuella tillfället, vilket ju passar utmärkt. Blasta Dolphan på 11!

Snubben är smart, snygg, vältränad och (åtminstone hyfsat) framgångsrik. Vad kan man önska sig mer?
Att vara bra på karate kanske. Jomenvisst:


När jag såg en Dolph Lundgren-film senast undrar du?
Pja, det kommer jag inte ihåg. Jo det gör jag visst, The Punisher, för någon månad sedan. Betyg: sådär.

Men dagens radiosändning är bara startskottet i min kommande Dolphan-maraton.
Sätt igång och värm upp ni också:

Flight of the Conchords, ibland riktigt roligt

De senaste dagarna har jag skrattat mig vimmelkantig åt de här bilderna på Bret McKenzie och Jemaine Clement i Nya Zeeländska humor/musik-duon Flight of the Conchords. Jag brukar inte skratta lika mycket åt deras TV-serie. Tycker den är rolig, men musiken är aningens för blöjig för att jag ska gå loss på det totalt.
Men de här bilderna från amerikanska tidningen "Under The Radar", världsklass alltså.




originalet från när det begav sig:


När jag spanar in förebildernas video till "Dancing In The Street" är det nästan läge för skämskudden. Det är ju för hemskt alltså!

Politiker, ett jävla folk.

Det har ju varit ett stort hallå om FRA-lagen. Till och med jag som skyr politik å det grövsta har lagt märke till det.
Många är besvikna på att Riksdagen med 143 ja och 138 nej röstade igenom förslaget till avlyssningslag.
Vi kallar det för demokrati. Alla tycker om demokrati. Sverige är stolt över sin demokrati.

Men vad gör man med fega och veliga förbannade töntpolitiker?
För se, nu är det tydligen fem stycken som har ändrat sig. Tydligen var de inte riktigt med i leken för en månad sedan när omröstningen skedde och det verkligen gällde.
Jag blir så sur och tvär på idioterna. Ta ert jävla ansvar som politiker eller avgå! Jag bryr mig inte så mycket om ifall det blev ett ja eller ett nej. Det jag stör mig på är att de kommer en månad senare och vill ändra på ett demokratiskt beslut som de själva var med om att fastställa. Fyra av dem genom att inte våga säga något överhuvudtaget, en av dem genom att rösta ja.

Camilla Lindberg står bortom kritik i frågan, då hon röstade nej och fortfarande tycker så = konsekvens = något som jag gillar.

Ett stort fett långfinger i ansiktet belönas däremot till följande kappvändande, populistiska och fega folkpartister:
Birgitta Ohlsson (avstod från att rösta)
Maria Lundqvist-Brömster (röstade ja)
Cecilia Wikström (avstod från att rösta)
Agneta Berlinder (bemödade sig inte ens att vara med vid röstningen)
Solveig Hellquist (skolkade även hon)

Dra åt helvete!

Nu sätter jag på "Two-Sided Politics" med Suicidal Tendencies och hatar intensivt någon minut. Sen återgår jag till mitt normala jag och tänker aldrig mer någonsin skriva om politik här.

Vinylen värmer säger DN

Nu är det sommarsemester för många av oss. Och då kan det helt plötsligt bli plats i tidningarna för lite intressanta grejer.
Som att vinylförsäljningen ökar.
Fast det där är ju ingen nyhet, det har ju jag vetat länge och det har även varit en snackis i diverse webforum under många år. Men ändå en intressant artikel.
Siffror från USA och Kanada säger att 858.000 vinylskivor såldes 2006. En miljon jämnt 2007, och för 2008 räknar man med 1.600.000 st. Ganska duktig ökning det där.

Som vanligt när det gäller siffror är det ju bara de stora skivbolagen som är med i statistiken, alla coola små släpp med coola små band på coola små skivbolag befinner sig i gråzonen som vanligt. Skit samma, bara de säljer skivor är jag nöjd.

Läs artikeln i DN, och läs även de två föregående inslagen i följetongen "Musikbranscen i förändring". På sommaren får det plats med nörderi i tidningarna. Det gillar jag.

Igår på väg hem från jobbet mötte jag för övrigt en hyfsat ung snubbe med en trave vinylskivor under armen. Jag fick sån jäkla lust att hejda honom och ta reda på vad det var för skivor. Men jag gjorde det inte, det hade ju verkat lite suspekt och skadat. En Hep Stars låg längst ut i alla fall. Kändes bra.

Motörhead och Girlschool på Top Of The Pops 1981-02-19

Det här är bara så sjukt jäkla bra!
Jag blir helt till mig i trasorna och vill köpa ALLT med Motörhead (fram till 1983 i alla fall) och lovar mig själv att kolla upp Girlschool närmare.
Jag skulle vilja drista mig till att kalla Lemmy år 1981 för riktigt stilig, och jag vill sätt upp idolbilder på honom på samtliga väggar. Phil "Philty Animal" Taylors dans är klockren och att han inte spelar trummor här beror på att han på fyllan drumlade nerför en trapp och bröt nacken. Men det påverkade inte dansförmågan i alla fall!

Och Kelly Johnson ger Fast Eddie Clarke en riktig match på gitarren.

Nu blir jag sugen på att plocka fram Lemmys självbiografi "White Line Fever" igen, vill minnas att jag tyckte den var lite mesig när jag läste den. Får göra ett nytt försök.

Njut nu!

Hollywood Rocks DVD

Hollywood Rocks säger sig vara "the ultimate documentary on the 1980's Hollywood, California, rock'n'roll music scene".
Jag beställde den för typ två veckor sedan och har gått i spänd förväntan ända sedan dess. Igår ramlade den ner i brevlådan och förväntan förvandlades snabbt till besvikelse.
Till att börja med surade jag lite för att den bara är 90 minuter lång, och helt saknar extramaterial. Men det dröjde inte många minuter in i dokumentären innan jag började sucka uttråkat.
Snuttifieringen som gör att hela dokumentären känns som en evighetslång trailer är inte mycket att göra åt, så ser ju alla dokumentärer ut nuförtiden. Jag är väl bara gammal och trist som vill ha långa nördiga intervjuer med en och samma person istället för snabba och intetsägande klipp med en miljon snubbar.

Den grafiska utformningen hade förmodligen gjorts bättre av valfri student på IT-gymnasiet i Linköping, speakerrösten låter skrattretande bajsnödig och följer ett överdrivet manus, ljudet och miljöer under intervjuerna är usla och det saknas en röd tråd i intervjuerna.

En del av de medverkande har gjort musik som suger något oerhört, Spiders & Snakes är ett ordentligt lågvattenmärke och deras medverkan kan enbart bero på gamla vänskapsband. Symptomatiskt att det är en av deras anekdoter om David Lee Roth som är det enda jag fnissar åt under hela speltiden.

Det är eviga panoreringar över stillbilder, oförklarligt användande av gamla journalfilmer, hiskeliga "specialeffekter" och ett fördömt såsande för att filmen över huvud taget ska kunna bli 90 minuter.

Fan, nu sitter jag här och blir irriterad! Jag som hade väntat mig värsta bästa härliga stunden. Istället är det tillbaka till The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years som gäller för den ultimata dokumentären om åttiotalets musikscen i Hollywood, Kalifornien. Den enda som kommer undan med hedern i behåll är Posions gitarrist CC Deville, snubben som framstod som ett iq-befriat spån i The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years. Skönt för honom i alla fall.

The Heads – Live på Roadburn-festivalen

Mitt favoritband från Bristol, England, spelade i april i år på den holländska flumfestivalen Roadburn.
Jag hade inte möjlighet att närvara och har känt mig lite emad när jag i efterhand fått höra om hur bra The Heads var.
Men nu kan jag själv ta del av tack vare en härlig soundboardinspelning.
Ladda ner gör du här:
The Heads på Roadburn 2008



Via Roadburns Myspacesida kan man även komma åt flera andra bands spelningar från årets festival.


Och så vill du givetvis besöka The Heads också. De är precis exakt nu ute på en kortare turné, som givetvis inte innefattar Sverige.

Lite mer Rocklahoma 2008

Inga rapporter om Warrants spelning har dykt upp än. Nu är det väl visserligen bara någon timme sedan de klev av scenen, men ändå!
Däremot har det kommit nyheter om att en besökare har dött av värmeslag/uttorkning i den trettioåttagradiga värmen. Sen tog det bara några timmar innan himlen svartnade totalt och en storm drog in över området och blåste omkull den ena scenen. Några brutna ben och blåmärken blev resultatet av det, men lyckligtvis inga dödsfall.

Men jag sitter här i Linköping och är ytlig och förbannar den klant som lagt upp ett klipp med Black'n'Blue. Girigt kastar jag mig över det för att upptäcka att det är en minut och tjugo sekunder långt, samt visar dem framföra The Sweets låt "Action".
Ge fan i att ladda upp något på Youtube om det inte är gjort ordentligt säger jag och röstar för återinförande av datakörkort!

Här kommer klippet i alla fall:


Och så ett litet klipp från förödelsen:

Rocklahoma 2008

Det är lördag, klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Tyvärr sitter jag hemma i Linköping, jag hade hellre befunnit mig i Pryor, Oklahoma och andra upplagan av femdagarsfestivalen Rocklahoma.
Spektaklet, fyllt av glam och sleazeband från åttio och nittiotal började i onsdags och just i den stund jag skriver det här bör nog lördagen ha sparkats igång. En lördag jag gärna hade bevistat med gottiga band som Every Mothers Nightmare, Pretty Boy Floyd, Tora Tora, Black'n'Blue, Trixter, Kix, Lita Ford och som avslutare det med Jani Lane återförenade Warrant.
Just Warrantspelningen är jag spänd på att höra rapporter om, och jag undrar hur nervöst det är i Warrant-lägret. Det dröjde endast till fjärde spelningen innan strulputten och notoriske suputen Jani Lane söp sig redlös på spelningen i Henderson, Nevada för en vecka sedan. Klipp från Youtube visar hur han sjunger som en stucken gris, glömmer bort textrader och blir utbuad av publiken. Dags att skärpa sig, annars blir det väl hans ersättare som får kliva på scenen ikväll. Det var ju Jamie St James från Black'n'Blue, passande att de spelar samma kväll alltså...

Amerikaner verkar överlag långsamma med att ladda upp klipp på youtube, så det är inte många godbitar att se än. Faktiskt inga godbitar alls.

Jetboys spelning i torsdags verkar ha varit i blötaste laget.


Och Extreme är ju inte roligast i världen. Även om jag känner en kvinna som gärna hade vilat ögonen på Nuno Bettencourt. Tjommen som i kommentarfältet skriver "Extreme will single-handedly bring back rock and roll" kan inte ha alla indianer i kanoten.


Bonusklipp med Warrant från Henderson. Kass bild, men ljudet säger det mesta om hur läget var på den konserten.
För fler klipp är det bara att söka på "Jani Lane Sucks".

Fats Domino And The Lost Dawn Of Rock’n’Roll

Jag började läsa "The Road" av Cormac McCarthy men blev alldeles förvirrad och behövde något intressantare/lättare/musikrelaterat.
Dags att plocka upp ”Blue Monday: Fats Domino and the lost dawn of Rock’n’Roll” av Rick Coleman alltså.
Antoine Fats Domino (f. 26 februari 1928) är minst sagt en skön lirare. Han släppte sin första singel ”The Fat Man”, 1949 vilken räknas som en av de första rock’n’roll-låtarna. Beroende på vem man frågar givetvis.
”Ain’t That A Shame” blev hans första topp-tio hit 1955. Mellan 1949 och 1962 släppte Fats Domino 60 singlar för Imperial Records. 11 av dem placerade sig topp-tio på poplistan, 40 av dem topp-tio på R&B-listan.

Fats Domino var även känd för att hans konserter ofta utmynnade i upplopp, förmodligen beroende på den blandade publik hans framträdanden drog i det segregerade USA. I hans genombrottsframträdande på Ed Sullivan Show ska han tydligen ha ett sår på handen efter ett upplopp veckan innan som slutade i tårgasingripande från polisen. Inte för att det syns på klippet nedan. Blueberry Hill är för övrigt en tråkig låt enligt mig. Det var Ed Sullivan som sa till Fats att le för fulla muggar, det skulle TV-publiken gilla. Allt sedan den dagen har Fats smajlat på som bara den.

Det känns surrealistiskt, på ett bra sätt, att Fats Domino var det "värsta" som fanns på den tiden. Snubben alla föräldrar förfasades över och som kidsen gillade för han var cutting edge och utmanande.

2005 kom orkanen Katrina och förstörde (bland annat) Fats Dominos hem i New Orleans där han bott i närmare en evighet. Det blev som en dubbelchock. Först nyheten att han fortfarande levde, sedan som ett slag i ansiktet att han var försvunnen efter översvämningen.
Men lyckligtvis räddades han ur sitt hem, och fick lite välbehövd uppmärksamhet.
Fats Domino, åttio bast, är nu tillbaka i sitt hem i New Orleans och ger konserter lite då och då.

Blueberry Hill från Ed Sullivan-showen 1956.


I’m Walkin’ I ett klipp från 1974.


Min favvolåt är dock Whole Lotta Loving från 1958:


Och givetvis When I’m Walking Let Me Walk från 1963:

House of Hairspray

Här kommer ett litet tips om den genomtrevliga bloggen House of Hairspray som tillhandahåller nedladdning av rätt obskyr och svår glam och sleaze från åttio- och tidigt nittiotal.
Så rulla in, skaffa dig ett månadsabonnemang hos Rapidshare och sätt och igång och tanka fantastisk musik från kunnig snubbe.
House of Hairspray

Själv har jag i första hand blicken riktad mot skivorna med Odin. Ni vet bandet från The Decline Of The Western Civilization Part II: The Metal Years. Jag trodde i min enfald att de aldrig kom ur den där bubbelpoolen och in i någon skivstudio över huvud taget. Och så finns det FYRA skivor. Jag ska stå i skamvrån ett litet tag, sedan ladda hem.

Odin:

Black'n'Blue - I'll Be There For You. Suvve åttiotalsglam

Black'n'Blue är onekligen ett av åttiotalets doldisband.
Numera mest kända för att gitarristen Tommy Thayer uppträder med Ace Frehleys sminkning i Kiss.
Men de gjorde fyra bra skivor och några helt fantastiska låtar som "Hold On To 18" och "Does She Or Doesn't She".
Bäst är dock "I'll Be There For You".
Av någon lökig anledning är I'll Be There For You "not available in your country" på Youtube. Vad är det för idiotiskt påhitt?!

Så istället för en fräck inbäddad länk till youtube så får ni klicka på nedanstående för att kunna höra en av åttiotalets bästa låtar med ett av åttiotalets bästa band.
Det är det värt!

I'll Be There For You

Nu när Warrant har återförenats med sin originalsångare Jani Lane så har Jamie St James, Jeff Warner, Pete Holmes och Patrick Young återförenats igen. Tommy Thayers ersättare heter Shawn Sonnenschein.
Masa er till Sverige nu bara!

Danger: Diabolik - Original Soundtrack

Jag är glad som ett barn på julafton just nu.
Har precis hittat Ennio Morricones soundtrack till italienska superskurkfilmen Danger: Diabolik från 1968.
Filmen är regisserad av Mario Bava och John Phillip Law spelar Diabolik medan Marisa Mell spelar hans heta sidekick.
Filmen är givetvis ganska kalkonartad, manuset läcker som ett såll och dialogen är bedrövlig.
Men allt är sjukt snyggt! Bilar, kläder, möbler, människor, och Diaboliks underjordiska gömställe är fantastiskt.
Filmen är således ett måste att se. Och nu kan jag även avnjuta soundtrackets 34 spår på egen hand.
Gött.
Ladda ner här

Och så en trailer på youtube:

Skivor min fru inte gillar. del 2

Del två i min följetong om fantastiska skivor som min fru inte gillar kommer här.

Om: Conference of the Birds (2006)

Den här skivan är så sjukt bra! Duon Al Cisneros på bas och Chris Hakius på trummor har ett förflutet i ett av nittiotalets tuffaste och bästa band, Sleep.
På Om's andra skiva bjuckar de på två långa och långsamma låtar. Den sammanlagda speltiden är 33 minuter, och under den tiden hinner de ta med lyssnaren på en fantastisk resa utan att särskilt mycket egentligen händer musikmässigt.
Det är repetitivt, meditativt och alldeles underbart.
Frågar ni min fru så blir svaret istället "urtråkigt, enformigt och åt skogen för långt". Hon klarar inte av att låta hjärnan släppa taget och bara flyta iväg med den rullande basgången.
"Conference of the Birds" lyssnar jag alltså endast på i ensamhet eller på promenad med hörlurarna på.

Besök OM

Yes: Going For The One. Snyggt omslag, asdålig skiva.

Yes: Going For The One (1977)

Direkt när jag såg omslaget ville jag att skivan skulle vara fantastisk. Det hade varit ett öde passande något så snyggt.
Tyvärr gick det ju totalt åt skogen.
Nu gillar jag ju inte Yes något vidare sedan tidigare, det gör ju att ”Going For The One” startar i uppförsbacke. Jag vill gärna gilla dem, men lyckas aldrig på grund av det hejdlösa pompösandet. Och just det pompösa är ju som bekant grundbulten i Yes verksamhet, så det är ju liksom lönlöst att beklaga sig över det.

Engelska Hipgnosis står för omslaget. De har även gjort omslag till bland många andra Pink Floyd, Led Zeppelin och Scorpions trummis Herman Rarebell!
”Going for The One” var en stor framgång när den släpptes i juli 1977, placerade sig som bäst #1 i England och #8 i USA och anses av både Yes själva och kritiker att vara en av bandets bästa skivor.
Jag betackar mig, men tänker givetvis inhandla vinylen när jag springer på den.

King Kobra – Breakin’ Out. Suvve åttiotalsglam

King Kobra marknadsfördes som ett inverterat Mötley Crüe (en mörkhårig, resten blondiner) men nådde aldrig någon större framgång med sina tre skivor på åttiotalet.
”Albums like “Ready to Strike” aren't made for analysis, they're just simply made to rock & roll.” säger allmusic.com.
Men där vill jag säga emot. Visst, veterantrummisen Carmine Appice (Vanilla Fudge, Cactus, Rod Steward, Blue Murder m.m.) och hans blonda bandkamrater hoppade på bandvagnen med glamscenen i mitten av åttiotalet i ett något krystat försök att bli rockstjärnor. Men i King Kobras till synes lättviktiga rock finns ändå ett allvar som är svårt att finna hos samtida band som Poison eller Mötley Crüe.
Att sångaren Mark Free några år efter att karriären i King Kobra var över genomgick ett könsbyte och numera går under namnet Marcie Free ger texten till ”Breakin’ Out” från det självbetitlade debutalbumet från 1985 ett nytt djup och en förståelse för att Mark Free under en längre tid utan framgång sökt sig själv.

Breakin' out
And I'm singin' it from the heart
Bustin' out
I'm bustin' out of this empty shell
Breakin' out

Sit alone and look into my eyes
Wonder who it is I see
Listen to the voices on the radio
Everyone I've tried to be

All my life I've always wanted to be known
The way to find my happiness
I'm just tryin' to prove to someone I'm myself
This is me I must confess

So I moved and made my home another place
The city lights where I'd be seen
People say I'm takin' chances with my life
There's nothin' else I want to be

Bra skit helt enkelt.
Och här finns en ganska svajig VHS-rip att spana in.

Wolf och skivomslag, en intervju med Niklas Stålvind.

Under 2007 gjorde jag en intervju med Niklas Stålvind i Wolf till första numret av en ny internationell konsttidning. Att prata med Wolf om deras två första skivomslag kände jag var en klockren idé.
Jag är osäker på var konsttidnings-projektet ligger just nu, men det vore ju synd och skam om min intervju blev liggande i all evighet. Så nu publicerar jag intervjun här, på det fantastiska språket engelska så alla kan läsa.


Purfärsk bild tagen av Patrik Hellström

Great Album Covers, Wolf and Hans Arnold and Thomas Holm
Wolf formed in 1995 with their minds set on playing heavy metal, just the way it was played when the members grew up. A big dose of New Wave of British Heavy Metal with some German hard rock like Accept and Scorpions thrown in for good measure. The self titled debut album was released in 2000 and it most definitely received a reaction from the world of heavy metal. A significant part of the attention was focused on the album cover art made by legendary Swedish horror artist Hans Arnold.

Hans Arnold was born in Switzerland in 1925. After studying art in Luzern, then living and working in Paris he ended up in Sweden in 1948. Between the years 1954 and 1979 he became well known in Sweden for his horror illustrations in the weekly magazine VeckoRevyn. He also illustrated lots of books for both adults and children. Outside of Sweden he is mostly known for the album cover of the “Greatest Hits” collection by ABBA in 1976. Arnold lives in Stockholm and still illustrates.

Wolf singer and guitar player Niklas Stålvind picks up the phone to talk with me about what commonly is called the “Baboon wolf”.

Tell me about the Hans Arnold cover, I think it’s fantastic.
- So do we, but there are others that disagree. I’ve always wanted to work with Hans Arnold. I grew up with his drawings, one of my favourite books as a kid was “Jag är en Varulvsunge” by Gunnel Linde with his cover painting. He has always been a great source of inspiration.

Me and another guy in Wolf visited Hans Arnold in his workspace in Stockholm. It was so much fun, and we got to see a lot of stuff. He probably has ten thousand pictures unused, he’s drawing all the time. At first we wanted him to draw us as wolves but it didn’t turn out good and you could tell he didn’t have the inspiration for it. So he did it his own way and made this baboon wolf. When we saw it we thought it was excellent.

He’s pretty old, is he still a cool guy?
- Yes, he’s cool and really fit. And he talks with a cool Swiss accent and has a really nice moustasche.

Did he get to listen to your music?
- Well, I can’t remember if we gave him the music or just the lyrics. I think he only wanted the lyrics. He incorporated a lot of our lyrics in the first sketches. The sign on the back of the cover that says “The Abyss” which is the studio we recorded the album in, it originally said “Rue Morgue”. But that was just too much, we knew people were going to scream “Iron Maiden-rip off” anyway so we had him change that.

When I saw the cover I immediately had flashbacks to my childhood and recognized the artist. But how was the reaction outside of Sweden?
- Especially in Germany, where everything has to follow standard form A1, they just screamed. They didn’t get it at all, they didn’t even want to review the album. “Why iz there a children’s drawing on ze cover? It’s just wrong!”. It was wrong according to the book of heavy metal. The book of heavy metal says you need a photoshoped or airbrushed piece of crap on the cover. That was exactly what we wanted to avoid, but you’re not supposed to do anything original if you want to sell albums in Germany.

- The artwork fits the album like a glove. It sounds old and it looks old, it’s perfect! Our original plan was to use Hans Arnold on every album. But after the first album we weren’t allowed to. And I guess we understood that no one outside of Sweden would “get it”. So for our second album “Black Wings” there was only one person left to use, Thomas Holm who has worked with Mercyful Fate. And he wasn’t cheap.

But when the two first albums were released in Germany by Massacre records they changed the cover artwork on both the first and the second album.
- They’re fucking insane! If “Black Wings” doesn’t work, what will? It’s crazy! They just haven’t understood anything. They must have started listening to metal in the nineties at the same time they bought their first computer. Fucking retards! I mean, it’s so beautiful, you can even see the canvas it was painted on. I understand that a computer made cover is cheap, but who the fuck thinks that is better looking than something made by a real artist who paints with a real brush.

- The Massacre-covers are something we want to forget, we are really ashamed of them. We regret that we didn’t have more power and managed to just say No. But it was such a hectic time and we understood that they wouldn’t use the Hans Arnold-cover. When we saw their version of the covers we just laughed. It looks like the guitar player from Hammerfall, bald and all, with a lot of blood and swords in a photoshoped pile of shit. And that is supposed to be better than Hans Arnold and Thomas Holm?! I just can’t understand it, sure there is something called difference in taste, but in this case it is about right and wrong.

There really aren’t many album covers around today that provokes a reaction and inspires you, I think it is fantastic. Like when you were a kid and bought albums just because the cover looked cool.
- Exactly. I looked at the cover artwork a lot. I have always appreciated a piece of really well made handy work, it’s as if the music gets an illustration.

Do you have any favourite album covers?
- Well, ”Live after Death” by Iron Maiden is great. All Iron Maiden covers up to “Seventh Son of a Seventh Son” are personal favourites. Including all the 12” singles they released. I also like “Holy Diver” and “The Last in Line” by Dio and “Sad Wings of Destiny” by Judas Priest. When it comes to albums with photos on it I really love the first Wasp album. It is so cool and typical for the time.





Att hitta bilder på de tyska utgåvorna har visat sig vara skitsvårt. Hela Wolf jublar!



Wolf på Myspace

Fulaste Myspace-sidan.

Myspace. Stället dök upp som en gudagåva för de hundratusentals band som var för lata för att pyssla med en egen hemsida. Några år senare har Myspacefenomenet lamslagit hemsidedelen av en hel nöjesbransch och gjort en bunt webmasters arbetslösa.
För på Myspace kan du fixa allt själv så det ser tufft och snyggt ut.
Eller?
Att Myspace är sjukt trögarbetat och osmidigt (både att arbeta i och att besöka) gör det dock inte lättare för någon. Och när ska de fixa så jag kan läsa blogginlägg utan att musiken avbryts!?

Myspace har på egen hand vridit tillbaka klockan för webdesign till 1995 ungefär. Det borde finnas något sorts straff för det! Förmildrande omständigheter som en demokratisk plattform för både liten och stor samt möjligheten att knyta band och bygga broar (Thanks for the add!) kan visserligen tas i beaktande.

Vilken sida är då fulast på Myspace?
Jag slår ett slag för japanska The 5.6.7.8's. Jag gillar bandet, men något har gått förskräckligt fel på deras sida.
Spana in den här (men glöm inte att lyssna på musiken):
Mycket Fult!

Nu vill jag veta era förslag på fula Myspace-sidor så lämna kommentarer.